Israel och Palestina – krig eller fred?

Sprid!

Mellanösternkonflikten trappas upp genom Israels bombningar av Libanon. Den generella uppdelningen, där högerdebattörer stödjer Israel och vänstern stödjer Palestina, krackelerar allt mer. Det är svårt att försvara Israels överreaktion, samtidigt inser vi det ohållbara i Hizbollahs ständiga raketregn utmed den Israel-libanesiska gränsen.

Den som följt debatten på t ex SvD:s ledarsida och ”Brännpunkt”, där bägge lägren dagligen givits utrymme att förklara sina ståndpunkter, inser att dispyten är mycket infekterad. Palestinier och israeler är inte överens om något, inte ens den historiska kontexten, hur gränsen mellan de bägge regionerna har uppstått, eller vilka resolutioner, avtal etc som gäller eller borde gälla.

Konflikten är mycket komplicerad, för att bilda sig en uppfattning måste hyllmetrar med text plöjas igenom, med risk för att vi blir ännu mer förvirrade. Därför intar folk gärna standardståndpunkter av typen: ”Israel är ockupanter. De ska bort”, eller ”palestinierna är terrorister. Bomba dem tillbaka till stenålden”. Den här typen utav ordflöden kommer aldrig att leda någon vart, vare sig de uttalas i Sverige eller i Mellanöstern.

När Israel bildades 1948 erkändes landet omgående av flertalet länder samt FN. Israel har därefter, av olika orsaker, annekterat större delar av det territorium som var vigt åt palestinierna. Israelerna kan mycket väl uppfattas som ockupanter, trots att den ursprungliga landmassan tilldelats enligt kontrollerade former, en gåva åt det judiska folket som lidit många kval inte minst under nazisternas härjningar.

Palestiniernas land är alltså till största delen ockuperat, vilket det i och för sig alltid varit. Finns det någon rimlig chans att de får tillbaka sitt land? Förmodligen inte. De kan liksom grekerna blott drömma om Konstantinopel, eller som ungrarna tråna efter Transylvanien, eller som tyskarna sörja Ostpreussen. Allt förändras, varje land och varje folk har sina förlorade regioner och sin förlorade stolthet.

Antingen kan vi bita i det sura äpplet – eller genom genom våld återerövra landet. Saknas de militära resurserna får vi finna oss i ockupationen eller emigrera.

Ockupationsmakten å andra sidan har en rad praktiska åtaganden. Först och främst måste de skapa stabilitet och ordning, annars blir ockupationen meningslös. Ordning kan skapas antingen genom våld, eller genom att ge de ockuperade en bättre tillvaro. Romarna ger bra exempel på bägge varianterna; de slog obönhörligen ner upplopp, samtidigt som de byggde akvedukter, badhus, teatrar och andra moderniteter. Efter några generationer var de besegrade folken oftast romaniserade.

Hur uppfyller israeler och palestinier sina respektive roller? Palestinierna fortsätter att slåss, trots att de inte har en chans, vilket historiskt sett oftast är meningslöst. ”Starta inte ett krig du inte kan vinna”, lyder ett gammalt ordspråk. Segdragen gerillakrigföring brukar allt som oftast bringa mer olycka än lycka åt folket. Israelerna å andra sidan har lyckats med konststycket att få öknen att blomstra, genom avancerat jordbruk och god infrastruktur. Detta har främst gynnat israelerna själva, men även druser och palestinska gästarbetare. Palestinierna på andra sidan muren ser förmodligen inga spår av ockupanternas investeringar.

Palestina har alltid varit ockuperat, hettiter, egyptier, assyrier, perser, greker, romare, bysantinare, araber, korsfarare, turkar, britter och numera judar. Israelerna, som till en början fick landet till skänks lider av ett besynnerligt historiskt dilemma, de har inget hemland, förutom ett ockuperat territorium. Givetvis finns det bibliska anspråk på Jerusalem, men vi kan knappast återskapa världen efter antikens kartor.

De sju miljoner israelerna kommer inte att fly hals över huvud, vilket den senaste tidens våldsamma militära uppvisning visar. Palestinierna vill inte heller ge upp tanken om ett eget land, ivrigt påhejade av Syrien och Iran, vars syften snarare är att så split än enighet. Det handlar som alltid om makt. Konflikten berör oss egentligen bara om den sprids, kanske kan gnistan i mellanöstern sätta världen i brand, där vi själva blir indragna. Vi gör oss själva en otjänst genom att benhårt försvara den ena eller den andra sidan, oavsett vår politiska övertygelse. Freden kommer när parterna vill ha fred, och inte låter sig påverkas av starkare makter vare sig från öst eller väst.

Illustration: Collage, Den romerske härföraren Pompeius, och teckning över Jerusalem från Nurember krönikorna.

Andra bloggar om: mellanöstern, Palestina, Israel, Libanon, mellanösternkonflikten

Intressant