Altruism (självuppoffrande, osjälviskhet) har i västvärlden länge setts som ett ideal. Begreppet förknippas ofta med kollektivism, då ett självuppoffrande sinne anses gynna gemenskapen. Från antikens Spartaner som offrade sig för sitt land, till Jesus på korset, till myten om den ädle vilden i Nya världen som inte ens verkade känna till äganderätten.
Civilisationen anses ha perverterat den oskyldiga människosjälen, så att vi mest tänker på oss själva. Världen är befolkad av giriga människor som bara verkar för egen vinning, detta är roten till människans olycka.
Givetvis är det mesta en myt. Altruism och självuppoffrande är i själva verket ett viktigt instrument för makthavarna. Vem skulle vilja gå ut i krig eller betala skatt, om det inte var viktigt och fint att offra sig för det allmännas bästa?
Altruismen återkommer som viktiga element både inom socialismen och konservatismen, som bägge är kollektivistiska ideologier, medan liberaler anses vara mer egoistiska och självupptagna, särkilt nyliberaler.
Finns det då verklig altruism? Har människan en slags inneboende vilja att offra liv och lem för sin nästa?
Nej, egentligen inte. Människan verkar i en rationell egoistisk anda. Där gemensamma intressen skapar gemensamma mål. Låt mig ta ett exempel. I gamla tider kunde hela byn hjälpas åt för att bygga ett nytt hus åt ett nygift par, det gick snabbt och effektiv, och alla visste att när det var ens egen tur att gifta sig så skulle man få samma hjälp tillbaka, eller ens barn.
Så det som ytligt sett kan verka självuppoffrande är ofta ett utslag av rationell egoism. Samma sak gäller på krogen; vi bjuder gärna varandra, vi offrar upp oss, men uppoffringen bygger på ett intrikat nätverk av tjänster och gentjänster. Om vi en vacker dag skulle sluta bjuda tillbaka då skulle vi uppfattas som snåla, och inte längre bli bjudna.
För att ingå i ett nätverk av tjänster och gentjänster krävs ofta gemensamma intressen och gemensamma mål. Människor som knappt känner varandra kan snabbt börja samarbeta för gemensam vinning eller gemensamma mål. Människan är på detta vis en ytterst social varelse, men vill delta på egna premisser, och för egen vinnings skull. Och det finns inget fult i detta. Om du kliar min rygg så kliar jag din. Den här logiken är mycket gammal och tillika väldigt effektiv.
Vad ska vi då säga om äganderätten, och den ädle vildens okunskap om markindelning och gränser? Även detta är givetvis en myt, stamkrig om jaktmarker var inget ovanligt i Nya världen. Men det passade västvärldens filosofer att nyttja indianer som mytologiskt motiv.
Ofta ifrågasätter socialister själva äganderätten. Hur kan man äga en bit mark? Marken har ju funnits i miljoner år, och kommer att finnas i miljoner år efter att vi dött? Hur kan man ÄGA marken…?
Det är sant på ett filosofiskt plan så äger vi ju inte marken. Äganderätten är ett juridiskt regelverk för att människor på ett givet territorium ska kunna fördela sina resurser och intressen på strukturerat sätt.
Det är samma sak med giftermålet, det är framförallt en juridisk konstruktion för att säkra barnens arv och den gemensamma kassan. Leva ihop i kärlek kan man göra utan att gifta sig.
Den rationella egoismen är inte cynisk och girig. Det handlar om att dela ansvar och bördor på ett effektivt och rättvist sätt.
Att bara sko sig själv hela tiden, utan att dela med sig, eller hjälpa andra – DET är fel. Och det har ogillats i alla tider, ofta blev sådana människor t o m uteslutna ur samhället. Det grekiska begreppet idiot härstammar därifrån.
Avslutningsvis vill jag notera att altruismen förvånansvärt ofta används som ett ideal som mest gäller andra. Politiker och makthavare i alla tider ofta själva varit immuna mot självuppoffrandets krav. Det är andra som ska offra sig för dem, det är andra som ska dö i krig och betala skyhöga skatter, för att uppfylla kungen eller furstens vilja. Även i vår demokratiska tidsålder skönjer vi liknande tendenser, få politiker lever som de lär.
Därför är oftast altruismen kverulantens lösning på samtidens faktiska eller inbillade ondska. Varför gör man inget åt saken? Varför är alla så giriga? Alla bara roffar åt sig? Första steget är att sluta med det dåliga beteendet själv. Och kanske är det där skon klämmer, ty de önskar ju gärna sko sig själva, men vill inte att andra gör det.
