Antikonsumism, klassförakt och civilisationskritik


Antikonsumism, klassförakt och civilisationskritik 1Folk köper för mycket skräp. De stora shoppinggalleriorna liknar alltmer helgedomar dedikerade åt slöseriets och överdådens gudomar. Storföretagen massproducerar onödiga plastprylar som hamnar i haven. Konsumtionen har blivit till en kultur och livsstil. Vi borde jobba mindre, minska våra inköp och istället ägna oss åt självförverkligande. Det borde finnas högre värden i livet.

Så kan det låta, framförallt från vänsterhåll, men även från konservativa personer. Man är trött på kapitalism, globalism, krämarvälde, plutokrati och röda extraprisskyltar längs livets alla korridorer.

Ibland förvandlas dessvärre antikonsumism till rent klassförakt. Lågutbildade lantisar anses ha en särskild förkärlek till tingeltangel och skräpinköp, de fyller sina varukorgar med struntsaker som de sedan strax slänger. Slit och släng. Slöseri med jordens resurser. White trashet är korkat, obildat och vulgärt. De klär sig fult och pratar konstigt.

Den medvetna medelklassen däremot köper bra saker, kvalitetsprodukter, gärna second hand. Och man försöker dra ner på utsvävningarna genom att istället köpa få men (lite) dyrare saker. Det blir ofta ett vi-och-dem scenario. Det är nästan alltid de andra som köper skräp och slösar med jordens resurser.

Allting med måtta är förvisso en bortglömt ordspråk, men jag har svårt att ryckas med i korståget mot köpladorna. Konsumtionshysterin framstår i stora delar som en myt.

De flesta personer i vår omgivning köper normala saker i normal omfattning. Sedan finns det ju undantag. Alla marknadsförare vet att kvinnor och mäns konsumtionsmönster skiljer sig åt radikalt. Unga kvinnor fyller sina garderober med kläder medan män köper (nördiga) prylar. Och jag unnar dem det.

Stark antikonsumism uppstår framförallt i vissa specifika miljöer, när man trängs i julhandeln med tusentals andra, när alla ska köpa en massa saker samtidigt. Då känner man sig som en korkad lurad myra, och alla omkring en upplevs som frånstötande, själlösa flockdjur.

Fast det är en förenklad och högst personlig bild. Alla enskilda individer köper ju sina viktiga saker. Många personer trängs på ett och samma ställe, och köper sammanlagt väldigt många produkter, i en smått obehaglig situation. Vi har svårt att identifiera oss med folk i vår omgivning, och leva oss in i deras vardag. Sällan ser vi längre än näsan räcker. Möjligen ett utslag av överdriven individualism, där folk tar sig själva på alltför stort allvar.

Det ständigt och upprepande shoppandet kan förvisso uppfattas som ytligt och banalt. Men vi är enkla varelser, och vi fyller våra små liv med enkla sysslor. De flesta av oss kommer aldrig att skriva den där fantastiska romanen, göra viktiga uppfinningar eller blir fotbollsproffs. Vi lever våra liv i stillhet i genomsnitt 84 år, därefter dör vi. Till och med gravstenen är borta efter 25 år, om ingen fortsätter att betala.

Kanske något barnbarnsbarn letar upp ditt namn i en släktforskningskatalog i framtiden, måhända finner hon att du jobbat med bokföring på ett svenskt medelstort företag. Och att du bytte efternamn från Andersson till Appeltoft vid 32-års ålder, samtidigt som du blev sambo med Hanna Björklund, och därefter fick två barn.

Jag tolkar antikonsumismen snarare som ett utslag av en större och mer omfattande civilisationskritik. Många känner tomhet, livsleda och att vår civilisation tappat tråden. Gud är död, vetenskapen är obegriplig, kulturen är degenererad, grannen en främling, utvecklingen har mattats av och politiken är falsk. Vi väntar alla på att något ska hända, men ingen vet vad. Under tiden shoppar vi.


Följ oss
Sammanfattning av veckans artiklar till din inbox varje måndag