Fildelardebatten for dummies


Alla skriver om fildelning och Ipred-lagen just nu, även ointresserade skribenter som mest använder fenomenet i attitydförstärkande syfte. Hos ja-sidan är det samma mantra som upprepas, det är storebrorssamhället som håller på att växa fram, och fildelarna är rättvisans förkämpar. Och nej-sidan domineras av fördömanden, anklagelser om stöld och krav på skadestånd.

Var befinner vi oss i debatten egentligen, vad är det som händer? Ska man behöva läsa alla dessa gnälliga inlägg dag efter dag? Är verkligen George Orwells dystopi under uppbyggnad? Eller är det bara ett gäng blekfeta tonårshackers som flippat ut? Här kommer en liten fusklapp för den som känner sig osäker. Kan med fördel även läsas av politiker, skribenter och journalister.

DRIVKRAFTER
Anledningen till att folk laddar ner från nätet (fildelar) har flera orsaker, en av dem är att gratis ÄR gott. Många drivs också av girighet, och samlar på sig enorma mediebibliotek som de i princip aldrig hinner konsumera. Vi kommer inte heller ifrån att det är mer praktiskt att surfa in på t.ex Pirate Bay än att gå ner till macken, vars DVD-utbud är tämligen begränsat. Nedladdning är praktiskt, tillgängligt, bjuder på stort utbud och är dessutom gratis. I praktiken blir det följande scenario – lördagsväll med någon trist frågesport på TV – eller med den kritikerrosade Slumdog Millionaire. Det är inte underligt att många frestas att fildela. Och det är inte bara tonåringar som pysslar med detta.

STÖLD
Är det stöld att ladda ner en låt? Hur allvarligt är egentligen brottet? Vi kan vara säkra på att Paul Mccartney & co har sina mastertapes inlåsta i bankfack, och jag har aldrig hört talas att någon försökt stjäla dem. Nej, det handlar inte om stöld, utan om olovlig kopiering och spridning. Den som fildelar bryter mot diverse marknadsregleringar, som inte alltid är helt tydliga. Vi pratar om ett ringa brott. Många frågar sig varför det är lagligt att spela in en film från TV:n men inte att ladda ner den? Och varför man inte kan visa filmer på bussresan ner till alperna? Eller varför betala upprepade gånger för samma musik, vi köpte LP-skivorna, singlarna, därefter CD-skivorna, och alla remastrade utgåvor, samt att vi däremellan också går på konserterna? Är det rimligt att ta betalt gång på gång? Allt detta regleras av upphovsrätten.

UPPHOVSRÄTTEN
Den moderna upphovsrätten har sitt ursprung i Bernkonventionen från 1886. Pådrivande var den franska författaren Victor Hugo, vars alster kopierades i stor omfattning i USA, som var den tidens piratnäste. Upphovsrätten reglerar användning, försäljning, visning och kopiering av diverse verk. Reglerna skiftar något från land till land, USA gick med i samarbetet först 1988, pga svårigheter med att anpassa den egna lagstiftningen. Upphovsrätten är föränderlig, och inte skriven i sten, som ibland förespeglas. I Sverige är ett verk skyddat under upphovsmannens livstid plus 70 år. Under senare tid har upphovsrätten kritiserats från flera olika håll, dels anses skyddstiden vara alltför lång, och dels argumenteras det för att verk inte längre kan skyddas i samma omfattning. Kopiering och distribution har förenklats avsevärt i och med den digitala revolutionen. Skivor, fodral, förpackningar och distributionskedjor behövs inte längre, när mediefilerna snabbt kan spridas från dator till dator.

KREATÖRERNA
Det pratas mest om film- och musikindustrin, och kanske kommer de enskilda kreatörerna i skymundan? Det är ju deras verk som ska skyddas från otillbörlig spridning, och givetvis bör vi bejaka en samhällsmodell där musiker och konstnärer kan försörja sig. Samtidigt inser många det bisarra i att några låtar från 1968 kan försörja en person under hans livstid, samt försörja hans barn under 70 år. Vilka andra yrken är så privilegierade? Är det rättvist? Ska de kreativa yrkena gynnas av extraordinära förmåner? Varför får inte rörmokaren bonus för varje år rören fungerar klanderfritt? Det hela utvecklar sig till ett lotteri; den som får ett kontrakt och en hit vinner storkovan, resten harvar runt på sjaskiga hak och spelar för småfulla firmafestdeltagare.

TEKNIKEN
Internet och digitalisering har bidragit till att film och musik kan kopieras snabbt och enkelt, utan att tappa alltför mycket i kvalitet. Det är också lätt att sprida verken, kanske har vi aldrig haft en så stor tillgänglighet till kultur som idag. Framstegen inom lagringsmedia tillåter oss att spara tusentals låtar i våra datorer och musikspelare. Dessa tekniska landvinningar är fantastiska, men bidrar till en mängd problem för mediebolagen, som noterar en stark nedgång i försäljningen. Det argumenteras ofta om att film- och musikbranschen inte hängt med i svängarna, att deras affärsmodeller är föråldrade, att de skulle kunnat desarmera problemet med en tidigare satsning på billig nedladdning på nätet. Motsvaret från medieindustrin är krav på ökad kontroll, samt skadestånd etc.

INTEGRITET
Integritetsdebatten följer i huvudsak två huvudspår, dels den typ av övervakning som instiftades efter 11-september-katastrofen, i syfte att spåra terroristaktiviteter, t.ex FRA-lagen. Och dels den typ av övervakning som syftar till att stoppa fildelning och upphovsrättsbrott, t.ex Ipred-lagen. Detta resonemang är starkt förenklat, då det dessutom finns ett tredje spår som handlar om en generell ökning av den allmänna övervakningen, med t.ex kameror, biltullar etc. Sammantaget framträder emellertid bilden av ett samhälle där medborgaren övervakas allt mer. Fildelningsdebatten är blott en pusselbit i helheten. Att ladda ner film och musik från nätet har egentligen inte särskilt mycket med integritetsfrågan att göra. Dessutom är det olyckligt att många driver fildelarfrågor och integritetsfrågor sida vid sida. Politikerna har uppenbarligen svårt att ta denna sammanblandning på allvar.

IPRED
Denna lag ger film-, och musikbranschen extraordinära möjligheter att spåra medborgarnas internettrafik, i syfte att avslöja och straffa fildelare som bryter mot upphovsrätten. Juridiskt sett är det okonventionellt att ge delar av näringslivet polisiära befogenheter. Det finns en betydande risk för att rättsapparaten förlorar i anseende, och att övergrepp begås.

KATT OCH RÅTTA
Fildelarna uppfinner ständigt nya tekniker för att kringgå upphovsrätten, medan skiv- och musikbolagen jagar dem på behörigt avstånd. Ibland får industrin överhanden, som t.ex vid nedsläckningen av Napster för några år sedan, och nyligen med införandet av Ipred-lagen. Motdragen verkar vara anonymitetstjänster samt öppna nätverk, för att försvåra identifiering. Katt och råtta leken är inte slut.

FÖR OCH EMOT
Både fildelare och skivbolagsdirektörer bör ta åt sig av kritiken, ty bägge sidor lider av allvarlig hybris. Det är ganska fult av fildelargänget att kidnappa integritetsfrågorna, här försöker man rentvå sig själv som en rättvisans förkämpe, när man egentligen bara vill ladda ner senaste Batman-filmen. Film- och musikindustrin å andra sidan verkar ha sovit i 20 år. Och nu när de vaknar saknas det både idéer och strategier, istället kräver de att medborgarna ska hårdbevakas, för att skydda en affärsmodell från 1950-talet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, fildelning, FRA, Ipred, Integritet, upphovsrätt


Följ oss!