30-åriga tonåringar…

Sprid!

Det är farligt att vänta alltför länge med att skaffa barn, skriver barnmorskan och professorn Ulla Waldenström i SvD. Risken för komplikationer ökar med stigande ålder. I dagsläget är det inte alls ovanligt med 35-åriga förstföderskor i t.ex Stockholm.

En yngre kvinna blir lättare med barn och får oftast en enklare och snabbare förslossning, med färre komplikationer. Även männens fertilitet sjunker efter 40-årsåldern. Waldenström vill påverka folk att skaffa barn tidigare i livet, genom att justera bidrag, höja grundnivån i föräldrapenningen samt informera om fertilitetens gränser etc.

Jag och min fru var själva i trettioårsåldern när vi fick våra barn; det blev liksom inte aktuellt förrän det började bli för sent. Och då fick jag och hela min generation panik, och resultatet av detta ser ni just nu överallt, barnvagnar, gravidmagar och överfulla förskolor.

Många i min generation skulle inte gifta sig, vi skulle inte ha barn, vi skulle leva fritt och esoteriskt, resa och lära känna människor, kulturer etc. Villa, vovve och Volvo var någon slags skräckvision vi odlade vid sidan av Vilse i Pannkakan.

En dag insåg vi att den ultimata resan är att bilda familj och uppfostra barn. Att det är mer givande att krama sina barn är att spela didgeridoo i den australiska stenöknen, och att livet blir ganska tråkigt utan barn, barnbarn och familjeband.

Vad tänkte vi på egentligen? Att vi stod över själva livet? Att föröka sig är förmodligen den mest grundläggande egenskap en levande organism besitter, och vi trodde att vi kunde dribbla bort denna drift, precis som vi kunde bli vegetarianer, veganer, eller kuvade stillasittande kontorsråttor – helt emot våra anlag och drifter. Men det där med att strunta i barn var svårare, det gick inte så lätt. Så när vi närmade oss 35 började äggklockorna att ringa lite varstans. Sen fick alla barn, på en gång.

Att försöka ändra på det sena barnafödandet med bidragstrixande är nog inte särskilt meningsfullt, de flesta av oss känner inte ens till hur föräldrapenningar o dyl fungerar förrän vi får barn. Stan är full av 30-åriga tonåringar i munkhuva och fjortis-attityd. Vi blir vuxna allt senare, ungdomen konserveras, och förlängs till det yttersta. Västvärldens rikedomar och överflöd tillåter oss att leka halva livet.

Samhällsklimat och trender styr mer än politiska visioner och social ingenjörskonst. Och politiken hamnar alltid på efterkälken, står där i sin ensamhet och undrar hur det kunde bli såhär? För visst verkar det som om 20-åringarna smittats av 30-åringarnas vurm för familj och barn? Alla får barn just nu. Undrar om det också är ett problem?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, barn, gravid, livstil, generationer, familj