Förbered dig för en dyster framtid…?

Det finns en utbredd pessimism på bloggar och kommentarsfält runt om i världen. Budskapet är följande: vi är skuldsatta i generationer framöver, olja och råvaror kommer att ta slut i kombination med okontrollerad befolkningsökning. Ett samhälle som sakta går under. Det gäller att förbereda sig; flytta ut på landet, gräva ner sig i ett skyttevärn, leva på frystorkad mat, och eventuellt odla något på den magra täppan.

Låter inte särskilt muntert.

Men hur fungerar det här preppandet i praktiken?

Det viktigaste är vatten, har man inga dunkar i reserv så är det snart kört. Utan vatten klarar man sig inte länge, man kan inte ens laga mat. Många menar att de har egen brunn och vattenfilter etc, men de är egentligen inte förberedda på att vattnet skulle kunna bli helt otjänligt eller förgiftat. Vad gör man då?

Att lagra mat är lättare, konserver och frystorkat finns att köpa. Man kan bunkra på sig så att det räcker i flera år. Det gäller att hålla koll på bäst-före-datumen bara, och kontinuerligt byta ut.

Energi är lite knepigare. Dieselgeneratorer kräver bränsle, vindkraftverk behöver vind och underhåll. Solpaneler kräver sol och är en relativt dyr investering. I det stora hela handlar det mer om att dra ner på elförbrukningen, att använda jordkällare istället för kylskåp, att torka, salta och röka mat etc.

En annan viktig faktor i kalla länder som exempelvis Sverige är bränsle för uppvärmning. Om man inte kan värma sitt hus så lär man frysa ihjäl förr eller senare. Här behövs stora mängder ved, gasflaskor el dyl.

När man sedan har förberett sig med allt detta så måste man se upp för rövarband. Det kan ju vara så att grannarna inte har lika mycket mat eller ved som du, och att de i ren desperation rånar dig för att inte gå under själva. Därför måste man beväpna sig, skaffa sig en bostad med fortifikationer och strategisk placering.

När man gjort allt detta kan man förmodligen överleva de flesta kriser, fast i ensamhet. Det blir bara du och din familj, resten av världen kommer att betraktas som potentiella fiender. En ganska trist tillvaro, men man överlever i alla fall, fast till vilken nytta kan man fråga sig?

Kan man förbereda sig lite mer organiserat och strategiskt?

Det handlar snarare om att alla i ett samhälle förbereder sig, då blir man inte fiender när oroligheterna bryter ut, man kan istället hjälpas åt och stödja varandra. Preppandet handlar i så fall om att övertyga dina grannar och din kommunstyrelse. Lyckas du med det så har du en mycket ljusare framtid framöver.

Ett samhälle har också mer resurser, fler nävar och kloka huvuden, och kan förbereda sig både storskaligt och småskaligt. Samt skaffa ett generellt skydd för vattentäkter, samt installationer för reserv-vatten. Storskalig förvaring, hantering av mat med lång hållbarhet, och bättre skydd och försvar.

Borde inte stat, kommun, landsting stå för dylik säkerhet, med tanke på all skatt man betalar? Under det kalla kriget mellan 1945-1990 så hade Västeuropa bättre beredskap för kriser, men mycket har monterats ner av kostnadsskäl.

Är inte själva definitionen av begreppet samhälle att medborgarna går ihop för att skaffa ett gemensamt skydd vid hot och kris?

Preppandet har blivit en slags ensamvargs-hobby. Den här typen av verksamhet verkar tilltala solitära grubblare, påminner mer om att samla frimärken eller bygga tågbanor. Saker ska organiseras, sorteras och installeras. Störningsmoment är icke önskvärda. Preppande som en udda hobby, som sakta glider bort från verkligheten? Tekniknörderi? Besatthet i vissa fall?

Ensamvarg heter det visst. Fast då har man ju glömt att vargen lever i flock.

Lämna en kommentar

  1. anonym skriver:

    -”Borde inte stat, kommun, landsting stå för dylik säkerhet, med tanke på all skatt man betalar?”

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Civilförsvaret
    ..kanske finns kvar i någon form?

  2. Robert skriver:

    Högsta grad medveten om detta; jag gjorde vapenfri tjänst som räddningsman ( en slags kombination av brandman, ambulanspersonal samt gräva ut personer från bombade hus). Men som sagt, osäker på om det finns kvar?

  3. Robert skriver:

    Det behövs många ensamvargar för att bilda en stor flock. Självklart är allt du skriver helt korrekt, men det behövs fler kufar och ensamvargar, utspridda över kommuner och företag, organisationer och föreningar, för att uppnå den kritiska massa som behövs för att skapa de samhällen du efterlyser.

    Hur stor är den kritiska massan? Det beror ju på hur inflytelserika en individuella vargarna är. I en liten svensk skogskommun räcker det nog med att två i kommunledningen upptäcker att de har samma intresse när de protesterar mot planerna på ännu en studieresa till Sydfrankrike. Sedan går de ihop och peppar varandra över blockgränserna tills de övertygat resten av politruken. Kanske är det så nya partier bildas? Folk som upptäcker att dom har mer gemensamt med varandra än vad som skiljer dem genom deras partiprogram? Har inte en folkpartist och en sosse i Pajala mer gemensamt med varandra än en sosse i Pajala har med en sosse i Stockholm?

    Det kan också ske via föreningslivet. Ett par brandmän skulle kunna få kommunen på Gotland att sponsra en frivillig brandkår på ön. Dessa skulle sedan kunna besluta sig för att återuppta tillverkningen av konserver i den gamla fabriken utanför Visby som kommunen inte vet vad dom ska göra av.

    Även företag kan göra sitt genom att kollektivt köpa in och garantera livsmedelssäkerhet för alla sin anställda på bruksorten. Företagen på en ort kan gå ihop och sponsra ett mobilt vattenreningsverk som kan sätta in där grundvattnet blivit otjänligt och kommunen är handlingsförlamad. Istället för julklappen i form av presentkort på Ica kan de anställda få konservpaket och vattenreningsfilter.

    Kyrkorna med sina stadiga organisationer och osjälviska medarbetare kan bygga upp reservlager i sina fantastiska (och för det mesta underutnyttjade lokaler).

    Hembygdsföreningar kan ordna kurser i jordbruk och starta landets första kollektiva gårdar, som kolonilotter fast hundra gånger större och med kollektivt användande av kunskap, arbetskraft och maskiner. Även om dessa blir ett sorts terapijobb för arbetslösa och förtidspensionerade idag så kan strukturerna, metoderna och vanorna de bygger upp bli livsnödvändiga på kort varsel i skarpt läge.

    Men mot allt detta talar den svenska lealösheten. Bristen på ett gemensamt mål, frånvaron av ett nationellt projekt såväl som en nationell idé. Ty varför skall man arbeta tillsammans med någon för att rädda något som varken har ett mål eller ett existensberättigande?

    Som jag ser det är Sverige ett land och ett folk med båda fötterna i graven redan nu. Jag har svårt att tänka mig att det någonstans, inom eller utom landets gränser, växer fram en idé eller ett projekt som är så pass stort att det kan mobilisera folket till någon sorts gemensam handling.

    Om man inte är något, kan man inte heller kämpa för något. Och ändå är vi sociala djur vars högsta lycka är att få känna oss ”delaktiga”. Hur sjutton gick det så långt att Sverige lyckades avskaffa denna känsla av delaktighet?

    Det vore ett bra ämne för en artikel, Hr. Bloggare.

    1. Robert skriver:

      ”Hur sjutton gick det så långt att Sverige lyckades avskaffa denna känsla av delaktighet?”

      Sovjet försvann, faran var över. Det skulle bli fred på jorden. Och vi behövde spara in på försvaret och lägga pengarna på annat. Nu när nya faror uppstår är det svårare att bygga upp allting igen.

      Känsla av delaktighet är alltid lättare att bygga upp när man har en konkret gemensam fiende. Dagens världsbild är mer splittrad och svårbegriplig.

  4. jörgen skriver:

    Jag har aldrig riktigt förstått survivalisternas fokus på familjen och huset som någon slags försörjnings- och försvarsenhet.

    Det finns väl inga exempel i historien på att detta fungerar? Visserligen kan man titta på tv-serier som ”Lilla huset på prärien”, men det lilla huset där har ju uppbackning av amerikanska kavalleriet om det skulle behövas.

    Nej, det tryggaste och bästa är nog att bo någonstans i en gammal by där alla känner alla, med ett gott klimat där det är lätt att odla, jaga och fiska, och geografiskt skyddat och avskilt av bergskedjor eller andra hinder.