Anarkokapitalismen är en ideologi som vill avveckla statsmakten. Istället förespråkar man en slags privatisering av samhället, och frivilliga avtal mellan individer, genom livets alla områden. Äganderätten är emellertid helig, samt ägande av jord och mark, vilket skiljer ankorna från mer traditionella vänsteranarkister.
Idéerna har knappt testats i ett labb, än mindre ute i verkligheten och i större samhällen. Anarkokapitalismen befinner sig i ett akvarium. Vi vet egentligen inte om teorierna fungerar, även om det låter förträffligt med frivilliga avtal mellan fria människor. Det vore ju höjden av civilisation, att få ett samhälle att fungera helt och hållet utan statligt tvång. En vacker och tilltalande tanke, men kanske lite fragil, som en blomma?
Ankorna har två äldre syskon, libertarianer och klassiska liberaler. Libertarianerna är nästan likadana som ankorna, de kan emellertid i värsta fall tänka sig att behålla en liten statsmakt som sköter rättsväsende, samt inre- och yttre försvar, ofta kallat nattväktarstat. De klassiska liberalerna vill också ha en mycket mindre stat än dagens, men kanske något större än libertarianerna, och de skäms inte för det.
Av dessa tre ideologier är det egentligen bara den klassiska liberalismen som testats i verkligheten, den utgör i själva verket grunden för alla västerländska demokratier. Även om dessa demokratier på senare år svällt något enormt, och numera huserar överviktiga byråkratier som lägger sig i medborgarnas liv på alla områden. Det var inte riktigt så det var tänkt från början.
Ankorna skrattar åt liberalerna. De anser att en statsmakt är predestinerad att bli större och ständigt växa. Det är inbyggt i systemet, det finns bara ett sätt att undvika problemet, genom att avskaffa staten helt och hållet. Det är som med kolhydrater, om de bidrar till fetma, sluta att äta bröd och pasta helt och hållet. Det gäller att vara drastisk om något ska hända. Fast där har vi hela problemet, det händer kanske inte så mycket?
Skrattet fastnar ofta i halsgropen när ankorna ska beskriva sina egna exempel från verkliga livet. De är få, och ofta inte ens riktiga anarkier, utan snarare mikrostater, som exempelvis republiken Cospaia i renässansens Italien.
Anarkokapitalismen är och förblir en fantasideologi. En hemlig och trygg plats i sinnet, dit man kan fly när man känner att den verkliga världen blir för påträngande. En plats där allt är perfekt, och logiskt härlett från den grundläggande ickevåldsprincipen. Alla andra är sossar, eller möjligtvis politiska idioter som inget begriper.
Rör inte min perfekta fantasi, är den underliggande devisen. Därför engagerar sig ankor sällan i partipolitiken, de röstar sällan i val. Dagens system anses vara så förfelat att de helst inte beblandar sig med det. Frågan är vad en systemkritisk ideologi vill, när den så sällan interagerar med det rådande systemets styrande mekanismer?
Några väntar på den stora kraschen, eller en långsam naturlig förändring åt rätt håll, att Bitcoin ska förändra hela världen, eller att friköpa en bit mark någonstans dra igång det storskaliga samhällsexperimentet. Rörelsen befinner sig i en avvaktande eller förlamad fas, lite beroende på hur man vill se det. Den påminner sålunda inte det minsta om 60-70-talets vänsterrörelse som lyckades befrukta media, akademier och institutioner på relativt kort tid.
Under senare år har anarkokapitalisterna börjat läsa lite med vidlyftiga filosofiska verk. Böcker som pratar om ett naturligt ledarskap, i regioner som är ägda och drivna som företag av driftiga överentreprenörer. Makten går i arv till nästa stordirektör som leder samhället till god avkastning. Hoppas bara att den driftige ledaren inte får för sig att sätta tänderna i grannlandet medelst militärmakt, ty då får de snälla ankorna i regionen jobba dubbla skift i vapenfabriken för att tillgodose direktören med kanoner och krut. Det naturliga ledarskapet vet vad som är bäst. Om militärkampanjen blir lyckad har två riken blivit ett, och vinsten fördubblats. Om kriget däremot går åt skogen blir ankorna livegna, och tvingas jobba för en annan direktör.
Det är inte lätt att vara anka, vare sig man är hippieanarkist, anarkomonarkist eller anarkoplutokrat. Om det naturliga ledarskapet (ordningen) visar sig vara undermålig så åligger det ankorna att ta till vapen, och därigenom utkristalliserar det sig ett nytt naturligt ledarskap, eller en ny spontan ordning.
Man hoppas innerligt att dessa krigiska övergångsperioder inte permanentas, ungefär som proletariatets diktatur permanentades i Sovjetunionen, och man nådde aldrig fram till den statslösa kommunismen. (Denna ideologi är å andra sidan grundligt testad utanför laboratoriet, flera gånger, och den visade sig inte fungera. Den var sämre än någon annan ideologi. Vissa fortsätter att prova, kanske är testandet hela grejen?)
Hursomhelst, ankorna har inte riktigt kommit till teststadiet. Vi får se om de någonsin lämnar sitt akvarium, och får simma i det stora havet, eller åtminstone i en liten bäck.
