Adel, politiker, borgare och bidragstagare

De fyra stånden, adel, präster, borgare och bönder utgjorde det politiska ramverket fram till mitten av 1800-talet. Ständerna var inte några partier i egentlig mening, de var inte heller drivna av utmejslade ideologier.

De representerade intressegrupper, yrken med särskilda privilegier. Där adeln till en början utgjorde krigsmakten och sedermera det styrande samhällskiktet, medan prästerna förvaltade myterna, dåtidens kunskap och skapade ett samlande forum kring gudstjänsten i kyrkan. Borgarna var handlare och småfabrikörer. Bönderna ägnade sig åt odling, djurhållning och enklare hantverk.

I jämförelse med övriga Europa hade bönderna påtaglig makt i Sverige. Kanske är det inte en slump att just centerpartiet (gamla bondeförbundet) överlevt så länge som särintresse. Forna tiders självägande och frihet från överheten manifesterar sig numera i den liberala läran, medan moderaterna förvaltar spår av konservativa element. De övriga partierna har modernare rötter.

Hur ser det ut idag? Vilka intressegrupper finns i vårt land? Kan vi applicera dem på de gamla ständerna?

ADELN har ersatts av politiker och högre ämbetsmän, de styr och förvaltar landet. Förmånliga pensioner och ersättningar ger dem ekonomiska privilegier. De politiska ungdomsförbunden utgör plantskola för morgondagens makthavare, få politiker kommer från en vanlig yrkeskarriär. Man kan utan tvekan tala om en politisk klass – eller stånd.

PRÄSTERSKAPET har ersatts av tyckare, dvs journalister, skribenter, kulturarbetare, folk inom media och tankesmedjor. De förvaltar numera tron och kan skapa opinion för eller emot politiker eller politiska förslag. De kan även avsätta politiker genom att leta fram skandaler och skapa s.k mediadrev. Prästerskapet förekommer i alla politiska färger, men har ovanligt hög representation av fp, mp och v – även om c numera är på frammarsch. Prästerna har många hangarounds, dvs lekmannapräster som driver opinion i mindre skala, t ex lärare, forskare, bibliotekarier, föreningsfolk; hit hör även bloggare.

BORGARNA har ersatts av företagare och tjänstemän. De är karriärister och kosmopoliter, de har inte mycket till övers för adelns långsamma beslutsvägar eller prästernas käbbel. Borgarna är snabba, flitiga och rör sig i internationella miljöer, vilka ger nya intryck och möjligheter. Borgarna röstar med all sannolikhet på moderaterna eller något annat borgerligt parti.

Dagens motsvarighet till BÖNDER kan delas upp i två olika kategorier. Dels förvärvsarbetarna och dels bidragstagarna. Arbetarna utgör Sveriges ryggrad, de stiger upp klockan sju vareviga morgon och gör sin plikt, betalar skatten och räkningarna utan att knota alltför mycket. De sparar sakta men säkert ihop till radhus, Renault och rottweiler, tar sig en blecka på lördagkvällen och kostar på sig en charterresa med jämna mellanrum. Man röstar på de stora partierna, moderaterna eller socialdemokraterna.

Bidragstagarna är beroende av staten, de uppbär a-kassa, sjukpenning eller sjukpension; de har ingen förmögenhet eller större besparingar. Under 70- till 90-talet blev de allt fler pga ett antal ekonomiska kriser och politiska snedsteg. Många tar sig givetvis ur bidragsberoendet, men mellan 800,000 – 1,000 000 personer befinner sig ständigt i denna situation. Bidragstagarnas ekonomi är begränsad, de utgör Sveriges fattighjon. Det har varit ganska enkelt att söka bidrag, med få kontrollinstanser, vilket tyvärr bidragit till att förlänga eller permanenta bidragstagarnas ekonomiska situation. Socialdemokraterna är förmodligen det parti som vinner flest röster inom denna grupp.

Vi har alltså politiker, tyckare, företagare, arbetare och bidragstagare, de röstar på en mängd olika partier, men de representerar var och en olika särintressen. Och dessa behöver inte vara samma som deras politiska intressen.

Politikerna gynnas av att stat, landsting och kommun ges fler ansvarsområden och mer mandat att lägga sig i den privata sfären, ty detta ökar ämbetsmännens makt och privilegier.

Alla politiker oavsett färg tjänar på att staten och dess institutioner växer.

Tyckarna gynnas av ett gott medieklimat och politiska kontroverser, som de kan utnyttja och publicera i sina respektive medier. Ett gott medieklimat kan skapas av både statliga subventioner, starka annonsintäkter, god journalistik, kvalitet etc.

Alltför kontroversiell och utmanande politisk journalistik skapar å andra sidan medietrötta medborgare, samt politiker- och medieförakt. En del av tyckarnas verksamhet går helt enkelt ut på att såga av grenen de sitter på, vilket syns i minskade tidningsupplagor, tittarsiffror etc. Teknikskiften och ändrade medievanor bidrar givetvis också till utvecklingen.

Företagarna gynnas av en öppen marknad, frihandel, avregleringar, skattelättnader etc – vilket står i diametral motsats till politikernas önskningar.

Arbetarna gynnas kortsiktigt av starka fackförbund, arbetsmarknadsregleringar o dyl, men i långa loppet vinner de mest på samma sak som företagarna. Ju bättre företagen går desto bättre går det för deras anställda.

Bidragstagarna vinner kortsiktigt på skattehöjningar och höjda bidrag, men i förlängningen är arbete det enda som kan ge dem en drägligare tillvaro, samt ett mer företagarvänligt klimat, dvs samma premisser som företagare och arbetare.

Vi ser att den största schismen finns mellan politiker, tyckare och resten. De representerar helt olika åsikter och värnar skilda värden. Medan många fortfarande är upptagna med den imaginära kampen mellan arbetare och företagare, trots att dessa grupper i själva  verket representerar likartade intressen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, fyra stånden, särintressen

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments