LO-bossen Wanja Lundby-Wedin sitter i AMF:s styrelse. Ändå kände hon inte till förre vd:ns väl tilltagna pension. Hon känner sig dessutom lurad. Och nu börjar fackförenings-medlemmarna att surna till.
Jag antar att ridån är på väg ner?
Jag välkomnar en debatt om fackföreningarnas roll i samhället. Om hur de bör verka, och hur de bör representera sina medlemmar. Personligen tycker jag att de har en viktig roll att fylla som förhandlingspart till arbetsgivarna. Vi har dessutom mycket att tacka facket för historiskt, genom att vara pådrivande i löne- och rättvisefrågor fick industriarbetarna det allt bättre; det förra sekelskiftets revolutionära krafter tappade mark, och parlamentarism och demokrati växte fram. Här bör kanske tilläggas att flera fackförbund växte fram på liberal värdegrund, och inte enbart socialistisk.
LO är en jätteorganisation som äger och förvaltar enorma tillgångar, uppbyggt av medlemmarnas strejkkassa. De är hälftenägare av Aftonbladet, och har plöjt ner ca 20 miljarder i fastigheter. LO har tillika stora intressen i folksamkoncernen, som i sin tur numera är delägare i Swedbank. Det är inte helt lätt att göra sig en bild av deras totala tillgångar.
LO lever i symbios med socialdemokraterna, som ett av arbetarrörelsens två ben, och agerar i det närmaste som en osynlig minister när partiet sitter vid makten. Facket sponsrar partiet med ca 16 miljoner om året, och sponsring av valrörelsen, samt med frivilligarbetare.
LO har varit drivande i frågan om socialisering av näringslivet meddelst löntagarfonder, men även i frågor gällande invandring; det är ingen hemlighet att de varit hårdnackade motståndare till fri arbetskraftsinvandring. Det fackliga motståndet är förmodligen en av anledningarna att Sverige till stora delar satsat på flyktingmottagning istället för arbetskraftsinvandring. Jag vill iof tillägga att LO mjuknat med åren, men samtidigt är det svårt att bli kvitt gamla synder.
Kritik har också riktats mot den så kallade kollektivanslutningen som pågick fram till början av 90-talet, där ett medlemskap i fackförbundet också gav medlemskap i det socialdemokratiska partiet. En grov kränkning av borgerligt sinnade industriarbetare, grafiker eller servitriser etc.
Framförallt är det LO:s enorma tillgångar och kapital som väcker frågor. Facket skulle förmodligen kunna bära a-kassan själva för sina medlemmar, utan statens tillskott, som i dagsläget bekostar den större delen av ersättningarna. Hur mycket av tillgångarna har någonsin använts till strejkkassa, som var det ursprungliga syftet? Vad har de egentligen för planer angående medlemmarnas pengar? Borde inte en viss summa betalas tillbaka, eller ska allt bara samlas på hög, och växa i oändlighet? Och givetvis ska frågorna inte ställas av mig, utan av medlemmarna.
Facket har genom sitt ägande i diverse bolag en möjlighet att påverka näringslivet, men faran finns också att de hamnar på fel sida av skranket. Genom sina vittförgrenade tillgångar har de nämligen förvandlats till ägare, kapitalister. Och det är inte lätt att sitta på två stolar, dels försvara sina medlemmar, och dels driva företag och förvalta kapital.
Vi bör kanske fråga oss när en fackförening slutar att vara fackförening och övergår till något annat?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, fackföreningar, LO, socialdemokraterna
