Om sockerskatt, hemskolning och återvandring

Om socialister införde sockerskatt skulle de hänvisa till klassutjämning, att man ska sträva efter lika villkor, och ge bättre incitament till underpriviligierade familjer och påverka deras kost i rätt riktning. Om konservativa införde sockerskatt vore det för att skydda och förbättra folkstammen, vilket ligger i folket och nationens intresse.

Oavsett skäl så handlar det om två olika utslag av kollektivism och paternalism. De bättre vetande ska styra över de som inte är lika informerade. Eller att samhället ska styras i en mer fördelaktig progressiv riktning.

I Radio Bubb.la:s intervju med Gustav Kasselstrand (partiledare för det nybildade partiet Alternativ för Sverige, AfS) nämndes bland annat just sockerskatt, och att det är något som de inte står främmande inför. I övrigt så förespråkar partiet kraftigt minskad invandring och motstånd mot vänsterns marsch genom institutionerna. Kasselstrand ger ett något vilset, ideologilöst och historielöst intryck, även om många av hans tankar har en hemvist i det konservativa blocket. Han säger sig framförallt vara intresserad av realpolitik och är imponerad av Donald Trumps valseger, och med den fräckhet och styrka som valkampanjen genomdrevs.

Tanken om att medborgarna inte klarar att ta hand om sig själva går dessvärre som en röd tråd genom hans resonemang, att staten måste finnas till hands för att skapa trygghet, med statliga pensioner och statliga försäkringar/bidrag. Skolan ska tas över av staten från kommunerna, och även vården (och tandvården) ska centraliseras via staten. Han tror inte på hemskolning, vilket närmast ses som ett sätt att isolera och fostra barnen i en säregen inriktning. Och vi vet att barnuppfostran ligger både socialister och konservativa varmt om hjärtat, den ene vill inpränta bibeln och dygderna och den andra relativism och normupplösning. Men ingen av dem vill släppa statens grepp om våra barn.

Det mest kontroversiella i Kasselstrands resonemang handlar om storskalig återvandring av migranter. Detta har i och för sig redan föreslagits av socialdemokraterna, där man ville att ca 80,000 migranter skulle utvisas år 2015/16, men det verkade mest vara ett utspel, då svenska myndigheter inte hade kapacitet att utvisa så många. Hursomhelst, återvandring borde inte vara en så het politisk fråga. Om en regim lockar mängder av migranter till landet med bidrag, och en annan regim stänger av bidragen och skickar hem dem igen, det är inte en helt oväntad utveckling sett ur ett lite mer övergripande perspektiv.

Frihetliga personer som förläst sig på politiska teoretiker som Hans-Hermann Hoppe kan få för sig att konservatismen representerar ett äldre och mer traditionellt frihetligt ideal. Men det handlar oftast om önsketänkande. Få konservativa inriktningar är frihetliga, och om så är fallet, då handlar det ofta om att de lånat in liberal ekonomisk politik. Konservatismens ursprungliga ekonomiska politik handlade om protektionism, tullar, regleringar (skråväsende), och detta visade sig föga effektivt i längden. Att många ur allmogen undslapp tung beskattning och statens ok under äldre tider handlade mest om att de gick under radarn, att statens tentakler inte var lika långa som idag, även om den politiska viljan fanns redan då. Många länder liberaliserade sin ekonomiska politik av praktisk-ekonomiska skäl, detta skedde i Sverige på ca 1850-talet (laissez-faire), vilket ledde till en snabb ökning av välståndet.

Kanske ser vi även en sammanblandning av kulturkonservatism och politisk konservatism bland frihetliga personer. Även detta är två helt olika ting, där kulturkonservatismen ofta handlar om en personlig vurm för äldre konst, kultur och historia, medan den politiska konservatismen vill fösa folk i samma riktning och till samma kulturella uttryck. Med staten och överhögheten som den sanna kulturens väktare.

Sällan har jag lyssnat på en intervju där två personer med två diametralt olika politiska åskådningar – ändå på något apart vis försöker närma sig varandra – men det vill sig inte riktigt. Sockerskatten, statskramandet, paternalismen och vurmen för ett nytt (!) public service får den frihetlige lyssnaren att sätta kaffet i vrångstrupen. Att orka följa intervjun till slutet förutsätter en smula självplågeri kombinerat med ett överdrivet politiskt och ideologiskt intresse. Den som söker ett frihetligt alternativ i höstens val får leta vidare.

Liknande artiklar

  • Jan Lööfs exotism har blivit otidsenligJan Lööfs exotism har blivit otidsenlig Konstnären, serietecknaren och barnboksförfattaren Jan Lööf - känd för Felix, Ville, Skrotnisse m.fl har hamnat i blåsväder. Några av hans alster anses inte längre passa in i tidens anda. Rent specifikt handlar det om att han avbildar […]
  • Två år i LimboTvå år i Limbo Sverige kommer förmodligen att under de två kommande åren befinna sig i ett politiskt vakuum. Dels har vi en handlingsförlamad regering utan mandat i riksdagen, och dels har vi en opposition som inte vill ta makten då de inser att de inte […]
  • Ord och handling i politikenOrd och handling i politiken Just nu är det många som förfasar sig över vad Trump säger, och hur han beter sig. Han anklagas både för att vara främlingsfientlig och nedlåtande mot kvinnor. Vi kan alla vara överens om att han pratar mycket, det är själva essensen i […]
  1. Såsom min bild är är det en förenkling du beskriver ovan. Så här förenklat jag det:

    Konservativa accepterar att alla inte har alla och samma förutsättningar och anpassar samhället därefter.

    Socialister ser samma sak och försöker skapa nya övermänniskor som klarar det uppställda samhället. De andra är lite svinn att räkna med.

    Liberaler tror alla är goda och att alla kan allt och låter allt anpassat efter detta.

  2. Det ligger något i det du säger. Olika medborgare klarar olika mycket utan statens hjälp, vissa behöver ingen hjälp alls, somliga behöver mycket riktlinjer, stöd och tillrättavisning. Kanske hade vi fått ett bättre samhälle om vi hjälpte varandra, istället för att använda staten som filter?

    Hursomhelst, genom att ge medborgarna så mycket frihet som möjligt, så testar man gränserna, och folk klarar enormt mycket mer än vad omgivningen tror, och vad de själva tror.

    Faran i en ”nannystate” är att de duktiga tröttnar och lämnar alltihopa, antingen mentalt eller på riktigt. Och så får vi kvar en massa vuxna bäbisar som ska vallas genom hela livet.