Jag har tidigare diskuterat skattefinansierad flyktinginvandring, och hur svårt det är att förena med frihetliga ideal. Frihet handlar om att slippa tvång. Och hur man än vänder och vrider på det, så är skatt en påförd tvångsåtgärd, och att utnyttja pengarna till tveksamma politiska projekt är inte förenligt med god etik. Om medborgarna frivilligt ger sina pengar till dylika projekt så är det givetvis en annan sak.
Även om kostsamma statliga projekt är framröstade i god demokratiskt ordning, så kommer man inte undan med att det är ett tillgrepp i medborgarnas ekonomi. Andra borde inte kunna få rösta om att ta dina pengar. Detta är en paradox och svaghet inom all form av demokrati och folkstyre.
En lösning vore en grundlag/konstitution som strikt reglerar vad skattepengar får användas till, och under vilka förutsättningar de får samlas in. Men vi är långtifrån en dylik situation, i dagsläget får politikerna samla in hur mycket skatt de vill, och använda pengarna till vadhelst de finner nödvändigt.
Många blir allt mer medvetna om problematiken med skattefinansierad flyktinginvandring, men hur hanterar vi s.k arbetskraftsinvandring? Invandrare som vill komma och arbeta. Den vanligaste invändningen är att arbetare från fattigare länder skulle dumpa lönerna, och att de hotar arbetsmarknaden.
En lösning är den vi har idag, att frivilliga organisationer som företräder arbetare och arbetsgivare kommer överens om lönebilden, och upprätthåller den. Och även invandrarna får hålla sig till avtalen, annars upphör deras arbetstillstånd.
Svagheten hos en dylik lösning är att fackföreningarnas verksamhet inte är helt frivillig. De som inte är medlemmar borde inte beröras av deras avtal. Hur upprätthåller man då en god lönebild, med låglönekonkurrens utifrån?
En annan lösning vore att enbart ha fri arbetskraftsinvandring från länder med liknande lönebild. Detta avspeglar den nordiska modellen, samt ambitionerna inom EU, som dock inte lyckats särskilt väl då medlemsstaternas ekonomi skiljer sig alltför mycket.
Kompletterande lösningar vore ett s.k green card-system. Där ett antal arbetstillstånd delas ut årligen utifrån vissa givna kriterier. Detta medger kontroll över invandringen, och kommuner kan förbereda sig för eventuella förändringar inom infrastruktur, skola, vård etc. Lokalsamhället har också sista ordet vad gäller tillstånden.
Arbetskraftsinvandring är det normala sättet att invandra. Nykomlingarna arbetar, tjänar pengar och etablerar sig i samhället. Så har det sett ut under historiens gång, folk har flyttat till platser där det finns försörjning och nya utmaningar. Man ligger inte andra till last, utan tillför något till den nya regionen, på samma villkor som alla andra.
