Är det slut med svensk flyktingpolitik?

Europas flyktingkris börjar alltmer att likna en fatal drunkningsolycka. En person slänger sig i vattnet för att rädda någon som håller på att drunkna, men han glömmer att ta med sig något att flyta på, och riskerar att dras ner i djupet av det vettskrämda sprattlande offret. Välvilja utan eftertanke.

Migranterna fortsätter att strömma in i Europa. Sedan årsskiftet har nästan 100,000 till anlänt. Vi är oförberedda, vi har inte kapacitet att ta emot så många migranter, om inte migrations-hanteringens kvalitet läggs på en mycket lägre nivå. För Sveriges del kan det handla om lägre bidrag, billigare mat och enklare bostäder, tältläger, baracker o dyl.

Nästa utmaning är att sätta alla dessa migranter i arbete, vilket inte är lätt då många av EU:s medlemsstater inte hämtat sig från arbetslöshet och finanskriser. Först och främst handlar det ju om att hjälpa de egna medborgarna. Och i Sverige är ju både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden hårt reglerade, det krävs en stor politisk reform för att öppna upp och skapa nya jobb och bostäder. Det kommer att ta många år.

Den tredje utmaningen är integrationsprojektet, då vi noterar att många av migranterna inte delar våra värderingar vad gäller syn på religionens roll, rättssamhället, jämlikhet etc. Vi riskerar en uppdelning och splittring av civilsamhället. Majoritetsbefolkningen tappar tron på migrationspolitiken och vänder sig till missnöjespartier.

I det här läget är det givetvis många som börjar fundera på om man kan hjälpa de här människorna på något annat sätt än att erbjuda dem asyl i våra egna länder? Prisnivån på kläder, mat och bostäder är mycket lägre i Mellanöstern än i Nordeuropa. Därför skulle pengarna vi lägger på migration istället kunna läggas på bistånd. Och det finns platser i Syrien där det inte råder krig, där skulle de nödställda kunna få mat och tak över huvudet, med hjälp av EU:s stöd.

Den migrationspolitik som flertalet länder fört under modern tid var kalibrerad utifrån ett fåtal asylsökande, några tusen om året på sin höjd. Vi räknade inte med att ta emot hela byar eller städer per månad. Våra politiker missbedömde också vilken effekt massmigrationen skulle ha på den allmänna opinionen, sociala strukturer, ekonomi och rättsväsendet.

Det verkar som om allt fler länder sluter sig. Och detta gör man oavsett politisk färg. I Sverige har vi en rödgrön regering, och de gröna står ju vanligtvis för närmast öppna gränser i migrationsfrågan. Men miljöpartiet har tvingats att backa. Istället blev det gränskontroller, id-kontroller, och snart kanske ännu kraftfullare åtgärder.

Man skulle kunna säga att den öppna migrationspolitiken slog tillbaka, och istället resulterade i en mer restriktiv migrationspolitik. Det kan t o m gå så långt att vi stänger gränserna, och endast släpper in 1000-1500 FN-kvotflyktingar om året, det är vår internationella skyldighet.

Då bör vi fråga oss, hade det inte varit bättra att agera mer restriktivt från början? Att släppa in ca 10,000-20,000 flyktingar om året via FN och UNHCR. Då kanske vi hade kunnat erbjuda dem både bostäder och arbete, och vi skulle kunna fortsätta att ha den här politiken än idag, istället för att stänga gränserna.

Vi ser ett exempel på när välvilja och idealism skapar det rakt motsatta. När de goda tankarna inte längre skapar något gott, utan bidrar till slutenhet, instängdhet och fientlighet.

Hade det då inte varit bättre att vara realistisk redan från början? Varför skapade man inte en hållbar migrationspolitik, som fungerade från år till år, och som baserades på frivillighet och hade väljarnas stöd? Vi hade all information och all statistik till hands. Det hade kunnat gå.

Nu är det för sent. Alldeles för sent.

  1. Asylrätten bör begränsas till den region som den asylsökande härstammar ifrån och vara av tillfällig art. Det fanns nog inte ens på kartan för de politiska ledare som tog fram konventionerna om flyktingar och de mänskliga rättigheterna att det skulle användas som klassresa av mindre nogräknade personer som det nu, enligt EU, används av 6 av 8.

    Vi bör även vara klart restriktiva vilka som erbjuds att komma som kvotflykting. Dessa bör ha förutsättningar att assimileras i samhället genom att dela väsentliga värderingar med svenska folket. En sådan förutsättning skulle kunna vara att ha en kristen bakgrund inte för att svenska folket är generellt religiösa utan för att svensk kultur baseras på kristendomen. Jag brukar säga att jag hedrar de åtta budorden, det vill säga de som handlar om mellanmänsklig samvaro (2 – 10).