Myten om det universella politiska systemet

I antikens Athen användes krukskärvor när församlingen skulle rösta om utvisning av en medborgare som begått något brott mot staten. Det kallades ostrakisering, efter grekiskans ostraka (skärva)

I västvärlden har vi sedan ca 100 år tillbaka demokratiska system, där alla myndiga medborgare, män och kvinnor, kan rösta utifrån en lista av namn, till kommunstyrelser, landsting och parlament. När församlingen är vald utser majoritetsföreträdarna styrelse eller regering, samt diverse arbetsgrupper eller utskott. Parlamentet stiftar lagar och regeringen styr riket.

Vissa länder har en mer direkt demokrati, där medborgarna kan påverka namnen på röstlistorna, medan andra länder har ett lite längre avstånd till makten. Det finns också ofta spärrar till parlamenten för småpartier, i Sverige är det 4%. Vissa länder har en författningsdomstol för att se om politikernas lagförslag är i linje med grundlagen. Det brukar också finnas diverse instanser för att kontrollera politiker, eller personer som arbetar inom statliga verk och myndigheter.

Detta är demokratin i ett nötskal. I systemet finns det olika åsiktsblock, socialister, liberaler och konservativa m.fl. Vissa mandatperioder vinner de liberala, andra år de konservativa, och ibland socialisterna. Förlorarna får huka sig under fyra år, och vänta på bättre tider. Riket styrs emot många medborgares idéer och vilja, röstresultatet är ofta jämt, vinnaren skiljer sig ofta med några knappa procentenheter.

Nåväl, på det regionala planet kan det vara så att ett annat parti styr än på riksplanet, som mer är i linje med våra politiska idéer. Men eftersom centralmakten har ett så starkt inflytande så kommer det mesta att genomsyras av dess politik, trots att en specifik region valt en helt annan politisk inriktning.

Rättvist? Inte helt och hållet. Vi lever i tider där det är lätt att resa och flytta, särskilt inom ett land. Ponera att många liberaler flyttar till en specifik region, där de vill utveckla sin politik och rösta fram ledare som de gillar. Denna region kommer att genomsyras av liberal politik och invånarna får sin vilja igenom, och kan leva sitt liv på bästa möjliga sätt utifrån sin självvalda ideologi.

Ska de då acceptera tvingande lagar från centralmakten, som går tvärs emot deras egen ideologi? Låt oss anta att centralmakten är socialistisk, som är helt avvikande från invånarnas liberalism. Ändå ska man anta socialisternas påbud, trots att väldigt få i regionen delar centralmaktens åsikter och ideologi.

Då är det inte särskilt demokratiskt längre, ty man inför en politik som andra regioner röstat fram, som andra människor valt – och tvingar den på sina grannar.

Det handlar inte bara om majoritetens diktatur, vilket ibland används för att beskriva demokratins baksidor, vi har likväl en regional diktatur där andra regioner långt bort från dig bestämmer över din vardag.

Det pratas ofta om demokratins kris, att avståndet till makten ökar, att politikerföraktet sprider sig, att det finns misstro mot statliga verk och myndigheter etc.

Denna utveckling skulle kunna vändas om regionerna fick mer makt. Då kan du som medborgare välja att bo i en socialistisk, konservativ eller liberal kommun eller stadsdel. Och istället för att kriga om vilken ideologisk inriktning politiken ska ha, så kan man satsa på att utveckla sin egen ideologi och finslipa den på bästa möjliga sätt, till bästa möjliga nytta för invånarna.

Vi skulle få ökad diversifiering,  pluralism och livaktiga samhällen med mer nöjda och engagerade medborgare, och avståndet till makten skulle reduceras till närmast gångavstånd. Där missnöjda medborgare skulle kunna boka ett möte med kommunfullmäktige och framföra sina klagomål. Eller berömma sina folkvalda när de träffas i den lokala livsmedelsbutiken, biosalongen eller på puben.

En önskedröm för medborgarna, men möjligen en skräckscenario för maktlystna karriärpolitiker som inte vill se väljarna i ögonen. Vi måste välja, ska vi bygga ett samhälle som ska vara anpassat för medborgarna – eller för en liten klick av överheten?

Liknande artiklar

  • Umberto Eco har lämnat ossUmberto Eco har lämnat oss Filosofen Umberto Eco - mest känd för sin lärda mysterieroman Rosens namn - höjde ribban rejält inom stilarten; kanske skapade han själva genren? Jag träffade Eco för 15 år sedan vid en författartillställning, och blev lite förvånad […]
  • Därför vinner kapitalismen i längdenDärför vinner kapitalismen i längden Kapitalism är ett begrepp som möts med blandade känslor. Vänstern beskyller den för girighet och utsugning av massorna, emedan de konservativa är rädda för dess otyglade kraft ska rubba den rådande ordningen. Kapitalism i ordets […]
  • EU:s migrationslagar gäller inte allaEU:s migrationslagar gäller inte alla Jag är sent på den här bollen, flera andra har skrivit om ämnet, men det kan vara värt att nämna igen. Det finns sedan länge utarbetade lagar kring migration inom EU. För att stanna mer än 3 månader i ett annat EU-land så måste man […]
  1. ”En önskedröm för medborgarna, men möjligen en skräckscenario för maktlystna karriärpolitiker som inte vill se väljarna i ögonen. Vi måste välja, ska vi bygga ett samhälle som ska vara anpassat för medborgarna – eller för en liten klick av överheten?”

    Nu förstår inte dom flesta medborgarna det här syndromet. Dom tror att dom flesta politiker och deras lakejer journalisterna vill oss väl.
    Naiva nyttiga idioter.

  2. Jag tycker att det är en utmärkt idé! Stöder den helhjärtat.

    Men jag är inte tillräckligt insatt. Finns det några invändningar? Finns nackdelar med ökat regionalt självstyre? Finns fördelar med stark centralmakt?

    Utifrån mitt relativt oinsatta perspektiv tycker jag det verkar väldigt bra.

  3. Hej.

    En förutsättning du hoppar över är att för att det du beskriver skall ha någon chans att fungera måste angränsande områden respektera systemet.

    Om vi tar två områden bredvid varandra, och fyller det ena med libertarianer och det andra med muslimer – vad tror du händer?

    Ett etniskt och socialt homogent Sverige sådant det var fram till femtiotalet (före socialismens välfärdssamhälle gick i grossess) hade kunnat se ut som du beskriver, då alla hade varit förenade i den grundläggande kärna av värderingar ”att vara svensk” utgjorde.

    Nu går det inte att genomföra praktiskt om det inte kombineras med en centralmakt med absolut våldsmonopol så att denna kan skilja konfliktgrupper åt. I förlängningen skulle en sådan makt behöva stationera trupper både mellan och i områden för att hindra grupper med ideologier som dem till anatema för varandra att bedriva krig.

    Oavsett den utvecklingen och att en sådan centralmakt skulle finna det enklare att styra just centralt, så skulle den eller de grupper med högst nativitet ändå komma att kontrollera sina närliggande områden. särskilt om den högreproducerande gruppen är sådan kulturellt att den inte anpassar sig eller följer ‘leva och låta leva’.

    Men tanken är vacker. Hade vi tillgång till en tom kontinent (som USA en gång var, indianfolken ej beaktade) kunde den rentav prövats. alternativet är förstås att återskapa förutsättningarna här i Sverige, men då måste det till rätt råa medel och metoder, och då måste svenska libertarianer och liberaler vara beredda att smutsa ner sin liljevita ideologiska puritanism.

    Du vet, så som det svart/röda islamofila gardet är villigt att göra.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • I tider av kris kan likasinnade regioner kämpa för gemensamma mål genom allianser och lösa konfederationer, och därigenom uppnå sina mål. Regioner behöver inte heller lyda centralmaktens påbud om exempelvis migrationspolitik, eller andra frågor.

      Hursomhelst så är jag övertygad om att ett regionalt system skulle åsamka betydligt mindre politisk förödelse, än dagens centralmakt. Om mindre regioner begår politiska misstag, så förblir misstagen små. Om en stor stat gör detsamma, så blir misstagen därefter.

      Eventuella rykten om liljevit ideologisk puritanism är betydligt överdrivet.