Är det korrekt att diskutera politisk korrekthet?

Begreppet politisk korrekthet nämns ofta i samhällsdebatten. Det anses av många vara något dåligt som hämmar samtal och förståelse. I grunden handlar det om en slags samtalsetik, där ingen av parterna ska gå över en given gräns, så att samtalet inte urartar, och man håller s.k god ton.

Vad som hänt under senare år är att tröskeln höjts. Ponera att det började med att det ansågs fel att håna folk av annan hudfärg, eller att nedvärdera kvinnor och svagare grupper i samhället. De flesta tycker nog att dessa outtalade regler är rimliga, och håller sig till dem.

Nästa steg är att det blir fel att diskutera huruvida folk av annan hudfärg ska släppas in i en given gemenskap, eller faktiska skillnader mellan män och kvinnor, och bredare samtal om varför svagare grupper i samhället är just svaga.

Ytterligare ett steg är att när det blir fel att diskutera invandring överhuvudtaget, eller att kritisera feminism, bidrags- och skattepolitik etc.

Det slutgiltiga steget handlar om att all politisk debatten omöjliggörs. Allt som är lite svårt lämnas därhän. Det finns ju så många tår att trampa på, så man låter hellre bli. Vi inser naturligtvis att det sista steget symboliserar ett ganska hämmat och trist samhälle, som nog ingen vill eftersträva.

Politisk korrekthet handlar också om olika paradigm och världsbilder. Inom vissa grupper i samhället anses det vara en självklarhet att få bära vapen och skydda hem och gård mot hotfulla individer. Hög skatt anses vara av ondo, och helst vill man bli lämnad i fred av statsmakten så att man med sina grannar kan bygga sitt samhälle och civila gemenskap.

I andra grupper anses vapen vara något ont, hur de än används. Och att höga skatter är något fint, som tillåter de folkvalda att förverkliga visioner och mål. Statsmakten erbjuder trygghet, och anses representera något gott. Grann- och familjesamverkan är inte lika självklart.

När representanter för dessa olika grupper möts så kan de eventuellt få problem att komma överens. De står långt ifrån varandra i många olika frågor, och de har delvis olika världsbilder.

I de etablerade medierna så är statskramarna överrepresenterade. Statskritikerna hittar man läsandes alternativa eller utländska medier. Vi befinner oss alltså i parallella världsbilder, vilket i och för sig inte är något nytt. Olika religioner, traditioner, politik, filosofi har skiljt medborgarna åt under alla tider.

Kanske ligger felet i att vi började inbilla oss att det blott finns en sanning och ett mål. Och att staten skulle representera alla, och ta allas parti. Detta är givetvis omöjligt. Inte nog med att det finns myriader av olika undergrupper i samhället, alla individer är till syvende och sista olika.

Jag antar att uppvaknandet till den nya tudelade verkligheten kan bli smärtsam för somliga, och njutbar för andra.