Fackföreningarna är i kris, och det är inte bara Kommunal som tappar medlemmar. Just nu blöder de efter anklagelser om slöseri med medlemmarnas pengar på sprit, fester, shower och lägenhetsmutor.
De flesta fackförbund har problem med minskande antal medlemmar. Facket har svårt att hitta sin plats i dagens samhälle, där arbetsmarknaden är allt mer individdriven. När jag själv jobbade som säljare för några år sedan inom media, skulle jag aldrig överlåtit löneförhandlingen till ett fackombud eller frivilligt ingått ett kollektivt löneavtal.
Jag ville förhandla själv, ty jag visste vad jag var värd, och var ganska säker på att jag var den som var bäst på att tillvarata mina intressen.
Jag var med i facket av gammal vana. Jag ville även ha den där extra a-kasse-ersättningen, ifall jag skulle bli arbetslös, vilket jag inte blev. Jag hade nytta av facket vid ett tillfälle, då jag fick råd vid en kontraktsskrivning. Själva rådet hade jag nog kunnat googla mig fram till själv, men jag ringde dem för att jag betalade ju avgiften, och något kunde de väl ändå bidra med.
Vid förra sekelskiftet hade facken långt fler uppgifter, de skötte hela a-kassan, de skötte pensionssparande, sjukförsäkringar osv. De erbjöd medlemmarna en grundtrygghet.
När sedan staten tog över trygghetsförsäkringarna så blev fackföreningarnas roll allt mindre och grumligare. Och kanske är det inte en slump att den här diffusa rollen bidrar till korruption, pampvälde och svågerpolitik? Facket vill gärna fortsätta att påverka, och givetvis gäller det att hålla sig väl med politiker och myndighetspersoner genom mutor och svågerpolitik.
I princip är jag för fackföreningar, jag tycker inte att det är särskilt konstigt att diverse intresseföreningar bildas för att tillvarata medlemmarnas intressen. Ensam är stark, men tillsammans är vi ännu starkare, och ibland kan det vara nödvändigt med kollektiv styrka.
Men om man är stor och stark så måste man också vara snäll.
När fackförbunden ger sig på småföretagare, vars anställda inte ens är medlemmar och nöjda med sina löner – ja, då undrar man vems intressen intresseorganisationerna värnar? Då förvandlas det hela till utpressningsverksamhet, och tankarna går till maffian eller liknande.
Sammanfattningsvis så har fackföreningarna tappat många av sina verksamhetsområden, de nyttjar sin styrka otillbörligt, trängs med politikerna kring maktens köttgrytor, samt att de förlorat sin moraliska kompass. Och då blir det svårt som intresseförening att fortsätta att vara intressant.
