Det ryktas om att det massiva FRA-motståndet i somras var konstgjort, iscensatt av ett fåtal tyckare, som lyckades engagera ett stort antal gräsrötter. Vilka som egentligen stod bakom, och själva syftet, är tydligen fortfarande höljt i dunkel. Och det lär inte bli lätt att lokalisera det hemliga sällskapet, ty vi är ganska många som vill ha ett så fritt Internet som möjligt.
Räcker det inte med olust inför massavlyssning, i motsats till riktad avlyssning godkänd av domstol? Att lagen harmonierar illa med grundlagen och Europakonventionen gör inte saken bättre. Att meddelarskyddet och brevhemligheten får sig en törn kanske också spär på ilskan. Att lagförslaget kommer i en tid av allt fler integritetskränkande lagar retar upp oss ännu mer, vi ser Guantanamo Bay, USA Patriot Act etc. Att lagen baxas igenom mitt i sommarvärmen medelst rösttaktik och kvittning när Svensson kollar på fotbolls-EM – kanske får bägaren att rinna över. Det är få, nära nog ingen, som gillar den här lagen.
Jag har inte fått betalt för att tycka något. Tycker gör jag i alla fall. Om någon erbjudit mig betalning för att kritisera FRA-lagen hade jag övervägt att ta emot pengarna, eftersom inläggen ändå hade skrivits och publicerats. Det förvånar väl ingen normalbegåvad människa att PR-byråer jobbar för eller emot FRA-lagen. Bloggbävningen skapades varken av Blogge Bloggelito eller en enskild überjävlig PR-konsult, även om den förre förmodligen bidrog till epitetet.
DN skriver i ledaren:
De nya medierna [bloggarna] är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten.
Låt oss inleda en liten metadiskussion. Tänk om DN:s nyhet är arrangerad av någon, för att släta över regeringens klantiga lagvrängeri i somras? Vi kan ju aldrig vara säkra. Vems agenda driver då DN? Eller är de bara förvirrade?
Förmodligen är det så att det varken blivit lättare eller svårare att analysera media, men vad gäller demokratin så har utvecklingen varit svindlande. Skillnaden är att en enkel medborgare kan göra sin stämma hörd, och ibland t.o.m överrösta det massmediala bruset. Och detta stör givetvis inte bara politiker och ämbetsmän, utan även journalister och proffstyckare.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, integritet, FRA
