Är libertarianismen överspelad?

igelkott-libertarianDet som i grunden kännetecknar en libertarian är att hon vill ha en mindre stat, och mindre statlig inblandning i sitt liv.

Detta skiljer henne från liberaler, socialliberaler och konservativa, som oftast är etatister och medvetet eller omedvetet ofta värnar statsmakten och dess ständigt ökande befogenheter.

I övrigt önskar libertarianer låga skatter, fria marknader, livsstilsliberalism etc.

Ron Paul, den excentriske läkaren och ledamoten av USA:s representanthus var länge libertarianernas främste företrädare. Hans kritik av socialism och stora statsbyggen var både underhållande och svidande. Sakta byggde han upp en trogen skara av följare. Och i Sverige hade vi Johan Norberg som pedagogiskt förklarade varför fria marknader och öppna samhällen var överlägsna. Understödd av debattörer som Henrik Alexandersson, Mattias Svensson m fl. Även i regeringen hade vi personer som åtminstone i sin ungdom närmat sig libertarianismen, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg m fl. Under några få år började sakta ringar spridas på vattenytan.

Men den som förväntade sig en tsunami, eller ens en våg blev besviken. Ron Paul börjar bli till åren, och ingen har lyckats axla hans mantel, och det amerikanska libertarianska partiet verkar ha gått i träda. Vår egen Johan Norberg verkar knappt befinna sig på den libertarianska planhalvan längre. Han ogillade exempelvis britternas demokratiska beslut att lämna den Europeiska unionen. Medan flertalet libertarianer slåss mot överstatlighet, och vill främja egenstyre och regionalism.

Den libertarianska rörelsen blir allt mer splittrad, dels har vi en fraktion som närmar sig det politiska etablissemanget; de är ofta ateister, öppna-gränser-förespråkare, kosmopoliter och globalister. Och dels har vi kristna eller värdekonservativa regionalister, som ibland är vapenliberaler eller till och med preppers. Lämna-mig-ifred-libertarianer kanske man också kan kalla dem. Givetvis är det här en karikatyr, en grov förenkling i syfte att enklare åskådliggöra några viktiga problem.

Det finns en risk att globalisterna glider över i socialliberalismens lite mer radikala falang, samt att regionalisterna tas upp av konservativa/populistiska rörelser – och då finns det inte mycket kvar av den ursprungliga libertarianismen.

Min tes är att det egentligen bara finns en libertarianism, och att vi borde fundera på enighet istället för splittring. Nedan presenteras några tvisteämnen, och tankar kring dem.

Migration

Det globalisterna blundar för i migrationsdebatten är begrepp som volymer och kostnader. Och att gränser inte bara är ekonomiska och politiska barriärer utan även kulturella. Det har aldrig i någon libertariansk tradition funnits fri och kostnadsfri migration. Det största migrationsprojektet någonsin ( USA fram till år 1900 ) fick migranterna försörja sig själva, och man släppte in vem som helst, även om många verkar tro det. Det är upp till samhället eller markägaren att besluta om vilka som får plats.

Jämför med ditt hem; du släpper inte in vem som helst, och inte hur många som helst, och gästerna måste följa dina regler. Och det vore absurt att anklaga dig för att vara främlingsfientlig eller rasist, för att du inte vill dela med dig av dina rum.

Och visst finns det mänskligt lidande i världen, konflikter, krig och flyktingar. Men vi kan inte erbjuda rum åt alla. Och de som bjuds in bör försörja sig själva, eller bli försörjda av frivilligorganisationer, privatpersoner etc, samt anpassa sig till lokala sedvänjor. Det är upp till alla med hjärtat på rätta stället att hjälpa till – och öppna upp sina egna rum – inte andras.

Vapen

Det vapenförespråkarna missar i sin argumentation bygger på liknande premisser. Visst kan du ha vapen i ditt hem för att försvara dig och din egendom, det är den ursprungliga tanken. Man att gå omkring med ett dolt handeldvapen i offentliga utrymmen är en annan fråga. Och det är just det här den amerikanska vapendebatten handlar om.

Det borde givetvis vara markägaren eller fastighetsägaren som beslutar om vapen ska vara tillåtet inom hennes domäner. Det finns ingen generell rättighet att bära vapen överallt.

Många vapenliberaler menar att det effektivaste sättet att försvara det offentliga utrymmet är att alla bär vapen, eller att tillräckligt många bär vapen för att eventuella gärningsmän ska avskräckas eller hindras.

Om allmän beväpning verkligen är rationellt kan diskuteras. Notera att många vapenbärare har begränsad utbildning och erfarenhet. Och inom vissa områden kommer civila vapen förmodligen aldrig tillåtas, flygplatser, industrier etc – där enstaka skott kan skapa förluster för miljarder. Investerare och entreprenörer skulle dra sig ur.

Rätten att få bära vapen överallt kräver en stor och stark statsmakt, som kör över regionerna, mark- och fastighetsägarna. Paradoxalt nog är många vapenliberaler emot den stora staten och vill främja regionalism. Därför kan man som libertarian inte kräva att bära vapen överallt.

Religion

Många kristna vill att vi ska stanna upp, och fundera på vilka värden som är viktiga för vårt samhälle. Ofta lyfts kristendomen fram som en motkraft till normlöshet och upplösning. Medan ateister lyfter fram vetenskap och logik, förnekar gud, och underordnar religionens roll.

Vi måste vara på det klara med att tron har en lockelse, och kan fungera som ett samhälleligt kitt, samt sprida goda kulturella värderingar. Tron kan också vara förtryckande, kontrollerande, asexuell och världsfrånvänd. Kristenheten har skiftat starkt i olika länder, i olika historiska epoker, och hos olika folkgrupper.

Det finns emellertid en viktig poäng i de kristnas kritik av ateisterna. Gudsförnekarna upplevs ofta som självsäkra nihilister som rider på väldigt höga hästar. De kristna känner sig nertrampade och tillintetgjorda, och menar att religionens positiva sidor dras i smutsen.

Man skulle likväl kunna argumentera för att det är ologiskt att kalla sig ateist. Det borde vara lika svårt att bevisa att gud finns – som att gud inte finns? Det kan ju finnas en gud (ett för oss överlägset väsen) någonstans långt borta i universum, det vet vi inget om. Och själva definitionen av gud skiftar också. Hur kan vi utesluta alla typer av gudar i ett helt universum? Det går inte.

Kanske är det bättre att kalla sig agnostiker? En agnostiker erkänner sin tveksamhet inför gud. Hon vet inte om det finns någon gud, hon har personligen inte träffat gud, och väntar fortfarande på ett eventuellt möte. Hon är öppen för detta, men tills dess ägnar hon sig åt sitt arbete och vardagliga sysslor.

Det är en mer ödmjuk inställning som möjliggör gemensamma debatter och utveckling.

Kristna och ateister borde dessutom ägna mindre tid åt att missionera och tvinga sina åsikter på varandra. De borde också fundera på om deras respektive trosuppfattningar är viktiga för den libertarianska saken. Att blanda äpplen och morötter har aldrig varit vare sig logiskt eller religiöst sanktionerat.

Regionalism & globalism

Andra frågor som regionalism kontra globalism kan också benas ut med lite god vilja. Låt mig ta ett exempel; om en region i ett land vill bryta sig loss via fria demokratiska val – med vilken rätt kan vi hindra dem?

Ingen. Inte om vi fortfarande vill kalla oss för libertarianer. Därför är regionalism ostoppbart. Men notera, det är ingen självuppfyllande profetia. Regioner och landsändar behöver inte knoppas av bara för sakens skull. Det är upp till invånarna. Och det finns inget som hindrar att regioner och länder ingår demokratiska frihandelsavtal, migrationsavtal, unionsavtal etc etc.

Staten och demokratin

Är demokrati det bästa styret? Är staten bäst på att förvalta medborgarnas intressen? Det här är också frågor som väcks i den libertarianska rörelsen. Och vi måste vara ödmjuka. Det är inte säkert att staten, som den ser ut idag som är bäst lämpad att styra ett land. Vi kan tänka oss länder i framtiden som är förvaltade av professionella företag eller organisationer, vilka verkar genom avtal och förhandlingar. Och där du som medborgare är kund, och de styrande arbetar för att du ska få ett så behagligt liv som möjligt. Den privata sfären styrs helt och hållet av individerna. Varje region har ett eget styre, och medborgarna kan flytta till den plats som fungerar bäst politiskt och ekonomiskt.

Det här är ett av många scenarion. Vissa vill behålla en minimal stat, andra vill ha en lite större statsmakt, somliga vill inte ha någon stat alls. Några är kristna, andra inte, somliga beväpnar sig och bygger murar, och några vill riva dem – medan alltfler betraktar spektaklet från sidan.

Ofta är våra politiska ståndpunkter intressedrivna, alla har vi våra små särintressen. Det är klart att personer med vapenintresse blir vapenliberaler, eller att personer som gillar att resa vill avskaffa alla gränser, medan de som älskar sin hembyggd vill arbeta för att bevara och främja den.

Vi väljer ofta att dryfta stora och svåra frågor, varav många är ganska avlägsna och esoteriska till sin natur – medan de flesta libertarianer skulle vara nöjda med lite mindre statlig inblandning i sina liv, och lite mindre skatt. Vi skulle också vilja ha lite mer översikt och makt i våra närområden. Kanske är det i den änden vi ska börja? Istället för att bygga om världen i drömmarna, och varje morgon återvända till samma politiskt gråa verklighet.

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments