Fackföreningarna slog sönder SOCIALISMEN

Vanligtvis tänker vi fackförening och vänsterrörelse i samma andetag, men det finns en rad motsättningar som vi lätt glömmer. Socialismens kärna handlar om polariseringen mellan fattiga och rika – att löntagarna blir allt fattigare och arbetsgivarna allt rikare – denna utsugning resulterar därefter i strider och omvälvning.

Om denna premiss saknas faller egentligen vänsterns ursprungliga världsbild. Givetvis har man under årens lopp lappat ideologin med en rad ad hoc-argument, men vi kommer inte ifrån faktum att arbetstagare och arbetgivare snarare har närmat sig varandra, både löne- och beroendemässigt. Idag kan vi närmast tala om ett symbiosförhållande.

Det var fackföreningarna som slog sönder Marx världsbild. Få anade att strejkvapnet var så effektivt att löner och förmåner skulle ÖKA istället för att minska. Proletariatat blev inte utarmat, och ägandet kom inte koncentreras till allt färre kapitalister.

Hotet om strejk, och stillastående fabriker utgjorde basen för en närmast unik förhandlingsposition. Och det var principer som yttrande-, mötes-, och föreningsfrihet som gav arbetarna kraft och mod att gemensamt bekämpa låga löner och dåliga avtal.

Socialdemokratin föddes i början av förra seklet, som ett resultat av fackets framgångar, ty alltfler marxister insåg att det inte behövdes en revolution för att skapa rättvisa och välstånd. De liberala socialisterna bejakade fackets framgångar, men fortsatte att nyttja gammal marxistisk klasskampsteori, trots att den redan då var förlegad och kontraproduktiv.

Sedan dess har vi tillkämpat oss medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, rättvist utbildningsväsende och sociala skyddsnät. Industrialism, utveckling, fred och frihet har resulterat i en enorm höjning av vår levnadsstandard. Utan fackföreningarna hade allt detta gått mycket långsammare, eller varit omöjligt.

Kanske ska vi påminna oss själva om vår historia, i dessa dagar då allt fler väljer att lämna fackföreningarna. Dagens löntagar-organisationer har måhända svårt att definiera sin samhälleliga roll. Individen är starkare än för 100 år sedan; allt fler vill förhandla själva gentemot arbetsgivaren, ty man ser henne som en vän och inte en fiende. Den förfelade klasskamps-retoriken retar många. Det är trots allt inte utsugning att betala ut lön, som Marx påstod.

Det kommer alltid att finnas behov av sammanslutningar som tar tillvara den lilla människans rättigheter, men organisationer som mest värnar sig själva och sina egna förmåner kommer inte att överleva.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Liknande artiklar

  • Därför vinner kapitalismen i längdenDärför vinner kapitalismen i längden Kapitalism är ett begrepp som möts med blandade känslor. Vänstern beskyller den för girighet och utsugning av massorna, emedan de konservativa är rädda för dess otyglade kraft ska rubba den rådande ordningen. Kapitalism i ordets […]
  • Alla sparkar på FACKETAlla sparkar på FACKET Liberaler brukar emellanåt utdela rejäla snytingar åt fackföreningarna, mig själv inräknad. Framförallt LO anklagas för oetiska blockader, fiffel med medlemmarnas pangar samt maktfullkomlighet. Och det finns givetvis en poäng i allt […]
  • Vad är det för fel på facket?Vad är det för fel på facket? Fackföreningarna är i kris, och det är inte bara Kommunal som tappar medlemmar. Just nu blöder de efter anklagelser om slöseri med medlemmarnas pengar på sprit, fester, shower och lägenhetsmutor. De flesta fackförbund har problem med […]