1789 års händelser

1789 anses av många vara själva startskottet på den nya världsordningen. Året då franska revolutionen inleddes. Kungen avsattes, liberalismen blev en viktig kraft, och därefter andra mer progressiva rörelser såsom socialism och kommunism. Fransmännen firar fortfarande minnet av revolutionen som sin nationaldag. 1789 års händelser är intressanta, men kanske tenderar vi att övertolka vad dessa skeenden gav upphov till. Nedan följer några iakttagelser runt tiden för revolutionen, som jag tycker är värda att poängtera:

Från ett envälde till ett annat

Huset Bourbornes envälde avslutades. De franska kungarna hade sedan drygt 100 år tillbaka tillskansat sig allt mer makt på bekostnad av den äldre regionala aristokratiska ordningen.

Det Bonapartiska enväldet påbörjades. Kaoset och blodbadet som följde revolutionen blev en språngbräda för den ambitiöse härföraren Napoleon, som ett decennium senare utropade sig till kejsare. Om revolutionens avsikt var att avsätta en enväldig monark och inrätta maktdelning – då blev det ett totalt misslyckande.

Stormaktsdilemmat

Händelserna kan också tolkas som en del i Frankrikes skakiga transformation från en kulturell och militär supermakt, till en andra rangens kolonialmakt, och vidare till en mer ordinär nation.

Borgarna, den nya härskarklassen

Revolutionen leddes av borgare som missgynnades av enväldet. Borgarna och handelsmännen var egentligen en naturlig ny aristokrati, som i andra länder sakta övertog den feodala aristokratins makt. I Frankrike skedde detta med våld. Tyrannicid (dvs tyrannmord) hade gamla anor, och ansågs ibland vara förenligt med folkrätten.

Händelserna bidrog förmodligen också till att stärka den anglosaxiska världen. Där övertog borgerligheten makten på ett mer långsamt organiskt sätt, och den gamla jordägande aristokratin och krigaradeln fick ge vika, eller transformera sin verksamhet, ty grunden för deras ekonomi tynade bort.

Klassisk liberalism

Den anglosaxiska klassiska liberalismens krav på demokrati var på många sätt en naturlig fortsättning på det traditionella europeiska parlamentariska styrelseskicket. I Sverige hade vi ståndsriksdagen, i England över- och underhuset (med anor från 1200-talet), i Venedig det stora rådet etc. Kungligt envälde var inte så vanligt som vi ibland tror. Kungen fungerade ofta som den främste av aristokrater, men det fanns tillika ett aristokratisk råd, och ofta även ett folkligt råd. Makten var delad. Även Machiavelli poängterade hur viktigt det var att regenten höll sig väl med folket. Envälde påminde mer om orientalisk despotism, och det var inget för den mer frihetstörstande västvärlden, där makten varit reglerad redan under greker, romare, samt medeltidens Magna Charta etc.

Kontinuitet

Den klassiska liberalismen hade fler likheter med våra gamla hävdvunna styrelseskick än vad vi tror. Och den västerländska demokratin kan ses som en naturlig fortsättning på gamla tiders råd, ting, riksdagar eller valkungadömen som fanns i Sverige fram till 1544. Borgerligheten var en naturlig aristokrati som växte fram i takt med industrialism, vetenskap och världshandel. De nyinstiftade republikerna  och dess presidenter påminde en hel del om forna tiders valkungadömen. Medan senat och parlament hade sitt ursprung i äldre tiders folkförsamlingar, råd, ting etc. Beslutande folkförsamlingar fanns inte bara hos romare och greker, utan nämns redan hos sumerer och akkader, ca 2000 f.Kr.

Kanske var brottet från den gamla tidens ordning till den nya inte så fundamental och övergripande som vi ofta tror. Våra styrelseskick är resultatet av urgamla arkaiska system, som sakta ändras och anpassas, och det är varje generations uppgift att upprätthålla dess relevans, och se till att de inte degenererar.

Liknande artiklar

  • Därför vinner kapitalismen i längdenDärför vinner kapitalismen i längden Kapitalism är ett begrepp som möts med blandade känslor. Vänstern beskyller den för girighet och utsugning av massorna, emedan de konservativa är rädda för dess otyglade kraft ska rubba den rådande ordningen. Kapitalism i ordets […]
  • Umberto Eco har lämnat ossUmberto Eco har lämnat oss Filosofen Umberto Eco - mest känd för sin lärda mysterieroman Rosens namn - höjde ribban rejält inom stilarten; kanske skapade han själva genren? Jag träffade Eco för 15 år sedan vid en författartillställning, och blev lite förvånad […]
  • Libertarianism vs anarkismLibertarianism vs anarkism Frihetliga personer finns i en mängd olika kulörer, den gemensamma nämnaren är att man vill ha en mindre stat (eller ingen alls). Och att civilsamhället sköter mer av det som idag stat, kommun och landsting handhåller. Vården exempelvis […]
  1. ”Händelserna bidrog förmodligen också till att stärka den anglosaxiska världen. Där övertog borgerligheten makten på ett mer långsamt organiskt sätt, och den gamla jordägande aristokratin och krigaradeln fick ge vika, eller transformera sin verksamhet, ty grunden för deras ekonomi tynade bort.”

    Vilket i mångt och mycket har sin grund i att den engelska utvecklingen efter år 1800 föregicks av det stormiga 1600-talet – Kungamord, inbördeskrig, militärdiktatur och republik 1649-1660. För även om monarkin återkom till England efter 1660 var det kungliga enväldet för alltid slut och monarkin blev beroende av parlamentets stöd där underhuset (=köpmannaklassen under de förta århundrandena) snart hade det mesta initiativet (även om det dröjde århundranden innan överhuset rent faktiskt inte längre kunde blockera lagförslag). Men som sagt, för att nå den punkten krävdes nästan ett sekel av konflikter i den anglosaxiska världen. Frankrike kom senare och satte det ideologiska ramverket vi levt med sen dess (hur ska samhället styras, och ska det styras av ”högern” eller ”vänstern” eller någon sorts ”center/mitten”? I koloniserade länder ledde detta med tiden till olika sorters självständighetskamper (”folkens rätt till självbestämmande”) som kunde ha vilken ideologisk färgning som helst )

    • Tack, jättebra synvinkel. Själv tycker jag att vi tittar kanske för mycket på Frankrike, samt den klassiska uppdelningen i vänster-höger etc, jag upplever utvecklingen i Storbritannien som mer intressant under 1800-talet och framåt. Det var ju under perioden också ett mer framgångsrikt land.

    • Eventuellt var det ändå mycket häftiga omvälvningar. När jag läser om kyrkor kost och historia är det några tillfällen då mycket försvunnit på grund av intern plundring och detta har nog skett på grund av att värderingar och makt förskjutits och en del rövare tagit tillfället i akt.

      I Norden är det med reformationen.
      I England verkar det plundrats friskt under sextonhundratalets inbördeskrig.
      Och i Frankrike under revolutionen. Tex plundrades och skövlades konungagravarna då. Klostren verkar ha stängts.
      I Ryssland med sovjeterna.
      I Sverige förstörs igen väldigt mycket gammalt sedan sextiotalet. Inte minst byggnader. I skolan slutar man läsa sådant man läst i århundrade tex. Museerna börjar sortera ut markörer för det gamla.

      Sedan har vi vanliga krig. Tex Tyskland under trettioåriga kriget eller andra världskriget.