Det pratas mycket om ångest idag, att folk inte mår bra, att vissa frågor skaver så djupt att man mår dåligt. Framförallt är det den s.k klimatångesten som sprids som en farsot genom landet.
Folk är rädda för att isarna ska smälta, att det ska bli torka, att klimatet ska ändras, att det ska bli varmare eller kallare. Något kommer att hända, som gör att vi inte längre kan leva på planeten.
Men den som håller det för troligt att människans utsläpp av koldioxid har skapat en uppvärmning kan faktiskt göra något åt situationen. Jag kommer att skriva om det längre fram.
Kanske handlar det om huruvida man är processorienterad eller lösningsorienterad? Den som är lösningsorienterad vill ofta finna en lösning på problemet och göra något åt saken. En del anser det vara ett manligt sätt att tänka, man sätter handlingskraft före långsiktig planering, vånda och ältande.
Den som är mer processorienterad vill egentligen inte ha en snabb lösning, utan vill tillsammans med andra prata, diskutera, våndas, oroa sig etc. Det är något man går igenom tillsammans, och det får ta den tid det tar. Mycket energi läggs på vägen dit, och mindre på själva lösningen. Vissa anser det vara ett mer kvinnligt sätt att tänka, att den sociala biten och gruppen går för själva problematiken. Och kanske är problemet egentligen något annat? Kanske blir klimatet blott själva utloppet för en annan slags samhällsångest i tider av stora förändringar?
Givetvis kan man lösa saker på olika sätt, och det finns inga rätt eller fel. Åtminstone inte om man har all världens tid på sig. Och de kvinnliga och manliga aspekterna kan blandas, det är blott ett sätt att se och etikettera fenomen. Världen är mångfacetterad och ibland komplicerad.
Även om klimatalarmismen ibland kan ses som handlingskraftig och rättfram så är den väldigt processorienterad. Den presenterar sällan konkreta lösningar, utan mycket är invävt i diverse regleringar, åtgärder, förhandlingar, avtal etc, som inte alltid har en direkt effekt på själva problematiken.
Dessutom ifrågasätts klimatalarmismen allt mer från vetenskapligt håll, det finns egentligen få belägg för att stora klimatförändringar kommer att ske snabbt. Att åter se Al Gores film En obekväm sanning (från 2006) ger en fingervisning. Mycket i filmen var överdrivet och inträffade inte så som man förutsett. Det handlade om alarmism, stora överdrifter, i syfte att skrämma och uppröra. Och vi har all anledning att misstänka att dagens alarmister använder en liknande taktik.
Hursomhelst, för den som ändå finner det troligt att koldioxiden kommer att skapa problem i atmosfären så finns det konkreta saker att göra. Och det är enkelt och handfast.
Köp och plantera träd!
Träd kan bidra med skugga under sommaren, skapa en fin atmosfär i trädgården, samt ge frukt. Dessutom förbrukar träd koldioxid via fotosyntesen. Om alla människor skulle planera ett träd så skulle vi definitivt komma närmare en lösning. Det är det lilla vi alla kan göra och bidra med, och det är inte så svårt.
Jag antar att en del tycker att min lösning låter förenklad och banal, men det görs väldigt många trädplanteringsprojekt runt om i världen just nu. Det mest kända är miljon-träds-programmet i New York, där man under ett antal år ska plantera en miljon träd. Liknande projekt finns runt om i världen. I vissa länder har det planteras upp till 50 milj (!) nya träd.
Så, den som vill vända sin ångest, och istället önskar skapa något gott, inser snabbt att det finns en hel del att göra. Kavla upp ärmarna! Och för er andra som vill gräva ner er, leva ut ångesten, klimatskolka, posta varnande bilder på Facebook, demonstrera planlöst utan mening och mål. Bläddra snabbt förbi, här finns inget att se.
