Staten – finns den?

Statsmakten är något självklart för de flesta. Det är till den man betalar skatt, och därifrån kommer skola, vård, polis, försvar etc. Det är också till staten man vänder sig när man ska ha olika tillstånd, prövningar och all annan byråkrati. Och det är våra folkvalda politiker som styr staten och stiftar lagar. Så ser det ut, grovt förenklat.

Men om folket plötsligt bestämde sig för att inte längre vilja ha en stat – då skulle staten inte längre finnas kvar. Även om staten skulle spjärna emot, så är folket fler än statens funktionärer och tjänstemän. Och staten är egentligen ingenting utan sina medborgare. Blott ett tomt skal.

Medborgarna skulle därefter själva kunna organisera sig och skapa kooperativa eller privata lösningar för vård, omsorg, skola och rättsväsende. Civilsamhället löser det mesta, det uppstår snart försäkringsbolag och kooperativ som erbjuder alternativ till dagens socialförsäkringar. Vi ser också privata vaktbolag, föräldrastyrda skolor, frivilligkårer som bygger vägar etc. Det finns många sätt att foga ihop samhällets byggstenar, staten är blott ett sätt.

Vissa skulle hävda att det nya civilsamhället som uppstår egentligen bara är en ny slags statsmakt, annorlunda är den första, men ändå en statsmakt. Och det är förvisso sant. Staten kan vara elitistisk, som den är idag, men den kan också vara mindre, enklare, styrd av gräsrötterna via privata eller frivilliga initiativ, i små enheter som tillåter regionalt styre och medborgerlig överblick. De små regionerna styrs via lokala omröstningar eller delegeras till betrodda personer med gott omdöme.

Givetvis kommer det förr eller senare att uppstå konflikter och problem mellan de olika regionerna, detta föranleder somliga regioner att gå ihop, enligt devisen ju fler vi är  desto starkare blir vi. Utvecklingen tvingar även andra mer fredliga regioner att förena sig, ty annars blir de oskyddade och ensamma. Samgåendet anses dessutom förenkla handel, penningtransaktioner och resande. Och snart har vi län, nationalstater och slutligen imperier. Och vi är plötsligt tillbaka där vi började.

Då reser sig folket på nytt, och ifrågasätter nyttan med den stora starka oöverblickbara staten. Civilsamhället och regionerna vill åter igen ha självstyre, och imperiet löses ännu en gång upp i sina minsta beståndsdelar, och vi börjar om från början.

Frågan är var vi befinner oss i den här utvecklingen?

Liknande artiklar

  • Den svenska modellens nedgång och fallDen svenska modellens nedgång och fall Det är inte en självklarhet att ha 50% totalt skattetryck och en allomfattande generell välfärdspolitik. Det många svenskar tycker är normalt visar sig vara en extrem företeelse i ett globalt perspektiv. Det är inte en självklarhet att […]
  • Miljöpartiet – det politiskt korrektas ständiga epicentrumMiljöpartiet – det politiskt korrektas ständiga epicentrum Det är inte lätt när man ska vara helt perfekt, identitetspolitisk clean och nysocialistiskt rentvättad och fin. Man kämpar för högre värden, helt upptagen med det esoteriska arbetet, så att oväsendet från källaren inte märks. Att […]
  • De helt eniga klimatforskarnaDe helt eniga klimatforskarna I klimatdebatten brukar talas om en helt enig forskarkår. Om någon opponerar sig mot teorierna om människans ansvar till den globala uppvärmningen, så plockas det vetenskapliga argumentet fram. Alla forskare är eniga. Är du en […]
  1. Intressant, kan det inte vara så att vi befinner oss i två olika delar av denna process utifrån vilket perspektiv du har. På riksplanet och inom statlig förvaltning finns önskan om större samgående mellan länder inom ex. EU. På det lokala planet är det fler och fler som ifrågasätter detta. Men genom att de privata aktörerna såsom ex. banker strövar efter att vinstmaximera och effektiviserar hanteringen via lösningar som ex. Swish försvåras möjligheten att på det lokala planet att bryta sig ur?

    • Samtidigt så finns det inom EU och väst en strävan från vissa nationalstater att bryta sig ur det hela och minimera sin stat. Spännande tider då vi (Sverige) riskerar att stå kvar på perrongen och drömskt längta efter EU likt vi nu drömmande längtar efter FN.