Rättsväsende

Förbud mot att ge till tiggare?

Bo Rothstein argumenterar för ett förbud mot att ge till tiggare. Istället för att förbjuda tiggeriet så förbjuder man själva givandet. De flesta inser att det här skulle innebära en del juridiska problem.

Med vilket rätt kan samhället straffa någon för en gåva? Är det överhuvudtaget acceptabelt att lagstiftarna ger sig in i den här lite personliga sfären?

Ska lagen bara gälla i vissa specifika sammanhang? Eller ska det bli förbjudet att ge gåvor till vänner, släktingar, familjemedlemmar? Hur ska juridiken särskilja? (mer…)

Hamstra vapen?

I våra ögon ter sig den här diskussionen fullkomligt absurd, amerikanska vapenentusiaster som pratar om vilka vapen man bör hamstra innan eventuella striktare vapenlagar införs. Hårdare regleringar debatteras med anledning av olika uppmärksammade skjutningar på skolor o dyl.

(mer…)

Var är polisen på landsorten?

polisen-olofstrom-1980
Polisen i Olofström, Blekinge 1980

I Olofström, ett samhälle i nordvästra Blekinge med ca 15,000 invånare, fanns det ca 16 personer anställda på polismyndigheten 1980. Idag finns inte polisstationen kvar, utan lagens väktare  i Karlshamn får ta hand om verksamheten i Olofström. Avståndet är ca 30 km mellan de bägge kommunerna.

Vad jag förstår så är det här inget ovanligt, småstäderna mjölkas på polis och rättsväsende, något som egentligen tillhör statens allra viktigaste uppgifter.

Inte ens under en borgerlig regering har situationen blivit bättre. Stöld och villainbrott prioriteras inte särskilt mycket. Istället satsar politikerna på kriget mot narkotikan, och kriget mot terrorismen. Allt mer pengar läggs på elektronisk avlyssning och registrering, vilket knappast avhjälper vardagsbrottsligheten.

Allt var verkligen inte bättre förr. Men jag föredrar de här snälla bylingarna på bilden än dagens polis, vars svarta uniformer snarare för tankarna till militära insatsstyrkor, än till civil rättskipning. Fast vi slipper ju se dem, de lyser ju allt mer med sin frånvaro.

Lokala patrullerande poliser ger en känsla av trygghet för invånarna, och en känsla av otrygghet för de som står på fel sida av lagen. En känsla av gemenskap kan byggas upp på det här sättet, mellan samhället och rättsväsendet. Man frågar polisen om vägen, man berättar om man sett något ovanligt, eller så hälsar man bara, precis som man hälsar på grannen eller personalen i livsmedelsbutiken.

I dagsläget får man istället en känsla av att gapet växer mellan polis och medborgare, speciellt i förorter och problemtyngda områden. Vi inser att det finns en hel del att vinna samhällsekonomiskt genom att återinföra lokala poliser och polisstationer. Inte bara i reda pengar, genom minskad brottslighet, utan även genom att medborgarna känner större trygghet i sin närmiljö.

Är romlistan oetisk?

Får polisen inte göra listor på brottslingar, samt deras släkt i utredningstekniskt syfte? Oavsett om dessa brottslingar tillhör en etnisk minoritet eller ej? Stör media rent utav polisens arbete med anklagelserna om registrering av romer?

Problemet är följande. Det är förmodligen svårt att hävda att listan som innehåller flera tusen namn handlar om en specifik utredning, eller några närbesläktade utredningar. Det innebär också ett problem när man registrerar anhöriga, kvinnor och barn.

Somliga hävdar att även släkt och familj måste registreras, ty de kan komma till skada annars vid ett eventuellt tillslag.

Polisen hade förmodligen sluppit all kritik om de delat upp listan på diverse olika brott och utredningar. Och istället för att registrera fruar, barn och sysslingar, blott gjort anteckningar om familjesituationen.

Då hade listorna inte ansetts vara etnisk registrering. Utan blott en lista på diverse personer som kan sammankopplas pga brott och utredningar.

Nu består listan av nära 4000 individer. Det är upp till polisen att bevisa att listan är relevant och att alla personerna är sammankopplade i en utredning, eller likartade utredningar.

Om vi betänker hur illa polisen klarar upp vardagsbrottsligheten i Sverige, så inser vi att det knappast spelar någon roll vilka listor de har. Hela den här cirkusen handlar snarare om hur illa polisen sköter sitt arbete.

Upproren klingar av…

Det börjar bli lugnt och fint i Stockholms förorter, i natt var det bara åtta bilar och en förskola som brann.

Åtta bilar sattes i brand under söndagsnatten och en förskola eldhärjades. Men polisen sammanfattar läget med att oroligheterna i Stockholms förorter är på väg att klinga av.

Det är ju tur att polisen börjar få kontroll på läget, och allt kan återgå till det normala. Vad nu det normala är? Vi får hoppas att inte kaostillståndet normaliseras, så att polisen rapporterar samma sak nästa vecka igen. – Jomen i natt var det lugnt, bara sju bilar och en livsmedelaffär. Inga problem.

De bränner upp sin egen stad

Femte natten av våldsamma upplopp, ungdomar som vandaliserar sin egen stadsdel, bränner sina egna bilar, och fördärvar sin egen framtid. Det låter helt galet, men det är precis vad som händer runt om i Stockholms förorter idag. Vreden är både blind, döv och irrationell. Och nu brinner även polisstationerna.

Och det händer i det lyckliga landet, folkhemmet, välfärdsstaten, industrinationen, i den lilla välordnade delen av världen. Landet där vi delar på allt till och med vår lön, där hälften går till det offentliga. Där aggressioner undertrycks och undviks in i det längsta, där möten, förhandlingar och samförstånd utvecklats till en konstart, till den milda grad att engelska språket anammat låneordet ”ombudsman”.

Den här typen av vandalism har aldrig förekommit i Sverige under modern tid. Och jag är ganska säker på att många gärna vill tysta ner Husbykravallerna och glömma dem så snabbt som möjligt. Men det borde bli en tankeställare, som skotten i Ådalen, Palmemordet eller Tsunamikatastrofen. Tre helt olika händelser som påverkat landet, dess makthavare och möjligen även vår färdriktning.

Många kommer att vilja dra politiska poänger av händelserna, både de som vill öka antalet poliser och de som vill minska dem. Både de som vill integrera och de som vill utvisa. De som vill se en kollektivistisk samhällsordning och de som vill lyfta fram individen.

Företag som bygger stängsel, murar, säkerhetsdörrar och larmsystem kommer att vädra morgonluft, så även försäkringsbolag, vaktbolag, vapenaffärer och sist men inte minst flyttfirmorna.

Sveriges anseende i världen har fått sig en repa i lacken. Landet Lagom luktar brandrök.

Förorten brinner

Unga arga män kastar sten på polis och brandmän och tänder eld på bilar. Det hela började med ett gripande i Husby där polisen sköt den misstänkte i fråga, då denne inte ville lägga ifrån sig sitt vapen.

Det är iof tveksamt om det finns några kopplingar mellan den skjutne 69-årige mannen och de ungdomar som nu för fjärde natten i rad sätter förorten i brand. Läser också på flera ställen att ungdomarna blir provocerade av polisens närvaro, samt att polisen ska ha uttryckt sig fördomsfullt mot ungdomarna.

Spänningen till ordningsmakten går som en röd tråd genom hela dramat. Svaret på polisens (upplevda eller verkliga) provokationer blir  något som närmast liknar en krisgszon.

Många har hittills viftat bort det här som något slags bus av sysslolösa ungdomar. Förorten ligger långt borta, det berör inte den samhällsbärande medelklassen. Men nu börjar händelserna urarta, och krypa under huden även på de välanpassade.

Stockholm är en delad stad, nyanlända flyktingar bor i ghettoliknande områden, medan svenskar och assimilerade invandrare bor i innerstaden, närförorter eller villastäder. Och så här är det i många andra städer runt om i Europa, förorten erbjuder billigare boende, det är här folk med låga inkomster samlas. Samt att folk av samma nationalitet dras till varandra.

Vart gick det fel?

Har Sverige tagit emot för många flyktingar? Är det fel på integrationen? Satsas det för lite på förorten? Är det arbetslöshet och sysslolöshet som är boven i dramat?

Husby, där allt började, är en förort där 82% har utländsk bakgrund. Miljonprogramshusen är insprängda mellan ängs- och skogspartier. Det är nära till Kista, som har en av Nordens största shoppinggallerior och andra nöjen. Stränder och bad ligger inte heller långt borta. Husby skiljer sig markant åt från betongstäderna runt London eller Marseille. Vid en sådan jämförelse påminner Husby snarare om Bullerbyn i Astrid Lindgrens böcker.

Här har alltså mammastaten Sverige tagit emot mängder av flyktingar – en invandrargrupp som har speciell status enligt FN – och tagit hand om dem, försörjt dem, givit dem skola, vård och omsorg.

Nu biter man handen som föder en.

Och inte nog med det, man utmanar statens våldsmonopol (polisen), samt gör våldsamma attacker mot brandmän etc. Tyvärr har det här pågått lågintensivt i flera år, ambulanser vågar sig inte in i vissa förorter utan poliseskort, vilket kan vara till men för de sjuka. Förorter förvandlas till ghetton och sedan till enklaver.

Staden brinner på nätterna, värden för miljoner går upp i rök varje natt, familjer låser in sig i sina lägenheter som om det vore krig. Men statsmakten kommer inte att ge sig, de kan inte ge sig; polisen kommer att slå ner de här upploppen, gör de inte det så urartar hela samhället. Även om ungdomarna i förorten känner sig utanför, ledsna, kränkta så är det utsiktslöst att med våld utmana en demokratisk stat och de som försvarar den.

I många andra länder hade polisen redan svarat med gummikulor, tårgas och vattenkanoner. Och vill det sig illa kommer polisen även att skjuta skarpt. Sedan några år tillbaka kan även militär sättas in, om man misstänker att terrorister infiltrerat ungdomarna. Och begreppet terrorist är ju väldigt tänjbart. Det kommer att sluta illa.

Och förlorarna är de fattiga, de som kom till Sverige med två tomma händer, de som ville jobba och skapa sig en framtid. Men varken jobb eller framtid gick att hitta. Och nu brinner hus och hem upp.

Kan vi se det här som början på slutet för mammastaten?

Jag är en av många som förespråkar fri invandring. På den premissen att invandrarna skaffar jobb och försörjer sig. Att vi har hela stadsdelar i arbetslöshet och utanför det övriga samhället är en politisk konstruktion. När arbetskraftsinvandringen avvecklades av socialdemokraterna och LO på 1970-talet infördes istället flyktingmottagning. Flyktingar ansågs inte vara ett hot mot arbetsmarknaden på samma sätt som hungriga murare, svarvare, kockar och städare från Östeuropa. Och vi byggde mammastaten, där förvaring och bidragsberoende blev slutresultatet istället för arbete och framtid.

Nu gör barnen uppror.

Vapen, var mans rätt?

Ska var och en ha rätt att bära vapen för att kunna försvara sig mot brottslingar och allsköns galningar? Den här debatten är möjligen lite hetare i USA än i Europa, vilket inte gör den mindre intressant.

Tanken att man skyddar sig själv och sina närmaste med vapen i hand är lika gammal som människan, den är äldre än vårt samhälle, äldre än vår civilisation.

Kanske är det tecknet på ett ordnat samhälle att man INTE behöver gå beväpnad till tänderna. Statens primära uppgift är att skydda medborgarna och se till att rättvisa skipas.

Rättsväsendet är det enda vi medborgare inte kan lösa själva, där behöver vi en neutral valbar part som representerar alla i samhället, som kan hålla sig borta från särintressen och mutor.

Tanken om vapenrätt går på sätt och vis emot tanken om nattväktarstaten. Om vi alla är beväpnade så behövs ju ingen stat längre, och vi kan vara säkra på att tvister och bråk utbryter förr eller senare, som löses med hämnd, blodshämnd och småkrig.

Staten borde vara själva motsatsen till detta oordnade samhälle, där alla hävdar sin rätt med våld eller med hot om våld.

Bildligt betraktat kan vi se det som att forntidens människor var trötta på fejder; de lade ner sina vapen, och lämnade över dem till överhögheten, som lovade att skapa fred och rättvisa.

Handlingen är inte bara en symbol för underkastelse. Nej, det här är den yttersta poängen med staten, och den symboliska alliansen mellan medborgare och statsmakt.

När medborgarna återigen känner att de INTE är säkra och vill beväpna sig, då är det något fel. Staten sköter inte sin primära uppgift längre. Staten upphör att vara stat, och medborgarna är inte längre medborgare.

Porrförbud inom EU?

I EU-parlamentet röstar man om ett slags incitament till förbud av pornografi. Det låter kanske lite märkligt och lustigt, och ämnet är möjligen för vågat för att seriösa debattörer ska våga sticka ut hakan. Icke desto mindre är det värt att omnämna saken, ty det är en av alla dessa lagar som kommer att leda fördärv och avdemokratisering av Europa.

Men är det inte bra att förbjuda porr? Det är kvinnoförnedrande, menar kritikerna. Man skulle iof kunna säga raka motsatsen, att porr upphöjer kvinnorna, så tyckte man under den sexuella frigörelsen under 60-talet. Bara för att få lite perspektivet på saken.

Vad är egentligen porr? Ja, det är ju inte helt lätt.

Vi inser att det handlar morallagstiftning, ty det är upp till betraktaren att avgöra vad som är porr eller ej, och om den är bra eller dålig. Åsikterna om vad som är en vacker kärleksskildring eller pornografi kan skifta radikalt.

I det här fallet är det våra politiker och tillika lagstiftare som avgör var strecket ska dras, och strecket kan nog dras lite varsomhelst. Moralagstiftningens främsta kännetecken är godtycklighet, vilket rimmar illa med det västerländska rättsväsendet där man (åtminstone förr om åren) gjorde allt för att undvika godtycklighet. För att alla ska vara lika inför lagen krävs en väl genomtänkt, logisk och stabil lagstiftning.

 

Something rotten in the state of…

Det är allt fler som upptäcker att det finns allvarliga brister i det svenska rättsväsendet. Quickrättegången är förmodligen toppen på isberget som fått gemene man att vakna.

En person som vigt sitt liv åt att bringa klarhet och rättvisa i dessa svåra frågor är vetenskapsjournalisten Per Lindeberg, mest känd för sin bok om da Costamordet, Döden är en man. Idag skriver han på SvD Brännpunkt. Läsvärt som vanligt.

Piratebay-grundare fortfarande häktad

Pirate Bay-grundaren Gottfrid Svartholm Warg sitter fortfarande häktad efter utlämning från Kambodja till Sverige, där han ska avtjäna sitt straff för illegal fildelning. Under resan gång har han även delgivits misstanke om dataintrång och sitter därför häktad.

Normalt sitter man häktad en kortare tid  i väntan på rättegång. Förhållandena i häktena är värre än fängelsemiljön, det kan närmast jämföras med isoleringscell. Och tiden i häktet dras inte av från straffet för fildelning. Warg har nu suttit i över två och en halv månad.

Frågan är vad han egentligen begått för brott? Fildelning? Mja, hur pass oegentligt är det egentligen? Han har byggt och drivit en webbplats där folk kan dela filer på ett snabbt och praktiskt sätt. Wargs webbplats lagrar inte informationen, utan agerar endast nav, för alla de som vill byta med varandra.

Och dataintrång? Åtal har inte väckts. Sitter åklagaren och letar bevis medan svaranden sitter i häktet? Det brukar vara tvärtom, att åtal väcks när man har tillräckliga bevis för att häkta personen i fråga, och därefter utdöma straff efter sedvanligt domstolsförfarande.

Här har man alltså ignorerat regelverk och rättspraxis, precis som man gjorde med Wikileaks-grundaren Julian Assange, där den svenske åklagaren och polisen valde att inte förhöra honom i Storbritannien, vilket är praxis, utan istället begära honom utelämnad för sexbrott – anklagad för att ha rivit hål i en kondom under samlag.

I bägge fallen finns det stora intressen i bakgrunden. Man bråkar inte med staten eller musik- och filmindustrin. Ty de påstådda brotten består i att både Assange och Warg hjälpt andra att sprida digital information via Wikileaks och Pirate Bay – olagligt eller ej – och nu agerar man prickskytte på budbärarna.

De verkliga brottslingarna är du, jag och våra barn, som sprider, kopierar eller konsumerar digitala filer. Ofta utan att ens veta att vi begått ett brott.

Brottsligt att förolämpa?

Se mer på projektets webbplats.