Arbete, verksamhet, gärning


Arbete, verksamhet, gärning 1Synen på arbete har växlat genom tiderna, och även dess betydelse. Än idag är begreppet ”arbete” något diffust, då det är ett mångfacetterat ord.

Dels kan vi ägna oss år repetitivt slit, som är nödvändigt men ack så tråkigt och kanske även utsätter kropp och själ för åkommor. Dels kan vi ägna oss åt mer meningsfullt arbete, som ger ett bestående och mer betydelsefullt slutresultat.

Den första kategorin av slit och elände fick slavarna ägna sig åt under forna tider, som under den grek-romerska antiken, men även in under medeltiden med dess trälar och livegna. Och utanför Europa fanns det slaveri ända fram till modern tid, i det Ottomanska väldet, arabvärlden och Asien.

Det grekiska ordet för arbete är närbesläktat med deras ord för slaveri. Och vi märker att det finns en distinktion gällande synen på arbete mellan det protestantiska Nordeuropa och det katolska eller ortodoxa södern. I norr så sätter vi större vikt vid hårt kroppsarbete, men det är inte lika högt värderat i de södra regionerna. I folkmun pratar man om kulturer som är baserade på arbete eller siesta, vilket förstås är en grov förenkling.

Historiskt sett så  utfördes de meningsfulla och viktiga sysslorna av eliten, och det kunde finnas flera olika sorters eliter. Den variant man tänker på först är ju adeln, som fick sina befattningar och privilegier via krig och erövringar. Den andra klassen var borgarna, som berikade sig via resor, handel och kontaktnät. Vi har också prästerskapet som vakade över det religiösa livet. Samt även självägande bönder, som ibland kunde styra över många gårdar, marker och leverera produkter till städer och borgar. Ibland kunde de här klasserna gå in i varandra, det fanns aristokrater som ägnade sig åt handel, eller storskaligt jordbruk, och några av sönerna kunde ibland bli präster.

Det ansågs mer ädelt att äga, styra och planera än kroppsarbete eller tråkiga sysslor. Kanske kan man spåra krigaradelns attityd ända tillbaka till den pre-neolitiska jägar- och samlarkulturen. Där jakten var central. Och ett bytesdjur kunde förstås införskaffas på olika sätt; den skicklige jägaren som var duktig på att spåra och fällde sitt byte med en välriktad pil, han blev förstås mer omtalad vid lägerelden än den klumpige kollegan som fick nöja sig med enklare sysslor.

Det finns vackert och betydelsefullt arbete, och det finns likväl en massa tråkiga saker som bara måste göras. Och så har det förmodligen varit sedan tidernas begynnelse. Och det var våra kroppsliga och sinnliga förutsättningar som lade grunden för vart vi skulle hamna i arbetshierarkin. Den, snabbe, starke och kloke fick naturliga fördelar gentemot den långsamme, svage och enfaldige.

Man kunde ju inte sätta en dålig jägare som ledare för stammen, för då skulle alla svälta ihjäl, således fanns det en naturlig samhällsordning som byggde på duglighet och karaktär.

Den här synen på människan följde oss ända in i modern tid. Kanske var det modernismen, demokratin och tanken om ”allas lika värde” som bröt den uråldriga ordningen? Nu skulle alla få vara med om att bestämma om stammens framtid genom fria och öppna val, och vi skulle lyssna på alla, även om de inte hade så mycket att tillföra, ty det var gemenskapen som avgjorde huruvida något var viktigt eller oviktigt. Med modernismen kom även relativismen; plötsligt så kunde kunskap vara både essentiellt och onödigt, lite beroende på den politiska diskursen och debattklimatet förstås.

Alla skulle få arbeta med uppfyllande och intressanta saker, alla skulle få tillgång till en god utbildning. I den nya moderna världen skulle det fula kroppsarbetet sakta men säkert raderas bort. Alla skulle bli delaktiga, alla skulle få förverkliga sig själva, alla var en del av det viktiga samhällsmaskineriet.

Nåja, kanske var de här idéerna något orealistiska, och många modernistiska samhällsbyggare insåg förstås detta, och de tog aldrig steget fullt ut. 1900-talets ideologer insåg att vissa personer aldrig skulle bli läkare eller ingenjörer, att det var för svårt och krävande, och egentligen bara passade ett fåtal med s.k läshuvud. Staten hade också kvar idiotanstalter och vårdhem för den delen av befolkningen som inte kunde klara sig själva. Och det fanns poliser och fiskaler som rappade upp tjyvar, fyllbultar och lösdrivare. Och givetvis fanns det många enkla jobb och arbetsuppgifter till de som inte dög till annat.

De storvulna idéerna var inte samma sak som verkligheten. Även om man aldrig släppte tanken på den totala jämlikheten och det klasslösa samhället, som kanske i en avlägsen framtid kunde realiseras. Kanske i början på 2000-talet, när den materiella standarden och klokskapen nått sin fulla mognad?


Följ oss!