När det inte finns några sanningar, rätt eller fel – hur kan jag då påstå detta?

30 januari, 2018 Kommentarer inaktiverade för När det inte finns några sanningar, rätt eller fel – hur kan jag då påstå detta?
Dårarnas skepp, av Hieronymus Bosch, ca 1495

Postmodernismen har gjort sig känd för att relativisera omvärlden. Den ingår som en viktig ingrediens i olika vänsterrörelser, vänsterfeminism, identitetspolitik, kulturmarxism etc. Förespråkarna anser inte att det finns några fasta sanningar eller värden; det mesta är kulturellt eller strukturellt betingat, och detta budskap har vänt upp och ner på framförallt de humanistiska vetenskaperna. Rörelsen är emellertid ganska hårt styrd av diverse auktoriteter.

Om en student exempelvis ska forska om 1600-talets skeppsbyggarkonst och utelämnar aspekter av genus (könsroll, socialt kön) i sin forskning, då kan hon få bannor av sin postmoderna handledare. Ty det kan tolkas som exkluderande mot kvinnor och andra minoriteter, oavsett om det fanns några kvinnor eller minoriteter inblandade i den tidens skeppsbyggen eller ej.

Egentligen borde man kunna utelämna allt som har med kön, genus, minoriteter, ras att göra – eftersom allt egentligen ändå är ”konstruerat” – och då borde det inte spela någon roll om vi tar upp frågan i tid och otid. Men nej, det går inte; det ska vara genusvinkel, trots att även genustanken skulle kunna vara konstruerad och tillika ifrågasättas som allting annat.

Postmodernismen ifrågasätter allt utom sig själv. De som är inne i systemet vet exakt vilka ord de ska bruka och vad som gäller. De vet vad man får göra och inte göra. Konstruktionen liknar mestadels en sekt, där en rad profeter styr dagordningen. Genom att lära sig koderna så vinner man dels en känsla av insikt/kunskap och dels makt.

Med några få argument så kan en driftig genuskrigare ifrågasätta den klokaste docenten eller professorn, och få honom att verka intolerant. Men det ständiga ifrågasättandet och normkritiken innehåller ingen lärdom, här finns ingen verklig kunskap, utan blott verbala murbräckor som raserar det som andra mödosamt byggt upp.

Inriktningen handlar framförallt om att utmana rådande normer – eller rättare sagt gårdagens normer – dvs det som skapades av vita heterosexuella män i västvärlden. I relativismens namn borde ras, kön och sexuell läggning inte spela någon roll – men det är mycket viktigt inom dagens postmodernistiska tankeskola. Kvinnor, färgade, minoriteter, homosexuella etc lyfts fram – inte på grund av merit – utan på grund av vad de är. Det är en kollektivistisk lära, som pekar på olika grupper med tillhörande egenskaper, individen ges inte lika stort utrymme.

Postmodernismen tar sig ofta uttryck av en slags rasideologi. Ibland kallas fenomenet för omvänd rasism, där man tar parti för de som anses vara förtryckta, och agerar intolerant mot de förmodade förtryckarna. Hur man än vänder och vrider på det så är det en slags kontemporär rasism, som är ganska så accepterad och etablerad i vänsterkretsar, även hos socialliberaler.

Vi kan exempelvis se mobbing av färgade politiker, som är kritiska till dagens migrationspolitik. De borde ta migranternas parti utifrån att de själva är färgade, menar vänsterdebattörerna, eller vara tacksamma för att de själva fått komma till Sverige. Etnicitet blir härmed viktigare än åsikter och logisk debatt. Och alltför få tongivande personer tar upp kampen mot de postmoderna tankarna, av rädsla för att bli smutskastade, uthängda, förlöjligade etc. Därför får postmodernismen alltför ofta hållas och tillfoga samhället skada.

När den kände affärsmannen Ingvar Kamprad gick bort för några dagar sedan, noterades skarpa kommentarer från diverse vänsterdebattörer. Kamprad beskrevs som som nazist, kapitalist och skattesmitare. Anledningen var att han som tonåring gick med i en nationalsocialistisk organisation. Kamprad har därefter djupt tagit avstånd från detta, och beskrivit det som sitt livs största misstag. Han har tillika byggt ett framgångsrikt internationellt företag som skapat enorma värden, och sysselsätter hundratusentals, kanske närmare en miljon människor, och ger dem mat på bordet.

Givetvis är det intolerant, bortskämt och djupt ointelligent att bortse från Kamprads alla goda gärningar, men det följer postmodernismens inbyggda logik. Smutskastar man någon tillräckligt många gånger så fastnar det lite smuts till slut.

Många inom vänstern, framförallt de som var med 1968 och decennierna efter, deltog i allsköns vänsterextrema, socialistiska och kommunistiska nätverk och partier. Många tog parti för massmördarna i Kina och Sovjetunionen och planerade en liknande revolution i Sverige. Dessa människor undgår ofta kritik, man skyller på ungdomens naivitet. Istället har påfallande många av dem höga positioner inom media, kultur, universitetsvärlden och politiken.

Och vissa går aldrig vidare. Häromdagen fick skådespelaren Sven Wollter Leninpriset som utdelas av Jan Myrdal. Det går tydligen bra att namnge utmärkelser efter massmördare, så länge de är röda. Detta är tillika ännu ett av många glapp i den postmodernistiska ideologin, alla strukturer ska nämligen inte kritiseras, allt som är fast ska inte förflyktigas. Vänstern och dess samhällsbygge står fritt från kritik.

Postmodernismen handlar framförallt om att riva upp den klassiska västerländska civilisationen, som förespråkar liberal demokrati, meritokrati, logik, vetenskap, yttrandefrihet, fri marknad och ett starkt civilsamhälle. Den vite mannens samhällsbygge ska till varje pris monteras ner.

Postmodernismen kan kanske bäst jämföras med en förmodernt feodalt tillstånd, en slags konservatism utan etiska riktlinjer. Där diverse auktoriteter styr, och ingen enskild medborgare har rätt förrän det kontrasignerats av någon högre upp i rangordningen. Det saknas fasta värden, alla byar har olika måttstockar, vikter och enheter. Handel och ekonomi försvåras, allt styrs och planeras av furstarna. Forskning och vetenskap ifrågasätts, ty ingen sanning är mer värd än någon annan sanning. Det finns ingen konstitution eller generell lag och rätt. Överhetens nycker, dagsform och välvillighet är avgörande. Det som var sant igår behöver inte vara sant idag.

Det jag beskriver är ett mardrömssamhälle. Och jag är inte säker på om postmodernismens lärjungar själva inser detta. De följer sina läromästare och ser måhända inte den stora bilden, det slutgiltiga målet där människan avhumaniseras och blir till ett apatiskt kollektiv, som vägleds av politruker och sanningssägare.

Men ibland slår taktiken fel, som den kollektivistiska #metoo-rörelsen, där flertalet män som utpekats som kvinnomisshandlare framförallt tillhörde vänstern. Eller när den överdrivna vurmen för migranter och islam slår över, och just kvinnors, andra minoriteters och homosexuellas rörlighet begränsas i det offentliga rummet.

Dagens postmodernism är måhända inte en planerad rörelse; det finns möjligen inga färdiga mål, ingen samlad bild. Kanske kommer de postmoderna slutligen att ta kål på varandra med en taktik som slår mot dem själva? En del borgerligt sinnade personer menar att det bästa man kan göra är att köpa en påse popcorn och se eländet implodera. Men vänstern kommer att ställa till med väldigt mycket skada innan de vänder ut och in på sig själva, tappar initiativet och försvinner.

Liknande artiklar

  • Karneval – en uppvisning i civil olydnad?Karneval – en uppvisning i civil olydnad? Sedan några år tillbaka bor jag i hamnstaden Limassol (Lemesos) på Cypern. Staden är känd för sin karneval, som anordnas under våren; festligheterna utökas ständigt och pågår under alltfler dagar. Det är ett arv från venetianarna som […]
  • Revisionismens baksidorRevisionismens baksidor Låt oss anta - någon gång i en inte alltför avlägsen framtid - att sverigedemokraterna tar makten, och det skapas ett samhällsklimat där det inte längre är politiskt korrekt att avbilda afrikaner och araber i exempelvis […]
  • Kommunen och civilsamhälletKommunen och civilsamhället Häromdagen när jag körde förbi en närbelägen park såg jag att det gick omkring några personer där och såg allmänt sysslolösa ut. De flesta skulle nog dra slutsatsen att någon slags ljusskygg verksamhet höll på att etableras. Jag tänkte […]