Dick Erixon debatterar Sverigedemokraternas roll i politiken, och refererar till en intressant artikel på sin blogg, som handlar om integrering och assimilering. Där den svenska modellen för integration beskrivs som att bägge parter, dvs både de inflyttade och majoritetsbefolkningen, anpassar sig till varandra. Medan assimilering handlar om att den inflyttade parten anpassar sig till majoritetsbefolkningens kultur, värderingar etc.
Här är det förmodligen många som går i taket; varför ska svenskar anpassa sig till invandrarnas olika kulturer? Det är klart man tar sedan dit man kommer etc etc.
Men det finns faktiskt en poäng med den svenska definitionen. Eftersom vi i Sverige av olika anledningar enbart tillåtit flyktinginvandring blir integration lätt det enda självklara alternativet.
Definitionen av flykting är ju som bekant en person som lämnat sitt land pga av förföljelse el dyl. Mottagarlandet ställer upp med hjälp, ev. ekonomiskt stöd, läkare, psykologer etc. Det ingår i paketet. Tanken är ju att vi ska hjälpa dessa förföljda ibland misshandlade, torterade individer till ett bättre liv. Ge dem en fristad under en icke definierad tidsperiod. Begreppet regleras av den internationella flyktingkonventionen.
Inbäddat i resonemanget finns givetvis att flyktingen inte vet om hon vill stanna eller ej i det nya landet. Om situationen förbättras i hemlandet är sannolikheten hög att flyktingen återvänder, hon är ju inte i Sverige frivilligt. Eller så kanske hon slutligen flyttar till ett tredje land, av sociala eller andra skäl.
Därför blir tanken om assimilering svår. Flyktingen kan ju inte veta om det är värt mödan att lära sig språk, kultur etc. Hon kanske kan återvända hem om några månader eller några år? Vederbörande kanske inte ens trivs i vårt land, utan är enbart här för att klara livhanken. Flyktingskapet medför hela tiden en osäkerhet och ovisshet. Jag misstänker att det är på dessa grunder som det svenska integrationsbegreppet indirekt uppkommit, enligt resonemanget måste vi alla ställa upp för flyktingarna och anpassa oss tillsammans.
Jämför med arbetskraftsinvandring (dvs vanlig invandring), där vederbörande flyttar till det nya landet för att söka jobb, försörjning och bättre karriärvägar. Här sker en naturlig anpassning; det ligger i invandrarens intresse att lära sig det nya språket, kulturen etc, annars kan hon inte fungera i arbetslivet, vilket ju var själva anledningen till att hon sökte sig hit.
Våra politiker kan varken skapa integration eller assimilering, lika lite som de kan skapa nya jobb eller vända blödande bilföretag. Det de kan göra är att skapa förutsättningar och möjligheter för ett fungerande samhälle. Och ett steg i rätt riktning vore att i större utsträckning tillåta arbetskraftsinvandring. Vilket förmodligen även skulle tilltala många av de som idag går under begreppet flyktingar, eller befinner sig i en definitionsmässig gråzon.
Motståndet mot arbetskraftsinvandring är gammalt, det handlar om protektionism, och kommer framförallt från fackligt håll. Arbetarrörelsen värnar uppenbarligen enbart arbetare som kommer från det egna landet. Flyktingar däremot är välkomna, men de ska hållas utanför arbetslivet så länge som möjligt.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, invandring, integration, assimilering, migration
