Gåvoekonomin och samhällets förvandling


Tänk om jag istället för att skicka en faktura för mina illustrationsuppdrag bad kunderna att donera pengarna via en Paypalknapp? Då skulle vi ju slippa skatter, moms, och det byråkratiska krånglet kring detta.

Inte för att jag är sniken, utan för att jag tycker att staten sysslar med så mycket annat än den borde, och jag vill inte betala för detta. Min solidaritet har vissa gränser. Det blir ännu mer tydligt om man bor i länder som erbjuder privat vård, privata skolor, ideella organisationer etc. Varför ska jag betala en betydande del av min inkomst till politiker som lovar guld och gröna skogar vart fjärde år, och sedan sviker sina löften?

Jag vill inte pynta för champagnen i Bryssel. Sorry. Det vill egentligen ingen, men många låtsas som att det är ok. Att tycka något annat vore konstigt eller extremt, och vi är måna om att inte sticka ut för mycket.

Tillbaka till fakturorna. Mina kunder skulle inte kunna bokföra pengarna om utbetalningar förvandlades till donationer, det skulle verka som att pengar försvann ur företagen. Modellen skulle kanske inte fungera på större företag, kanske mest mellan privatpersoner eller småföretag.

Men om alltfler börjar använda samma system – man donerar pengar istället för att fakturera traditionellt – då uppstår plötsligt en alternativ ekonomi utanför den bokförda och för skatteverket redovisade. Och man använder samma kassa både för att köpa och för att sälja.

Politikerna skulle förmodligen försöka täppa igen hålet ganska snabbt och införa gåvoskatt eller liknande. Men för att efterleva lagstiftningen skulle det krävas långtgående kontroll av bankkonton, och då börjar vi närma oss ett samhälle som inte riktigt känns ok.

Idén om gåvoekonomin är ett tankeexperiment. Jag vet inte ens om det skulle uppfattas som ett lagbrott, en gåva är ju en gåva. Om det därutöver sker utbyten av varor eller tjänster är inte helt lätt att kontrollera för myndigheterna, dessa kan ju också vara gåvor.

Mot bakgrund av detta börjar vi förstå varför många politiker är livrädda för exempelvis Bitcoins. Och kontanter upplevs också som ett hot. Allt som ligger utanför kontrollsfären beskrivs i negativa ordalag, eftersom det är svårt eller omöjligt att beskatta. Att dra in skatt är statens viktigaste uppgift, utan skattepengar kan den inte existera.

Kanske är det inte så konstigt att vi tvingas till digital betalning när vi handlar. Kontanterna försvinner alltmer. Det är dock en tidsfråga innan någon hittar på ett fullvärdigt sätt att utnyttja digitaliseringen till sin fördel. Exempelvis genom en slags gåvoekonomi, alternativa valutor och betalningssystem, eller något annat.

Politikerna skulle kunna stoppa den alternativa ekonomin genom att införa en slags transaktionsskatt på alla banköverföringar, oavsett om de är gåvor eller ej. Då kommer ingen undan.

Ja, resten är inte så svårt att räkna ut. Medborgarna lämnar bankerna, och utvecklar en egen ekonomi baserat på något annat. Motmedlet är ännu fler repressiva åtgärder från statsmakten, med risk för diktatorsfasoner och kommandoekonomi.

Ni märker, ju mer staten spjärnar emot desto otrevligare blir den.

Eller så kan staten ta ett steg bakåt och skapa en samhällsmodell som passar medborgarna, där man inte rotar i folks privatekonomi eller styr med social ingenjörskonst.

Det land som tar det första steget kommer att bli mycket framgångsrikt. Det blir som USA under slutet av 1700-talet, en fri demokrati bland kungadömen och aristokratier. Vi vet hur det gick. Friheten sopade mattan med despoterna, både på ett ekonomiskt och kulturellt plan.

Kanske är det snart dags igen? Våra samhällen har under de senaste 20 åren förändrats i grunden. Information, kultur, underhållning, varor och tjänster är plötsligt tillgängligt globalt dygnet runt för alla som har en dator och en internetuppkoppling. Om vi tror att detta inte kommer att förändra våra samhällen så är vi naiva. Frågan är bara hur?


Följ oss
Och få ett meddelande varje gång vi publicerar ett nytt blogginlägg.