Är skatt stöld?

I ett land där över häften av lönen går till det offentliga (i form av moms, punktskatter, kommunalskatt, sociala avgifter etc) så ställer sig många frågan huruvida detta är rättfärdigt?

Visst får vi tillbaka en del, exempelvis föräldrapeng, pensioner etc. Men det är ju egentligen våra egna pengar som flyttas fram och tillbaka. Vi har inte kontroll över pengarna och får ingen ränta. Och dör man i förtid får arvingarna inte del av den inbetalda pensionsavgiften.

Är skatt stöld?

Om vi ser på det ur en logisk filosofisk synvinkel så är skatt ett ingrepp i vår privatekonomi, och vi har inget att säga till om. Vägrar vi betala så blir det dryga böter eller fängelse. Och detta kan absolut tolkas som stöld, om vi inte ger staten rätt att ta våra pengar via en frivillig överenskommelse. Och en sådan finns inte. Det är staten som bestämmer i alla led. Det finns i princip inga politiska partier som eftersträvar en annan ordning. Vi kan inget göra. Och det blir svårt att kompromissa givet vårt antagande, antingen är skatt stöld eller ej, det finns inget mellanting.

Om vi ser på det hela ur ett mer pragmatiskt perspektiv, så har staten försetts med en rad extraordinära rättigheter under historiens gång, utifrån kultur, tradition och hävd. Den kan tvinga våra barn att gå i skola, tvinga oss att delta i landets försvar om det blir krig,  i vissa specialfall expropiera vår mark – och även beskatta oss. De här befogenheterna finns för att upprätthålla samhällets funktioner. Vi kompromissar gällande skattens ingrepp.

Skattens oskälighet kan dessutom graderas – ju lägre skatt staten kräver – desto bättre ur moralisk synvinkel. När man når en viss låg nivå, så anses skatten vara skälig, och då upphör den att betraktas som stöld. Många av oss ser en nödvändighet i beskattningen, ty det anses vara priset vi får betala för ett fungerande samhälle.

Nu är det i och för sig så att flertalet av statens tjänster skulle kunna hanteras av civilsamhället, exempelvis sjukvård, pensionsbesparingar, socialförsäkringar, skola, säkerhet etc. När man tänker efter skulle det mesta kunna ordnas privat eller kooperativt. Kanske är det framförallt lagstiftning, rättsväsende och rikets styre som ska läggas på statens/kommunens bord?

Nåväl, vad som har hänt är att vi är tvingade in i ett specifikt system, där vi i många fall inte kan välja välfärdstjänster, utan är hänvisade till statens erbjudande. Man kan tycka vad man vill om detta. Vi kan ha olika politiska åsikter, men hur man än vänder och vrider på saken så är det inte rättvist. De som inte önskar nyttja statens tjänster borde kunna avsäga sig dem. Det borde finnas en möjlighet att välja bort allt annat än kärnfunktionerna. Och slippa betala för det man inte vill ha.

Men vad händer då med alla de som inga pengar har, hur ska det gå för de fattiga? Om medelklassen inte betalar sin skatt så kanske fattiga människor blir utan vård och pengar?

Detta är en viktig aspekt. Men notera att den enorma offentliga sektorn inte alls är byggd för de fattiga, den är byggd för att nyttjas av alla. Om vi bara hade de fattigas väl i åtanke skulle vi kunna bygga en mycket mindre välfärdsstat, som enbart riktade in sig på att hjälpa de utsatta. Och det skulle förmodligen bli enormt mycket billigare och effektivare.

Men nu är välfärdsstaten byggd för att nyttjas av alla, fattiga och rika, även de som inte vill vara med. Så länge det finns folk som motsätter sig systemet så kan skatten mycket väl definieras som stöld och tvång. Vi väljer gärna att använda finare ord, som solidaritet och omtanke om medmänniskorna, därför delar vi på skattebördan. Men även här haltar logiken, ty vi kan vara solidariska utan att betala skatt. Många medborgare donerar pengar till diverse välgörenhetsorganisationer och lägger åtskilliga timmar på frivilliga projekt. Solidaritet odlas framgångsrikt utanför skattesystemet, och behöver inte tvingas fram.

Vad finns det då kvar? Slavar vi varje dag för att ge bort över hälften av våra pengar till ett samhällssystem som många inte tror på? Och det spelar egentligen ingen roll om vi själva gillar den påtvingade välfärdsstaten. Blotta vetskapen om att andra medborgare inte betraktar systemet som rättfärdigt borde ge oss en ordentlig tankeställare.

Liknande artiklar

  • Det är inte migranterna som är problemetDet är inte migranterna som är problemet Jag satt och fikade med en vän från Grekland, en ingenjör som tröttnat på arbetslöshet och svågerpolitik och flyttat utomlands. Vi började prata om den svenska flyktingkrisen, som han var väl förtrogen med. Många greker har länge […]
  • Upplös EU-parlamentetUpplös EU-parlamentet EU-parlamentet är egentligen en ganska rättsvidrig anordning, som tar ifrån makten från våra lokala parlament. Stora delar av alla lagar och förordningar kommer numera från Bryssel, och vår egen demokrati får stryka på foten, i förmån för […]
  • Den svenska modellens nedgång och fallDen svenska modellens nedgång och fall Det är inte en självklarhet att ha 50% totalt skattetryck och en allomfattande generell välfärdspolitik. Det många svenskar tycker är normalt visar sig vara en extrem företeelse i ett globalt perspektiv. Det är inte en självklarhet att […]