Andelen av befolkningen som arbetar inom den offentliga sektorn har ökat över tid. 1970 var det ca 20% och idag är det ca 28%. Under några år på 1980-talet så överskred vi 30%. Och det är ju givetvis en enorm mängd människor som försörjs av skattebetalarnas pengar. Många av dem arbetar emellertid med viktiga saker, de är läkare, vårdpersonal, lärare, poliser och militärer. Andra som arbetar i det byråkratiska maskineriet uppskattas kanske inte lika mycket.
Under 1980-90-talen så var det många offentliga tjänster som lades ut på entreprenad. Vi fick friskolor, fria förskolor, privata vårdcentraler, äldreboenden, till och med delar av polisens arbete lades ut på väktare. Driften var privat, men verksamheten finansierades av skattepengar. Den privata driften gjorde att verksamheten blev billigare och mer effektiv.
Och kanske skulle det här ha varit en god och framgångsrik modell om Sverige hade sett annorlunda ut. Men vårt statsskick har väldigt få ”checks and balances”, ingen författningsdomstol, urholkat ämbetsmannaansvar, och ännu mindre kontroll ute i regioner och kommuner. I princip så kan en person både vara bidragsentreprenörer och politiskt aktiv. De kan driva en verksamhet som finansieras med skattepengar, och samtidigt vara med och dryfta politiska beslut inne i partibastun.
Under senare tid närmar sig den offentliga sektorns andel av den totala arbetskraften åter 30%, samt att de som arbetar i den halvprivata sektorn också ökat över tid. Givetvis är det svårt att räkna ut det exakta antalet, då man kan ha olika definitioner av de halvprivata verksamheterna. Det blir något av en dold sektor. Och det är kanske anledningen till varför den totala skattefinansierade arbetskraften tillåtits växa åter igen. Man ser inte den totala andelen personer vars lön kommer via skatten.
Om vi försöker oss på ett rimligt estimat utifrån det vi vet. Andelen som arbetar inom offentlig sektor och den skattefinansierade välfärden ligger förmodligen på över 30%, kanske till och med närmare 40%. Och till detta ska läggas alla andra som är beroende av skattepengar, de som lever på a-kassa och andra bidrag.
Kan vi tänka oss att över 50% av arbetskraften försörjs av skattebetalarnas pengar? Där över 50% av befolkningen är beroende av politikernas gunst? Över 50% av befolkningen är klienter till staten?
I backspegeln, kan det till och med vara så att 1980-90-talets nyliberala halvprivatiseringar drev på den här utvecklingen? Lyfter man fram den här tanken i frihetliga borgerliga sammanhang så blir folk väldigt upprörda, och man blir anklagad för både det ena och det andra. Jag har blivit kallad för lögnare, att det jag säger inte är sant. Även när jag nämner den statistiska ökningen från 1970-talet och framåt så är det lönlöst. 1980-talets privatiseringar var bra, allt annat är skitsnack. Och jag håller med, jag skulle hellre sätta mina barn i en friskola, alla gånger. Men högern måste ändå rannsaka sig själv, och se på privatiseringarna i ett större sammanhang.
Det här voucher-systemet spreds av den nyliberala ekonomen Milton Friedman, och den avsåg framförallt skolväsendet, skolpeng kom det att kallas på svenska. Man tillät privata företag att bedriva professionell skolverksamhet, medan notan gick till statskassan. Tanken var kanske inte att den här entreprenadsandan skulle spridas till allt fler områden. Idag drivs ju även flyktingboenden av entreprenörer, men betalas av skattebetalarna.
Kanske fungerar dessutom systemet illa i händerna på socialister? Då blir det nästan som en socialisering av näringslivet, när allt fler indirekt blir beroende av skattebetalarnas pengar. Många borgerliga trodde att systemet skulle vara en väg till helprivata alternativ, att utvecklingen skulle gå åt ett håll där staten finansierade verksamheterna i allt mindre utsträckning, och till slut skulle de bli helt fria, helprivata. Vi har hamnat i en slags nyliberalt dödläge, vi kan göra en ohelig jämförelse med sovjetkommunisternas proletariatets diktatur, ett stadium de aldrig lyckades lämna. Förmodligen vänder Friedman sig i sin grav.
