Flyktingkrisen – ett exempel på faran med den stora statsmakten


Inom den klassiska liberalismen yrkar vi för en mindre statsmakt. Faran med en alltför stor statsmakt är uppenbar, den lägger sig i alla livets viktiga frågor, från födelse till död.

Staten kräver in skattepengar, och delar ut barnbidrag och pensioner. Men statsmakten kan också kräva att du går ut i krig, den kan ta dina barn ifrån dig om du anses missköta dem. Vid särskild fara och undantagstillstånd kan ditt hus demoleras, och din egendom beslagtas.

Givetvis är det staten som bestämmer vad som är misskötsel eller fara, och det är staten som utlyser undantagstillstånd. Vi har gett väldigt mycket makt åt staten, som representeras av våra politiker, för vilka förtroendet ofta är lågt.

Nu är det många som tycker att mina farhågor är överdrivna, men glöm inte vad som hände på Cypern för några år sedan, där EU tvingade till sig öbornas besparingar. Det kallades för ”hårklippning”. Hade någon annan gjort det hade det kallats för bankrån. Staten kan bli riktigt otäck ibland, och den har obegränsad makt.

Även flyktingkrisen är ett enormt misslyckande från den stora statsmaktens sida. I en stat med begränsad politikermakt hade det här aldrig skett.

För det första har det överstatliga EU misslyckats med att skapa en fungerande gemensam gräns mot omvärlden. Att länder med små resurser som Ungern och Grekland ska sköta EU:s yttre gräns var redan från början dömt att misslyckats. Att flyktingarna skulle söka asyl i det första EU-landet var också ogenomtänkt, då skulle både Ungern och Grekland vara stora tältläger vid det här laget.

Och vad gäller den svenska statsmakten så har man under lång tid velat agera moralisk stormakt, och tagit emot många fler flyktingar än andra länder, utan att egentligen kunna erbjuda dem vettiga arbetsplatser och bostäder. I Sverige bor flyktingarna i förorten och arbetslösheten är långt mycket större än bland personer födda i Sverige.

Det byggs få nya bostäder i Sverige, som knappt kan klara den inhemska befolkningens tillväxt, än mindre flyktingtillströmningen. I Sverige skapas det få nya jobb, och få nya storföretag ser dagens ljus. Det finns också färre enkla jobb, som passar nyanlända människor med bristande språkkunskaper etc.

Ändå tar statsmakten in långt fler flyktingar än vad grannländerna gör.

Varför bygger man då inte fler hus, och lockar hit fler företag med låga bolagsskatter och goda villkor el dyl? Så att alla dessa nya människor kan försörja sig och kan skaffa sig vettiga bostäder?

Tanken om internationell solidaritet och moralisk stormakt är bara lösa idéer. Man gör egentligen inget för att få det att fungera i praktiken.

Dessutom har politikerna inte lyckat skapa en folklig opinion för flyktingfrågan. Många medborgare är oroliga, och undrar varför vi tar emot så många? Man anser att resurser slösas bort på flyktingmottagning i dyra Sverige, när den skulle kunna ha genomförts i andra närliggande länder för lägre kostnader. De etablerade politiska partierna lyssnar inte. Man driver vanliga människor i famnen på missnöjespartier med tvivelaktig agenda.

Frågan är om den här tankarna om internationell solidaritet och moralisk stormakt har förvandlats till politiska låsningar, tvångstankar, hos isolerade politiska partier som alltmer liknar sekter, skilda från medborgarna och deras vardag.

I ett klassiskt liberalt samhälle hade staten inte sysslat med flyktingmottagning. Utan det hade gjorts av frivilligorganisationer, församlingar, fackföreningar, privata företag, kooperativ eller vanliga medborgare. Det hade helt enkelt sköts av civilsamhället.

Det klassiskt liberala samhällets krav på att en invandrare ska få bosätta sig är att hon kan försörja sig själv, eller att någon annan garanterar hennes försörjning. Det är alltså fritt fram så länge man arbetar och bidrar till det nya landets utveckling, eller någon annan garanterar din försörjning.

En flyktingmottagning som bygger på civilsamhället skulle fungera organiskt, och enbart ta emot så många som det finns platser åt. Antalet platser bestäms av medborgarnas engagemang. Och inga överstatliga makter skulle riva upp Europas gränser. Fri rörlighet inom EU för EU:s medborgare innebär ju inte att man bör upphöra med gränskontroller.

Nu bestäms flyktingpolitiken av politikernas engagemang, och bekostas av våra gemensamma skattepengar. I kombination med alltför få bostadsbyggen, få nya arbetstillfällen, få enklare jobb, samt hög arbetslöshet.

Det borde ringa en varningsklocka någonstans.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag