Det finns en rad intresseorganisationer i Sverige som vill styra våra liv och gärningar med hjälp utav bidragssystemet. Ett tydligt exempel är debatten kring föräldrapenningen. Feminister & socialister vill införa ett krav på att fäderna ska ta ut hälften av tiden. Anledningen sägs vara att kvinnan ska ha samma chans på arbetsmarknaden som männen, att hon ska kunna komma ut snabbare i arbetslivet. Barn ska inte vara ett hinder i karriären. När föräldrarna sedan varit hemma 6 månader var, och barnet fyllt ett år ska barnet snabbt slussas ut till ett daghem.
Jag tänker på en människofabrik när jag hör det här. Och det finns en rad hinder på vägen till det här kvasiutopiska samhället som våra samhällsingenjörer målar upp.
Alla barn är inte mogna att börja dagis när de är ett år. Vi pratar om barn som knappt kan gå, de kan säga några enstaka ord, och de behöver konstant tillsyn och kärlek.
Många kvinnor ammar i ett år, hur ska detta lösas? Ta med barnet till jobbet?
Bidragen består av skattepengar, våra gemensamma besparingar, det borde vara upp till var och en hur de ska disponeras.
Sista argumentet mot socialiseringen av föräldraskapet är att det faktiskt handlar om ett ingrepp i människors liv. Det är inte statens uppgift att blanda sig i familjernas intima angelägenheter. Vi kan och bör tänka själva.
Och om vi inte hade varit tvungna att betala ca 70% av våra intäkter i skatt, så skulle vi kanske inte ens behöva någon föräldrapenning. Då skulle vi kunna ta hand om oss själva.
