Vår överdrivna fascination av kön, sex och ras

Share

Varje skola, förskola, universitet, museum och snart även företag har någon slags plan för genusarbete. Enligt Wikipedia är genus (engelska gender) ett begrepp som används för att urskilja vad som formar kvinnors och mäns sociala beteende. Genus är det sociala könet. Begreppet härstammar från diverse feministiska åskådningar, där traditionellt kvinnliga aktiviteter ratas. Och man vill istället erövra manliga områden, och på detta sätta ta makten över sina liv. Förvärvsarbete anses exempelvis mer attraktivt än barnpassning och städning i hemmet.

Ibland undrar jag varför genusbegreppet är så otroligt populärt? Kvinnor befinner sig sedan länge ute i arbetslivet, och kan styra över sina liv. Och om man jämför män och kvinnor med identisk yrkeserfarenhet inom samma bransch så tjänar de ofta lika mycket. Skulle det finnas olikheter så är det snarare en facklig fråga än en genusfråga. Inom vissa yrken som lärare och journalist så har kvinnorna t o m tagit över i stor utsträckning. Vi ser en liknande trend inom politiken och inom den akademiska världen.

Det märkliga är att ju mer jämlika vi blir, desto mer ägnar vi oss åt genus och genderfrågor.

Vi lägger också mycket möda på HBTQ-frågor, som är ett slags samlingsnamn för olika sexuella läggningar. Tanken är att folk med olika läggningar ska behandlas med respekt och inte nedvärderas. Även här har vi kommit långt, framförallt i storstäderna. Vi ser många kändisar och mediepersonligheter som är öppet gay. Och inom vissa branscher och sammanhang så är det inte bara vanligt, utan snarare en regel än ett undantag. Även här framstår det nästan som om ökad acceptans skapar ännu mer aktivitet i HBTQ-debatten. Många frågar sig också varför sexuallivet ska kopplas så starkt till ens personlighet? Vi är ju först och främst individer – med många olika egenskaper – och inte enbart en sexuell läggning. Det finns en närmast sjuklig drift att sexualisera människor och sortera och klassificera dem.

Sedan några decennier tillbaka har begreppet klass blivit lite förlegat. Vi ser folk från högre samhällsklasser (som exempelvis Olof Palme) kämpa för arbetarnas rättigheter. Medan folk från enklare miljöer (som Ingvar Kamprad, Bert Karlsson m fl) kämpar för företagens och näringslivets intressen. Den industriella revolutionen och meritokratin har rört runt i klassamhället och inget ser längre ut som förut. Överklassen kan mycket väl vara socialister eller vänsterliberaler, medan vitt slödder röstar på nationalister och kapitalister.

Kanske är det därför man istället lägger mer energi på begreppet ras. Framförallt folk med vänstersympatier pratar mycket om rasism, rasifiering, etnifiering och stereotyper. Folk delas upp i olika färger och förväntas bete sig på särskilda sätt utifrån sitt etniska ursprung. Det händer ofta att invandrare som är aktiva inom borgerliga partier beskylls för att vara s.k husblattar, onkeltommare eller brunråttor. Personer med mörkt hår eller hud förväntas sympatisera med socialistiska värderingar.

Det görs ofta referenser till 1930-talets tyska nationalsocialistiska rörelse och dess rasistiska värderingar. Dylika strömningar anses fortfarande utgöra ett stort hot, och en farlig kraft i samhället, emedan man själva ägnar sig åt liknande etnisk sortering.

Begreppet rasist används ymnigt, både som ett slags skällsord och brännmärkning av religionskritiska eller kulturkritiska personer. Att kritisera islam tolkas ofta som att man kritiserar en etnisk grupp, samma sak gäller för olika former av kulturkritik.

Att lyfta den inhemska majoritetskulturen och berömma traditionella värderingar kan också stämplas som rasistiskt. Det har gått en sådan inflation av begreppet rasist att det har tappat sin ursprungliga betydelse. Om vi kallar Jimmy Åkesson, Donald Trump och Viktor Orban för rasister – vad ska vi då kalla personer som vill gasa ihjäl judiska barn?

Att på olika sätt klassificera folk utifrån kön, sexuell läggning och ras är primitivt. Och vi kan konstatera att det framför allt är en ytterlighetssysselsättning, som sker långt ute på kanterna av den politiska kartan. I detta enar sig både socialister och fascister.

Liknande artiklar

  • Klass, ras och kön i det postmoderna västerländska samhälletKlass, ras och kön i det postmoderna västerländska samhället Under hela efterkrigstiden så var ledordet jämlikhet. Vi eftersträvande någon slags balans mellan klasser, kön och raser. Alla var lika värda, åtminstone på pappret, och man närmast undertryckte etnicitet, ursprung, klasser etc. Under […]
  • Revisionismens baksidorRevisionismens baksidor Låt oss anta - någon gång i en inte alltför avlägsen framtid - att sverigedemokraterna tar makten, och det skapas ett samhällsklimat där det inte längre är politiskt korrekt att avbilda afrikaner och araber i exempelvis […]
  • Kultur – själens odlingKultur – själens odling Begreppet kultur kan ha många olika betydelser, men ursprungligen handlade det om själens odling, latinets:  kultura anemi. En kulturell person hade odlat sin själ, genom erfarenheter, samtal och litteratur. Begreppet stod i kontrast mot […]
Share
  1. Hej.

    Att vi säger genus är för att det svenska begreppet könsroller idag är utnött efter sjuttiotalets feminism, eller kvinnokamp som det då hette. Därmed behövs ett nytt begrepp som saknar relevans och betydelse men kan fyllas av portvakterna med önskade betydelser – och där är även svaret på eventuella funderingar om varför negativt laddade ord används istället för sakfrågedebatt.

    Lenins tankar om språket; Foucaults nihilistiska analys i samma anda; och den meningslösa medelklassens av samhälle ej behövda söner och döttrar som ägnar dagarna åt att klyva språkets sandkorn i jakt på det äkta och odelbara. Där är vi idag.

    De hatar folket, ty det som skapar och återskapar folket kan det inte styra – och därmed måste folket, medborgaren, förintas. Om inte som begrepp så via utbyte mot nya folk.

    Vad som kan göras åt det kan inte skrivas.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare