Leijonkungen kliver ner från berget


Lars Leijonborg meddelar att han avgår som partiledare. Folkpartiet har under senare tid fått utstå mycket kritik för att de fört en politik som mest präglats av tuffare tag och ordningshysteri. Många längtar tillbaka till Bengt Westerbergs mjuka socialiberala värderingar, ett räddningsplank för alla sossar som inte gillade socialism.

Jag har här på bloggen flera gånger tagit Leijonborg i försvar, framförallt under valrörelsen. Häromdagen lyckades fp emellertid rasera det sista lilla uns av förtroende de hade hos mig, då en arbetsgrupp föreslog att man skulle kvotera barnsjukdagar.

Jag är ganska pragmatisk vad gäller realpolitik, och har länge inbillat mig att ett liberalt parti i Sverige ser ut såhär. Svensk politik har länge betett sig som ett smörgåsbord ombord på Silja Serenade med stark slagsida åt babord. Tallrikar, bestick och glas – allt glider sakta men säkert åt vänster, hur mycket vi än kämpar för att hålla saker och ting på plats.

Men det finns en gräns för hur långt vi kan glida åt vänster innan vi trillar överbord, och denna gräns uppnåddes med löntagarfonderna på 80-talet. Därefter fick vi fri TV, radio, husläkare, friskolor, bostadsrätter, statliga monopol bröts – Sverige förvandlades sakta men säkert till ett öppnare land.

Leijonborg har varit med och upplevt allt detta. Han tyckte förmodligen också att Westerbergs mjäkiga socialliberalism behövde utmanas, men istället för att förvandla fp till ett ännu liberalare parti började han flirta med idéer som har sitt ursprung i konservatism och socialism. Två ideologier som älskar den starka staten och låter medborgarna underkasta sig det allmännas bästa – och det allmännas bästa är påtagligt ofta politikernas bästa.

Riktiga liberaler är misstänksamma mot staten, de vill ha en liten stat, som inte lägger sig i våra privata göromål. Fast det är ju klart, i realiteten skulle det innebära att politikerna avvecklade sig själva. Och det kommer inte att ske. Inte än.

Intressant.se. Andra bloggar om: Samhälle, politik, Lars Leijonborg, folkpartiet, liberalism


Följ oss!