Israel och Palestina – krig eller fred?

Mellanösternkonflikten trappas upp genom Israels bombningar av Libanon. Den generella uppdelningen, där högerdebattörer stödjer Israel och vänstern stödjer Palestina, krackelerar allt mer. Det är svårt att försvara Israels överreaktion, samtidigt inser vi det ohållbara i Hizbollahs ständiga raketregn utmed den Israel-libanesiska gränsen.

Den som följt debatten på t ex SvD:s ledarsida och ”Brännpunkt”, där bägge lägren dagligen givits utrymme att förklara sina ståndpunkter, inser att dispyten är mycket infekterad. Palestinier och israeler är inte överens om något, inte ens den historiska kontexten, hur gränsen mellan de bägge regionerna har uppstått, eller vilka resolutioner, avtal etc som gäller eller borde gälla.

Konflikten är mycket komplicerad, för att bilda sig en uppfattning måste hyllmetrar med text plöjas igenom, med risk för att vi blir ännu mer förvirrade. Därför intar folk gärna standardståndpunkter av typen: ”Israel är ockupanter. De ska bort”, eller ”palestinierna är terrorister. Bomba dem tillbaka till stenålden”. Den här typen utav ordflöden kommer aldrig att leda någon vart, vare sig de uttalas i Sverige eller i Mellanöstern.

När Israel bildades 1948 erkändes landet omgående av flertalet länder samt FN. Israel har därefter, av olika orsaker, annekterat större delar av det territorium som var vigt åt palestinierna. Israelerna kan mycket väl uppfattas som ockupanter, trots att den ursprungliga landmassan tilldelats enligt kontrollerade former, en gåva åt det judiska folket som lidit många kval inte minst under nazisternas härjningar.

Palestiniernas land är alltså till största delen ockuperat, vilket det i och för sig alltid varit. Finns det någon rimlig chans att de får tillbaka sitt land? Förmodligen inte. De kan liksom grekerna blott drömma om Konstantinopel, eller som ungrarna tråna efter Transylvanien, eller som tyskarna sörja Ostpreussen. Allt förändras, varje land och varje folk har sina förlorade regioner och sin förlorade stolthet.

Antingen kan vi bita i det sura äpplet – eller genom genom våld återerövra landet. Saknas de militära resurserna får vi finna oss i ockupationen eller emigrera.

Ockupationsmakten å andra sidan har en rad praktiska åtaganden. Först och främst måste de skapa stabilitet och ordning, annars blir ockupationen meningslös. Ordning kan skapas antingen genom våld, eller genom att ge de ockuperade en bättre tillvaro. Romarna ger bra exempel på bägge varianterna; de slog obönhörligen ner upplopp, samtidigt som de byggde akvedukter, badhus, teatrar och andra moderniteter. Efter några generationer var de besegrade folken oftast romaniserade.

Hur uppfyller israeler och palestinier sina respektive roller? Palestinierna fortsätter att slåss, trots att de inte har en chans, vilket historiskt sett oftast är meningslöst. ”Starta inte ett krig du inte kan vinna”, lyder ett gammalt ordspråk. Segdragen gerillakrigföring brukar allt som oftast bringa mer olycka än lycka åt folket. Israelerna å andra sidan har lyckats med konststycket att få öknen att blomstra, genom avancerat jordbruk och god infrastruktur. Detta har främst gynnat israelerna själva, men även druser och palestinska gästarbetare. Palestinierna på andra sidan muren ser förmodligen inga spår av ockupanternas investeringar.

Palestina har alltid varit ockuperat, hettiter, egyptier, assyrier, perser, greker, romare, bysantinare, araber, korsfarare, turkar, britter och numera judar. Israelerna, som till en början fick landet till skänks lider av ett besynnerligt historiskt dilemma, de har inget hemland, förutom ett ockuperat territorium. Givetvis finns det bibliska anspråk på Jerusalem, men vi kan knappast återskapa världen efter antikens kartor.

De sju miljoner israelerna kommer inte att fly hals över huvud, vilket den senaste tidens våldsamma militära uppvisning visar. Palestinierna vill inte heller ge upp tanken om ett eget land, ivrigt påhejade av Syrien och Iran, vars syften snarare är att så split än enighet. Det handlar som alltid om makt. Konflikten berör oss egentligen bara om den sprids, kanske kan gnistan i mellanöstern sätta världen i brand, där vi själva blir indragna. Vi gör oss själva en otjänst genom att benhårt försvara den ena eller den andra sidan, oavsett vår politiska övertygelse. Freden kommer när parterna vill ha fred, och inte låter sig påverkas av starkare makter vare sig från öst eller väst.

Illustration: Collage, Den romerske härföraren Pompeius, och teckning över Jerusalem från Nurember krönikorna.

Andra bloggar om: , , , ,

Intressant

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. hej,
    jag jobbar på sr och letar efter ungdomar från mellanöstern som kan kommentera de senaste händelserna.
    skulle gärna komma i kontakt med dig så fort som möjligt om det går. skicka gärna ett mail till mig så pratar vi vidare

  2. Kanonbra skrivet. Det är alltid svårt att låta bli att av ren slentrian glida in i det ena lätt definierade lägret eller det andra. Vad skönt det är att läsa balanserade grejer ibland. 🙂

  3. ”Det är svårt att försvara Israels överreaktion, samtidigt inser vi det ohållbara i Hizbollahs ständiga raketregn utmed den Israel-libanesiska gränsen.”

    Ständiga raketregn? Om det var ständiga raketregn så vore det knappast en överreaktion från Israel, men nu är det ju faktiskt så att det där med ”ständiga raketregn” inte stämmer. Det faller raketer från Hizbollah i norra Israel nu som svar på Israels attacker men innan Israel startade sina anfall mot palestinerna så hade Israel inga raketregn.

    http://www.shoutwire.com/viewstory/22003/Is_Israel_Using_Excessive_Force

    http://video.google.com/videoplay?docid=2108727675104362672&q=israel

    ”När Israel bildades 1948 erkändes landet omgående av flertalet länder samt FN. Israel har därefter, av olika orsaker, annekterat större delar av det territorium som var vigt åt palestinierna. Israelerna kan mycket väl uppfattas som ockupanter, trots att den ursprungliga landmassan tilldelats enligt kontrollerade former, en gåva åt det judiska folket som lidit många kval inte minst under nazisternas härjningar.”

    En gåva åt det judiska folket, men det var inte palestinernas gåva. Och varför valde de det enda stället på jorden där dem inte var välkomna? ”Kan mycket väl uppfattas som en ockupationsmakt” Finns det något annat sätt att uppfatta det på? Du beskriver själv Israel i rollen som ockupationsmakt och jämför med Rommarriket i fornstora dagar.

    ”Palestiniernas land är alltså till största delen ockuperat, vilket det i och för sig alltid varit. Finns det någon rimlig chans att de får tillbaka sitt land? Förmodligen inte. De kan liksom grekerna blott drömma om Konstantinopel, eller som ungrarna tråna efter Transylvanien, eller som tyskarna sörja Ostpreussen. Allt förändras, varje land och varje folk har sina förlorade regioner och sin förlorade stolthet.”

    ”får tillbaka SITT land” Intressant ordval. I inget av fallen du nämner har detta givits upp utan kamp, och kampen är rättfärdigad.

    Det som gör den här kampen extra blodig är rasismen och hatet som grundar sig rädsla, Vilket kan tyckas vara konstigt då det inte är så länge sedan judarna själva utsattes för ett sådant hat. Men rädda människor är oftast väldigt mottagliga för skräckpropaganda och skapandet av en ondskefull fiende är något som förenar och stärker banden. Det som sker kring israels gränser nu är ett resultat av rädsla, så långt från förnuftet man kan komma. Detta, tillsammans med de båda parternas ojämnt fördelade militära resurser gör att jag snarare skulle jämföra Israels agerande med det nordamerikanska dödandet och underkuvandet av indianerna än det gamla rommerska riket.

    ”I must not fear. Fear is the mind-killer. Fear is the little-death that brings total obliteration.” Frank Herbert – Dune

    ”Antingen kan vi bita i det sura äpplet – eller genom genom våld återerövra landet. Saknas de militära resurserna får vi finna oss i ockupationen eller emigrera.”

    Det är inte så mycket till val eftersom Israel skapar förhållanden för palestinerna som inte går att finna sig i. Palestinarna saknar inte bara militära resurser utan resurser över huvud taget, pga Israel.

    ”Hur uppfyller israeler och palestinier sina respektive roller? Palestinierna fortsätter att slåss, trots att de inte har en chans, vilket historiskt sett oftast är meningslöst. “Starta inte ett krig du inte kan vinna”, lyder ett gammalt ordspråk. Segdragen gerillakrigföring brukar allt som oftast bringa mer olycka än lycka åt folket. Israelerna å andra sidan har lyckats med konststycket att få öknen att blomstra, genom avancerat jordbruk och god infrastruktur. Detta har främst gynnat israelerna själva, men även druser och palestinska gästarbetare. Palestinierna på andra sidan muren ser förmodligen inga spår av ockupanternas investeringar.”

    Detta har naturligtvis inte något att göra med att Israel har den bördigaste biten av landet. Det har heller ingenting att göra med att Israel tagit emot enorma ekonomiska bidrag från USA sedan oktober-kriget 1973. År 2003 uppgavs den totala bidrags-summan till Israel vara över 140 miljarder dollar, och fortfarande får Israel varje år 3 miljarder dollar från USA.

    http://ksgnotes1.harvard.edu/Research/wpaper.nsf/rwp/RWP06-011/$File/rwp_06_011_walt.pdf

    http://video.google.com/videoplay?docid=7846002119840247535&q=israel

  4. ”Palestinierna fortsätter att slåss, trots att de inte har en chans, vilket historiskt sett oftast är meningslöst. “Starta inte ett krig du inte kan vinna””

    Ingen ockupation har varat för evigt. Romarna störtades tillslut, soviet rasade, Vietnam är ett fritt land. Indien gjorde sig fritt från den brittiska stormakten.

    Att använda Gandhis taktiker mot en militärstat som spränger ambulanser fyllda med barn är nog lönlöst i och för sig. Men att påstå att det är meningslöst att kämpa för sin övertygelse är rakt av dumt.

    Nu vet jag inte om jag har fått rätt intryck, men om Robert verkligen menar att vi skall låte gaza-konflikten sköta sig själv så har jag ett par frågor.
    Anser du att Irans och syriens ”påtryckningar” äns går att jämföra med miljardbelopp som USA pumpar in i Israel, även i form av VAPEN?
    Skall vi stoppa all invandring då konflikter som inte drar in sverige inte har med oss att göra, bara säga att ”nämen det där får ni lösa själva”?

    I övrigt anser jag att man borde tagit Ugandas, Argentinas eller varför inte Kinas erbjudande om att placera Israel på deras mark och gett blanka faán i vad ”gud” lovade någon för ett par tusen år sedan.