Den oansvariga migrationspolitiken har bidragit till mer främlingsfientlighet, misstänksamhet och oro

Jag är väl medveten om att återvandringspolitik är ett ganska befläckat begrepp, som ofta lanseras av partier inom den nationella sfären. Men även de etablerade partierna kan inom en snar framtid bli tvingade att ta ställning till detta, och även vi medborgare.

Addera 300,000 fler migranter de närmaste åren, som Migrationsverket förutspår, och en ordentlig lågkonjunktur ovanpå allt detta. Samt oförmåga att bygga fler bostäder, återställa skolan, vården, rättsväsendet, polisen, infrastrukturen etc. Då kan situationen i samhället snabbt gå från “jobbigt” till helt ohållbart.

Vi vet att att de flesta av dagens flyktingar inte är s.k kvotflyktingar, de uppfyller med andra ord inte FN:s kriterium för att klassas som flykting. Och Sverige har egentligen inga internationella krav att ta emot folk med flyktingliknande skäl och deras anhöriga. Det är en i allra högsta grad hemmasnickrad migrationspolitik.

Om situationen blir ohållbar så kan dessa okvalificerade flyktingar offras, även av en socialdemokratisk regering, i syfte att mildra krisen samt rädda det som räddas kan av svensk flyktingpolitik. Man tillåter endast några tusen kvotflyktingar om året, och stänger gränserna, som socialdemokraterna gjorde i slutet av 1980-talet, det s.k Luciabeslutet.

Men dagens situation är annorlunda jämfört med åttiotalet. Det kommer att finnas mängder av bidragsmigranter kvar i förorterna, områden som sakta eroderar och förvandlas till enklaver, med egna lagar och styrda av den organiserade brottsligheten. Vi är på väg dit redan idag, det är ett möjligt scenario som vi bör ta hänsyn till. Det handlar alltså inte bara om att skapa hållbar migration, utan också om vad som ska göras med de som redan är här.

Att allokera militariserad polis till dessa områden, eller t o m den reguljära trupper kan bli en nödlösning. Det kommer att kräva stor kraft för att bibehålla ordningen i dessa samhällen. Att sakta minska bidragsutbetalningarna till folk som bor i dessa områden är också en variant, men det kan orsaka missnöje, kravaller och upplopp.

Då kan en återvandrings- eller repatrieringspolitik framstå som mer human, och en bättre lösning i det stora hela. Det går ut på att man villkorar bidragens sista utbetalningar mot att personen i fråga reser hem. Hur mycket pengar det kan komma att röra sig om är svårt att säga, men förmodligen minst 6 månaders försörjning för att det ska bli attraktivt.

Även de som vill minska statens makt och bidragsberoendet kan inte utesluta dylika lösningar, eftersom det på sikt minskar andelen som lever av statliga bidrag.

Invandrare som försörjer sig och inte ligger samhället till last exkluderas givetvis från detta. Återvandring/repatriering handlar enbart om hur man ska komma till bukt med den s k bidragsmigrationen, där frikostiga bidrag och socialförsäkringar lockat folk till Sverige.

Att den ena halvan av befolkningen försörjer den andra halvan är ohållbart, och det kommer att leda till oro, politikerförakt och socialt missnöje förr eller senare. Därför borde problemen med bidragsmigration adresserats för länge sedan, men våra politiska partier har kapitalt misslyckats med detta.

Och det är ett enormt misslyckande att det enbart är nationalistiska och populistiska partier som tar tag i invandringsfrågan. Det är dags att vanliga partier och vanliga människor börjar diskutera hur framtidens Sverige ska se ut. Det är en alltför viktig fråga att enbart lämnas över till gapiga enfrågepartier med fluffig ideologisk grund.

Man skulle kunna argumentera att det är för sent. De vanliga partierna missade bollen för 20 år sedan. Hade vi satsat på en mer traditionell migrationspolitik baserat på arbetskraftsinvandring samt några tusen kvotflyktingar om året enligt UNHCR – så hade vi inte haft den här diskussionen idag. Vi hade dessutom haft en större tolerans mot främlingar och andra kulturer, samt större tillit i samhället. Man skulle kunna argumentera för att den oansvariga migrationspolitiken skapat mer främlingsfientlighet, misstänksamhet och oro – vilket var det rakt motsatta mot vad man ville uppnå. Allting med måtta, är ett visdomsord, från antikens Grekland. Ack så sant och självklart i all sin enkelhet.

  1. 6 månadslöner för att få MENA-folket att lämna Sverige? Du måste skämta. 500 000 per vuxen och hälften per barn än nog betydligt mera realistiskt. Och till detta kommer sedan mutor till ursprungsländerna för att de ska ta emot sitt folk. Men även en kostnad om 500 miljarder för att bli av med 1 miljon människor är nog ändå att betrakta som en synnerligen god affär för Sverige.

  2. Det verkar som många invandrare redan har antagit detta förslag. Fler och fler avslöjas med att uppbära bidragen i utlandet.
    Repatrieringspolitiken kräver en fullständig identitetskontroll. Hur långt vi har kommit med detta belyser ju den pågående röran med den s k gymnasielagen. Politikerna har kommit såpass långt att de övervakar alla med kameror och på nätet, men de har ännu inte koll på vilka som släpps in i landet och tar del av bidragssystenmet.
    Bo Adolfsson, Hjo