Arbetslöshet – ett konstruerat problem?

När jag betraktar dagens samhällsproblem kan jag inte låta bli att göra historiska och arkeologiska paralleller. Eftersom jag är klassisk arkeolog och har ett stort intresse för historia blir det närmast en tvångstanke.

De flesta arkeologer är eniga om att jordens befolkning – innan jordbrukets uppkomst för ca 12,000 år sedan – levde i små grupper om ca 25-30 individer. De var jägare & samlare. Jorden var glest befolkad och den orörda naturen bjöd på villebråd, frukter, bär, nötter, rötter etc. Någon gång om året sammanstrålade flera stammar för att fira sina gudar, hålla rådslag, utbyta refarenheter och inte minst för att finna en partner.

Årstidernas växlingar och klimatet satte emellertid människan på prov, klarade de inte att anpassa sig till glesnande jaktmarker, torka eller andra utmaningar var de dömda att gå under.

Det fanns med andra ord en slags arbetslöshet redan då. Vad skulle den lilla stammen göra när torkan ansatte grödorna och vilebråden försvann? Naturligtvis bytte de jaktmarker, kanske var de tvungna att vandra mycket långt för att kunna överleva; under tiden levde de på sina besparingar, torkat kött & torkade vegetabilier. Kampen för överlevnad var hård, men dåtidens människor levde i och var en del av naturen. De visste när klimatat skulle växla, när djuren skulle försvinna, när stormarna skulle anlända. Självklart fanns det utrymme för överraskningar både då som nu, men i det stora hela var människan rustad för utmaningar.

Den första revolutionen inträffade när några stammar blev bofasta och började odla grödor. De stannade förmodligen kvar vid någon av de rituella platserna där stammarna samlades för att fira sina högtider. En primitiv vetesort växte ymning på platsen, eftersom generation efter generation brukade så sädeslaget för att det skulle kunna finnas tillgängligt vid nästa högtid. Av vetet bryggde man öl, och ölet drack man för berusningens skull. Ingen vet varför människorna blev bofasta jordbrukare. Kanske var det shamanerna som stannade kvar för att odla de ”heliga” åkerlapparna och förbereda inför de allt talrikare stammarna som årligen återkom? Eller var det kanske mer stimulerande att leva i större grupper på ett och samma ställe? Ingen vet. Däremot vet vi att skeletten från denna övergångsperiod är i sämre skick än under jägarstenåldern. Priset för bofasthet var högt, sjukdomar spred sig lättare när människor bodde tätt; det var svårare att fly torka och klimatväxlingar. Stora krav ställdes på samordning, planering, lagring av grödor etc. Som en sista utväg kunde man eventuellt återgå till att bli jägare och samlare igen.

Bruket av brons och därefter järn bringade ännu fler förändringar för människan, men inget skulle förändra vår värld som den industriella revolutionen under 1800-talet. Jorden var redan då närmast överbefolkad. Åkerbrukarna lämnade sina torp och flyttade in till städerna för att jobba på fabrik. Självhushållet försvann, och ju fler människor som flyttade in till staden, desto större blev marknaden för fabrikernas produkter: tyger, kläder, skor, möbler, kärror etc etc.

Plötsligt var människan helt utsatt; om fabriken stängde försvann inkomsten, få vill återgå till jordbruket och ännu färre vill börja jaga och samla igen. Genom förhandlingar och politiska reformar skapades ekonomiska skyddsnät; den som var utan arbete en tid kunde erhålla pengar från en gemensam kassa, som alla bidrog till. Under de framgångsrika decennierna efter andra världskriget rusade utvecklingen framåt, dessa industriella och samhälleliga framsteg formade dagens samhälle. Alla jordens länder var dock inte med på tåget, stora klyftor uppstod. Industrialismen gick ett steg till, snart började maskiner ersätta människor, tillverkning flyttades till låglöneländer – massarbetslösheten blev ett faktum.

Idag är massarbetslösheten en stor utmaning för många rika länder. Det är en så brännade het fråga att regeringar t o m väljer att inte öppet redovisa hur många som verkligen saknar arbete. I Sverige kan vi därför välja mellan en uppsjö av olika procenttal gällande arbetslöshet. Jämför t.ex organisationen Svenskt näringslivs siffror med Statistiska centralbyråns. Vad vi väljer att tro på hänger oftast ihop med vilken politisk åskådning vi har. Arbetslösheten anses vara ett politiskt problem.

Är arbetslöshet egentligen ett politiskt problem? Vi är fast i den industriella revolutionen, vi kan inte återgå till de gamla försörjningskanalerna ifall fabrikerna stänger. Samtidigt lever vi i en enormt mångfacetterad värld, otroligt mer komplex än stenåldersmänniskornas. Det finns oändliga möjligheter för den som är rätt rustad. En enkel gosse från småland började snickra möbler och efter några decennier fanns det IKEA-varuhus i nästan varje land. Samtidigt som förorterna kokar av över av frustration, fattigdom, missbruk etc.

Alla är måhända inte rustade för den största av alla utmaningar – att försörja sig själva? En dålig start i livet, undermålig utbildning, personliga problem, sjukdom, missbruk, lågkonjunktur, ointresse – allt detta kan givetvis stjälpa de oändliga möjligheterna. Vi tappar tron på oss själva, tappar tron på näringsliv, politik och samhälle. Möjligheterna krymper hastigt till ingenting. Vi är fångade i våra föreställningar. Samtidigt som en sjuk person kan sitta hemma och skapa storverk på sin dator – och tjäna oändligt med pengar – om förmågan finns.

Förmågan – detta oroväckande och gäckande ord. Besitter du och jag denna förmåga? Är världen blott till för dem som har förmågan? På stenåldern var det nog tyvärr så, men inte idag.

Om vi rensar debatten från alla oväsentligheter så blir det tydligt att vi MÅSTE försörja oss själva, om vi inte gör det MÅSTE någon annan bidra till vår försörjning, via skatter avgifter etc. Och den dagen vi inte kan frambringa egna eller andras pengar, den dagen falerar hela den industriella revolutionen, och då vet alla (som orkat läsa denna långa text) vad som väntar.

Illustration: Parallellhuggen flintdolk från slutet av yngre stenålder (4200 – 1800 f Kr) . Historiska Museet.