Spelet om folket och nationerna


Spelet om folket och nationerna 1
Den fordom multietniska staden Lviv (även kallad Lemberg, Leopolis, Lemberik, Lvov, Lwow) i nuvarande Ukraina.

Vi ser en etnisk, kulturell och religiös uppdelning både i Sverige och Europa, där olika grupper separerar sig från varandra och parallella samhällen uppstår.

Jag tänker absolut inte fördöma fenomenet, parallella samhällen har funnits i alla tider, exempelvis i Central- och Östeuropa, där tyska, ungerska, slaviska och judiska befolkningsgrupper samsades i olika byar eller kvarter.

Faran uppstår när utomstående krafter nyttjar de olika etniska grupperna för nationalistiska syften, vilket ibland kan leda till fullständig katastrof.

Vi kan jämföra med andra historiska exempel från 1800-talets Sydafrika, där folkgrupperna boer, auslanders och afrikaner utvecklade en fiendskap, framförallt genom stormakternas härskarspel om kontinenten. Det hela utmynnade i boerkriget, som skördade många liv, och till slut gav britterna makten över regionen. Andra exempel på etniska konflikter är den på Cypern, Spanien/Baskien, Nordirland, Jugoslavien, Rwanda, Ukraina etc etc. Listan kan göras lång.

Ibland kan det handla om folk som bott sida vid sida under många år, och ibland är det grupper som sammanstrålat relativt nyligen. Konflikterna understöds ofta av en tredje och/eller fjärde part som utnyttjar minoritets- eller majoritetsbefolkningens situation för egen vinning.

Ett exempel på en långdragen konflikt är den på Cypern. Turkarna erövrade ön 1571, och förlorade den till britterna 1878, självständighet utropades 1960. En turkcypriotisk minoritet på ca 18% fanns emellertid kvar. 1974 delades ön, då Turkiet ockuperade norra delen för att bistå turkcyprioterna mot grekiska nationalistiska krafter. Landet har varit ockuperat i 47 år.

Exempel på nyare etniska konflikter är de som utspelar sig i europeiska storstäder där ungdomar i etniskt segregerade förorter ägnar sig åt organiserad brottslighet och skadegörelse. Majoritetsbefolkningen har sällan ärenden in i dessa områden, ibland vill inte ens statens funktionärer bege sig dit. Ambulans och brandkår kräver allt oftare poliseskort. Vissa förorter påminner om etniska enklaver, styrda av grupper med egna lagar och regler.

Och det här är inget nytt fenomen, vi känner igen det här från 1800-talets New York, där etniska gäng styrde olika delar av staden och ägnade sig åt organiserad brottslighet och våldsamma uppgörelser. Det tog lång tid innan New York utvecklades till den mer harmoniska kosmopolitiska stad som vi idag beundrar.

Integrering handlar ofta om att bägge parter anpassar sig en smula efter varandra, och det anses fungera bra om vi tar folk från två liknande kultursfärer. Men om vi plötsligt introducerar ett folk med ålderdomliga värderingar till ett högt utvecklad IT-nation, då kan integreringen misslyckas. Majoritetsbefolkningen kan ha svårt att förstå den arkaiska livsstilen, som de själva tycker att de lämnat bakom sig för 100-200 år sedan.

Majoritetsbefolkningen ser inget värde i den nya kulturen, samtidigt vill de inte verka nedlåtande och överlägsna. Det uppstår en tämligen ohållbar situation där vi ofta är oärliga både i den offentliga debatten och gentemot våra vänner. Vi låtsas vara överseende och toleranta, samtidigt som vi egentligen ogillar den nya kulturen, som kan vara både kvinnofientlig, intolerant och ibland t o m förespråka våld eller stympning, som exempelvis kvinnlig omskärelse etc.

Och ju längre tiden går, desto svårare blir det att upprätthålla lögnen om status quo – att allt är bra, och frid och fröjd. Det skapar dissonans i samhället. Vi litar inte längre på politiker, tidningar och institutioner. Vänner blir ovänner, och det samhälleliga kittet som fordom höll oss samman finns ej mer. Ett ambitiös stormakt lovar att hjälpa vårt folk, medan ett annat land vill hjälpa de som bor i enklaverna. Och kataklysmens första frö är sått.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag