Arkitektur & Infrastruktur

Cyklismen – vår nya folksjukdom?

cykla-stockholm

Alltfler väljer att cykla istället för att ta bilen. I storstäderna ser vi små flockar som våldsamt trampar längs de nybyggda cykelbanorna. Givetvis är det miljöaspekten som lockar, samtidigt som man får välbehövlig motion och lite (frisk?) luft.

Kanske har den nya cyklismen ändå urartat något. Av 14 dödsolyckor under tre års tid, som skett i trafiken i Stockholms city, har cyklister varit inblandade i nära hälften. I två av fallen omkom fotgängare. Polisen kommer att tillsätta en speciell cykelpatrull för att haffa cyklister som kör mot rött etc.

Många cyklister kör alldeles för snabbt, och de förstår inte att fotgängare ibland måste korsa deras heliga stig. Trafikregler verkar inte vara den här målgruppens paradgren. Jag har själv flera gånger varit en hårsmån från att bli påkörd av cyklister i höga hastigheter, medan cyklisterna mest verkar förnärmade för att någon råkar komma i deras väg.

Undrar hur folk skulle reagera om man hade samma attityd när man körde bil? – Hoppsan körde jag på dig? Sorry. Gick det bra? Den där armen ser lite hängig ut. Nej, tvärt om; de flesta bilister stannar snällt och släpper över gångtrafikanter och cyklister i tid och otid. Kanske beror det på att bilisterna kan trafikreglerna?

Det finns en unken självgodhet hos de som hävdar att de tar cykeln till jobbet i vått och torrt. De är ju lite bättre än gemene man som kör stinkande bilar, kanske kan de därför också ta sig lite större friheter? Cyklisterna har också blivit politikernas gullungar, alla vill plötsligt bygga större och bredare cykelbanor.

Med en bra cykel kan man komma upp i högre hastigheter än en moped. Däremot är man helt oskyddad, inklämd mellan bilister och fotgängare, en fara både för sig själv och omgivningen. Dessutom syns cyklister dåligt i stadstrafik, och de är fullkomligt tysta som hungriga hajar på väg till sitt aningslösa byte.

Personligen tycker jag att cyklar, cykelsläp och cykelkärror passar bäst på landet bland gärdsgårdar och smultronbuskar. Den här vurmen för low-tech är inte bara trist utan hopplöst överskattad.

cyklist-barn

Vill du göra något för miljön – slit på sulorna – att är väldigt underskattat. Det går snabbt att promenera i en stad av Stockholms storlek. Promenaden lämpar sig dessutom för samtal och diskussioner, man är också mer delaktig i den urbana miljön, nära affärer, restauranger, kaféer etc. Istället för att svischa förbi, svettig, aggressiv, självupptagen, med halvöppen mun och fullständigt tom blick.

Bilderna från Stockholms stad och Christiania Bikes. Källa till dödstal i trafikolyckor:  Nyhetsnotis Mitt i Kungsholmen 2010-05-25 .

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Betongslussen i Stockholm

slussen-huvudbild

Dagens Slussen från 1935.

Det tog ett tag innan jag, som nyinflyttad lantis, insåg varför Slussen hette som den gjorde. Jo, långt nere under all betong fanns det en sluss, Karl Johanslussen heter den. Här fanns också ett Karl Johans torg, tillika dolt av all betong. Slussen-komplexet, som består av ett sammelsurum av bilvägar, broar och betongramper förbinder Gamla stan med Södermalm, runtomkring finns gott om historisk arkitektur och intressanta stadsmiljöer.

30-talsbetongen passar knappast in i denna miljö, trots att många nu vurmar för denna brutalarkitektur, som i princip ödelagt platsen i 75 år. På södersidan finns Ryssgården med det palatsliknade Södra stadshuset som inrymmer Stockholms Stadsmuseum. Eftersom man har höjt marknivån i området har den understa våningen kapats, vilket är beklagligt. Speciellt med tanke på att arkitekten bakom verket är Nicodemus Tessin d.ä, som bland annat ritat Drottningsholms slott.

Slussen_1922

Slussen 1922

Anledningen till att man byggde trafikkarusellen vid Slussen var bl.a den ökande biltrafiken. Det krävdes bättre vägar och en trafikdelare på platsen. Därför byggde man en enorm motorvägsramp mitt i stan, för att avleda trafiken. Det var fel då, och det är lika fel idag.

I de flesta stora städer runt om i världen insåg man snart att trafiken skulle ledas RUNT staden och inte GENOM den. Detta är en lärdom som Stockholms stadsarkitekter fortfarande inte riktigt tagit in. Se Centralbron och Essingeleden. Särskilt viktigt borde det vara att värna kulturellt intressanta platser och miljöer, som t.ex Gamla stan och Slussen. Inte för att alla förväntas gilla denna typ av arkitektur, utan för att den har ett historiskt värde.

Polhems_sluss_Anders_Holm_1780

Slussen på 1700-talet

Riv betongslussen och börja om från början. Ett av de största problemen vid omdaningen av Slussen handlar utan tvekan om VAD Slussen är för något. Och i vilken ände man ska börja i? Dagens Slussen behöver ju inte nödvändigtvis definiera morgondagens. Måste ett förslag inrymma allt – båtslussar, broar, ramper, och flera huskroppar?

Varför inte börja med en arkitekttävling om bron, det kunde vara en utmaning att bygga en vacker bro i Stockholm? Det har inte gjorts på många många år.

Alla bilder är från Wikipedia

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stockholms fulaste hus?

IMG_0111

Ibland utlyser tidningar och bloggar tävlingar där man ska kora Stockholms fulaste hus, och det brukar stå mellan Arkitekturhögskolan, det orange korrugerade plåthuset på Folkungagatan, Slussenkomplexet och några andra självklara fulingar.

Nu vill jag rikta blicken mot en ny kandidat, och det är baksidan på DN-skrapan, som vetter mot Gjörwellsgatan. Eller är det framsidan? Att det är en entré framgår tydligt, men det känns ändå som en avigsida av någon anledning.

Själva grunden utgörs av Paul Hedqvist låga 60-talsarkitetktur med blå keramikplattor. Det ser ganska fint ut, har förmodligen utgjort en bra kontrast mot den höga bakomliggande skrapan. Men någon gång efter 60-talet beslutade man sig för att lägga ut en hel rad med blå byggbaracker ovanpå huset. Samt en brun fönsterlös byggbarack till vänster. Och som kronan på verket, en rejäl takvåning ovanpå alltihopa av polerad stålplåt, förmodligen 80-tal. Huset i sin helhet kanske bäst kan beskrivas som en postfunkis-byggbarack-finlandsfärja?

Det är nog bara Slussen i sitt nuvarande skick som klår det här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Glasfasader

arkitektur-sthlm-city

Bild: Kungsbrohuset vid Klarabergsviadukten i Stockholm

När samtida arkitekter ska rita pampiga byggnader kan vi nästan vara säkra på att de kommer att ha glasfasader. Det kan vara gröntonat glas, rökfärgat glas, svart glas, spegelglas, eller vanligt genomsklinligt glas.

Därefter, då samtida arkitekter funderar över själva formen på den nya pampiga byggnaden kan vi oftast vara förvissade om att det kommer att bli en låda. Helst en stående avlång låda, och när de får avslag från politiker och intresseorganisationer, gärna en lägre lite tjockare liggande låda, eller två lådor på varandra.

Slutligen när samtida arkitekter konkretiserar sina idéer om former och fasader blir slutresultatet ofta en glaslåda. Kanske lekte de alltför mycket framför akvariet då de var små? Eller hade de ett terrarium med vandrande pinnar? Hur ska man annars förklara detta närmast maniska intresse för glaslådor?

Skämt åsido, det är givetvis vackert när den omgivande staden och naturen speglas i glasfasaderna. Det blir en trollsk lek med ljus och spegelbilder.

Men om alla nya hus byggs av glas, vad ska de då återspegla?

pantheon

Bild: Pantheons kupol och oculus i Rom.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Spårväg genom centrala Stockholm?

Lagom till att den nya Lindhagensgatan är klar på västra Kungsholmen i Stockholm, med vackra träd och boulevardkänsla, ska den grävas upp igen. En ny spårväg kommer att dras genom Kungsholmen, Norrmalm och Östermalm.

Det handlar om ett jättearbete som kommer att störa trafiken under flera år. Givetvis kommer det att kosta en hel del, den första etappen beräknas att kosta ca en kvarts miljard. Projektet speglar den ökade miljömedvetenhet som uppkommit i samband med debatten kring växthuseffekten.

Under 2010-talet blir alltså miljövänliga spårvagnar åter en del av Stockholms stadsbild. En ödets ironi att det är samma årtionde som el- och hybridbilarna kommer att slå igenom på allvar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Vems fel var tågkaoset?

Marie Demker (professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och Södertörns Högskola/ reder ut begreppen med en artikel i SvD idag, och talar om för oss att tågkaoset enbart var statens fel. Hon förtäljer vidare:

Att överlämna statens problem till marknaden fungerar inte. Det har inte minst vinterns tågproblem visat.

Visst är det intressant med ord som stat och marknad? Jag antar att med ordet stat är det politiker och myndighetspersoner som avses. Och med ordet marknad är det verkställande direktörer, ledningsgrupper och deras anställda som avses.

Människor i bägge avseenden, och inget annat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommunala hyresrätter – åt vem?

Jag flyttade till Stockholm 1993, och insåg ganska snart att det här med att skaffa bostad var ett kapitel för sig. I ca två år bodde jag i en studentlägenhet, därefter i en andrahandslägenhet, och när jag och min dåvarande sambo blev utslängda lyckades vi till slut skaffa oss en hyreslägenhet. Hon hade då stått i kö i många år, vilket resulterade i en minimal tvåa i Årsta på markplan. Efter ytterligare några år lyckades vi spara och skramla ihop till en insats, tog ett lån, och därefter kunde vi köpa en större lägenhet i ett område vi gillade.

Hyresrätter omhuldas av vänstern och dess intresseorganisationer, trots att det i princip är omöjligt att skaffa sig en dylik lägenhet som fattig utböling (om du inte hittar en sambo med bra könummer). Det finns inga fördelningspolitiska fördelar, inget som gynnar de fattiga eller utstötta. Du har små möjligheter att välja, och efter många år i kö blir du tilldelad ett objekt. Det handlar om att byta kors och tvärs, eller betala en svartmäklare som ordnar ett s k skenbyte. Du äger inte lägenheten utan betalar varje månad till någon annan, efter ett långt liv i hyresrätt lämnar du ifrån dig bostaden, och alla pengar du betalt hamnar i någon annans ficka. Dessutom finns det ingen fri hyressättning, en lägenhet i ett attraktivt område kan kosta lika mycket som en lika stor lägenhet i ett oattraktivt område.

Enda chansen för en nyinflyttad stockholmare att ordna ett hyggligt boende är att skaffa sig ett stadigt jobb, spara, ta ett lån, och därefter köpa en bostadsrätt. Allt annat handlar om tur eller skumraskaffärer, och vi bör inte förlita oss på någondera. Vänstern grämer sig över att de kommunala bostadsföretagen säljs ut, de hyllar ett system som aldrig fungerat, eller system som bygger på orättvisor, som gynnar några få, som uppmanar till svarthandel och fiffel. Detta är inte solidaritet eller arbetarpolitik; de kommunala hyresrätterna gynnar enbart särintressen och den svarta marknaden. Kommunerna är inte heller några goda förvaltare, stora delar av fastighetsbeståndet är fallfärdigt. Enda räddningen är förmodligen ombildningar, och driftiga bostadsrättsföreningar som renoverar. Givetvis vore ägarlägenheter ännu bättre, men där har vi fortfarande en bit kvar. Tänk er – att ÄGA sitt boende – en självklarhet i många länder. Men inte i Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skyskrapor i huvudstaden

Stadsbyggnads- och trafikborgarrådet Mikael Söderlund (m) vill förtäta Stockholms stadsmiljö, ca 34 skyskrapor ska byggas, framförallt i förort, närförort och vid tullarna.

I hans resonemang märks en respekt för det gamla, men också en längtan att utveckla staden och utvidga den, samt förse dessa delar med synliga landmärken. Precis som man gjort under alla tider.

Jag gillar idéerna, och har tidigare skrivit ett längre inlägg om Stockholms artikektoniska våndor ur ett liknande perspektiv.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stockholm – riva eller bevara?

Efter rivningshysterin under 50-60-talet då nedre Norrmalm jämnades med marken är Stockholmarna mycket försiktiga med arkitektoniska nymodigheter. Nya byggnader måste passera skönhetsrådets närsynta nålsöga, vilket innebär att några våningar kapas eller att takbeläggningen byts ut, och märkvärdigheter som tinnar, torn och lanterniner yxas till. Byggnaden slätas ut, och blir lagom, så det passar den fem våning höga stenstaden, som agerar norm för alla nybyggnationer.

Trots denna kreativa paralysie générale så byggs det en hel del i Stockholm. Gamla industriområden, ödetomter, järnvägsdiken förvandlas till moderna kvarter. Staden förtätas, och bryter sakta tullarnas mentala begränsningar. De flesta bostadskvarteren byggs i en slags nyfunkis, en ren och foträt stil som smälter in och känns lagom modern, men sällan bjuder på några större överraskningar.

Paradbyggnaderna är dessvärre sällsynta och nedtonade. När det ska byggas ett nytt stadsbibliotek så väljer man att manifestera det i form av en låg glaslåda, tätt intill det gamla. När det nya moderna museet byggdes valde man en byggnad vars huvudsakliga egenskap var att den knappt syntes. Idén om ett spektakulärt kallbadhus i Riddarfjärden gick om stöpet, då stockholmarna inte ville solka utsikten ut över vattnet. Planer på en och annan glasskrapa skrinläggs med jämna mellanrum. Det pågår en tyst kamp mellan de som vill bygga nytt och de som vill bevara.

Nybyggarna håller helst till i innerstaden, de vill anlägga spektakulära byggnader i varje vrå, bygga extra våningar på husen i city, omdana Sergels torg samt förse Norrmalm med några glasskrapor. Stockholm måste få en skyeline, en modern profil, så att vi syns i den nya globaliserade världen.

Bevararna sliter sitt hår, de vill återuppföra Slussen i 30-talsstil, trots att Slussen inte ens är en märkvärdig byggnad, utan blott en bro samt trafikfördelare. Sergels Torg ska inte röras, betongen och de ingrodda tuggummiloskorna från 70-talet ska bevaras, som ett tidstypiskt arv. Inget får röras. Framförallt inte grönområdena, vilka anses utgöra stadens lungor.

Både nybyggarna och bevararna uppvisar nonchalans och respektlöshet för gamla arkitekters verk och de urbana miljöerna. Det var denna brist på respekt som ledde till rivningen av Klara, och byggandet av Sergels Torg, som varken blev lyckat eller färdigt. Och det är samma respektlöshet som leder till att så få nya praktbyggnader godkänns, eller uppförs enligt arkitektens plan.

Intressanta urbana miljöer skapas bäst genom att man låter det gamla vara i fred och koncentrerar sig på ny arkitektur i nya miljöer. Givetvis måste vi ibland tillåta oss att förtäta och bygga nytt även i fungerande gamla miljöer, men det måste ske med varsam hand. På dessa grunder kan man utan tvekan bygga en ny glasskrapa vid Sergels Torg, men inte vid Stortorget i Gamla stan. Kontext och känsla är ledorden. Glasskrapan i city skulle snarare addera till den befintliga halvfärdiga glasarkitekturen, medan en glasskrapa i Gamla Stan är idiotiskt, eftersom intakta 1600-1700-talsmiljöer inte växer på träd.

Hade vi levt enligt denna devis för 40 år sedan skulle vi haft kvar Klaras ”slumkåkar”, vilka förmodligen hade betingat stadens högsta kvm-pris, samt en 50-60-tals-futuristisk stadsdel på t ex Gärdet. Oerhört mycket mer intressant och spännande på alla sätt och vis, än dagens slaktgrop i city. Notera att jag gärna skulle bebygga tomma grönområden som t ex Gärdet; är det något vi har ett överflöd av i Sverige så är det grönområden. Intressanta urbana miljöer är desto mer sällsynta.

Jag besökte Syrakusa på Sicilien för några år sedan. Den gamla stadskärnan följde fortfarande den antika grekiska stadsplanen från ca 500 f Kr. Ibland slingrade gatorna, som ett utryck för medeltidens mer gyttriga bebyggelse. Man kunde se epokerna växla, de grekiska husen ersattes sakta under århundradena; ibland byggde man direkt på de gamla grunderna, ibland strax intill.

Syrakusa är ett exempel på den organiska staden, som växer sakta utan centralplanering och ideologiska doktriner. Man kan förnimma historien, se och känna den andra världen, som inte längre finns. Ändå är staden i allra högsta grad levande, Stockholm känns mer dammigt och musealt än Syrakusa trots att vår huvudstad är ca 1700 år yngre…

Ett annat intressant exempel är Miami i Floridas träskmarker, det är en helt ny stad, de flesta husen är byggda på 1900-talet. Pastellfärgade Art deco-kvarter vid Miami beach kontrasterar mot glasskrapor i city, allt omgivet av en vitkalkad lågstad som breder ut sig runtomkring. Alla de skilda kvarteren och områdena har sin specifika charm och funktion. Att bygga en glasskrapa på Miami beach vore lika fel som att bygga ett Art deco-hus i city.

Det handlar inte om att bevara till varje pris eller att förändra till varje pris. Det handlar om att respektera historien och bejaka framtiden. Att bygga nytt innebär inte att det gamla måste rivas, tids nog kommer det gamla ändå att försvinna – låt oss inte gå händelserna i förväg. En stad ska reflektera tiden, låt de skilda stadsdelarna behålla sin särprägel. Behandla staden varsamt – som någon vi älskar – inte som ett halvdött objekt som antingen ska ges konstgjord andning eller balsameras.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nytt stadsbibliotek – skymmer det gamla

Idag presenterades vinnaren i arkitekttävlingen om Stockholms nya stadsbibliotek. Förslaget som vann heter ”Delphinium” av Heike Hanada från Weinmar i Tyskland. Här placeras ett stort rektangulärt husblock en bit bort från den gamla byggnaden. Glas och unik kvällsbelysning verkar vara de viktigaste inslagen.

Alla förslagen ansluter på ett eller annat sätt till den gamla stadsbiblioteket, förmodligen ett krav från beställaren. Här visar man ingen som helst respekt för den ursprungliga byggnaden, som är ett av Stockholms få arkitektoniska landmärken, ritat av den firade svenske arkitekten Gunnar Asplund.

Som vanligt föreligger risken att slutresultatet blir en märklig stilblandning som förtar den ursprungliga byggnadens charm. Med risk för att framstå som en gnällig traditionalist så tycker jag att man bör bygga ett nytt bibliotek någon annanstans. Låt staden växa istället för att krympa. Låt det nya bli unikt, precis som det gamla är unikt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Stockholm – en ful stad!

Stockholm – vid mälarens mynning, omgiven av tusentals kobbar och skär – anses vara en synnerligen vacker stad, framförallt av stockholmarna själva. Men hur ligger det till med den saken egentligen? Att naturen och omgivningen är fantastisk, åtminstone på sommaren, håller nog många med om – men själva staden, som sådan? Svårt sargad av 50-60-talets rivningshysteri, som raderade ut ca 42 kvarter i de centralare delarna, återstår en blandarkitektur som påminner om de bombade och återuppbyggda städerna i Tyskland, ömsom gammalt ömsom nytt. En otydlig och splittrad stadsbild, som ännu inte hunnit få ett fullvärdigt ansikte. Förutom de få självklara arkitektoniska paradnumren är det mesta tämligen blodfattigt; 1800-talspalatsen är inte riktigt så stora och pampiga som på kontinenten, och de nya moderna glaskomplexen är blott slarviga skisser av förebilderna.

Vad gäller vägar och kommunikationer så envisas våra stadsarkitekter med att låta trafiken passera GENOM staden. In via Gullmarsplan, Södertunneln, Centralbron, Sveavägen och ut vid Norrtull; strukturen påminner om en gammal byväg som passerar mitt genom samhället. Även E4:an/Essingeleden med sina sex filer passerar GENOM innerstaden, som om Stockholm blott vore en bensinmack eller ett motell, som man betraktar i backspegeln. Att bygga vägar runt staden verkar svårt att genomföra med hänvisningar till vatten och ö-strukturen, som om Stockholm vore den enda staden i världen med dessa förutsättningar. Kanske har vi glömt bort hur man bygger broar och tunnlar?

I Stockholm finns inga vanliga restauranger, däremot finns det gott om små trånga krogar som serverar en blandning av medelhavs- och thai-inspirerad mat till överpriser. Kaféerna serverar jättelika glas med kaffevälling samt gigantiska kanelbullar och muffins. Vad gäller butiker så finns det minst en H&M, Indiska, Dressman och Åhléns i varje kvarter, ifall man skulle ha missat dem tidigare under shoppingrundan. På kvällen ska alla in på samma nöjesetablissemang runt kvarteren vid Stureplan, ibland blir det så överhettat att folk går hem och hämtar puffran för att hämnas de oförätter man lidit vid kontakten med de ack så arroganta dörrvakterna. Blir nattfolket hungrigt på vägen hem hänvisas de till hamburgerbarer eller korvmojjar eftersom restaurangerna stänger sina kök kl 23.00.

När snön kommer tar alla stockholmare på sig svarta kläder, eller täckjackor fodrade med fjädrar från kanadagäss. Det är nu som staden är som fulast, allt döljs i ett grått töcken, snömodd på gatorna, ständigt passerande bleka ansikten, tomma blickar. Alla jobbar extra mycket under vinterhalvåret, förutom då man är hemma och passar sjuka barn, vilket är ganska ofta, eftersom barn på dagis alltid är sjuka. Restaurangerna öppnar sina uteserveringar så fort det blir plusgrader, där kan man sitta och dricka kall stor stark (pripps blå på fat), garderad med filt och infravärme. Och på sommaren då staden vid mälarens mynning trots allt är ganska vacker, inte minst pga av naturen, ja, då åker stockholmarna till ökentorra semesterghetton runt medelhavet. Då äger turiserna och lantisarna staden, detta blir vi varse när folk i alltför stora shorts står mitt på vägar och trottoarer och glor ut i tomma intet.
Visst är Stockholm underbart?!

Andra bloggar om: , , ,

Intressant.se