Bryggor till en annan tid

Bryggor till en annan tid 1
En port, någonstans i Wien.

Vad är egentligen skillnaden mellan ett flerbostadshus från sekelskiftet och ett modernt? Ytligt betraktat så noterar vi att det äldre huset har mer fasaddekorationer, och att den uppvisar vissa rundade organiska former. Vi noterar en hängivenhet åt detaljer och stor hantverksskicklighet, medan det moderna huset känns stelare, kantigare och masstillverkat. Sekelskifteshuset är konstruerat av murat och putsat tegel, nutidens är ofta av armerad betong.

Många vill gärna bo i ett sekelskifteshus med högt i tak, stuckaturer och fina trägolv. Tyvärr förblir det en dröm för de flesta, ty dessa hus och lägenheter tenderar att kosta väldigt mycket.

Vad var det som egentligen hände? Få verkar uppskatta degens betonglådor, och vi längtar tillbaka till en tid som var mer organisk och levande. Varför bygger vi då fula hus, kan man fråga sig?

Modernismen var en ideologi som kom ovanifrån; folk i gemen verkar inte uppskatta dagens brutala arkitektur, medan en liten medveten elit prisar de fula formerna.

Detta elit-fenomen återfinner vi överallt i samhället. Vi ser relativt små grupper som dikterar vår smak, politik och snart hela vår samvaro. Utvecklingen rimmar ju illa med tanken om demokrati, pluralism och mångfald.

Bryggor till en annan tid 2
Betonghus i Montenegro

Hur kunde vi få elitism, när vi byggde ett fritt liberalt demokratiskt samhälle? All makt skulle ju utgå från folket?

Nåväl, vi ser att gräsrötterna börjar att tröttna. Motståndet mot dagens fåmannavälde ökar, det syns på allt fler platser, en revolt mot eliterna. Vi ser det i EU-kritiken, Brexit, De gula västarna, Trump och Orbans framgångar, Corona-protesterna osv.

Frågan kvartår. Hur kunde de fula, elaka och dumma vinna?

Blev vi för lata? Somnade vi in lite väl länge? Kanske blev politiken för en tid oviktig, ingenting som rejäla människor sysslade med? Vi lät viktigpettrarna, klassrådsordförandena, de halvbildade, kuvade, missunnsamma och revanschsugna ta över hela föreställningen.

De eviga välståndet skulle för alltid fortgå. Vår västerländska kultur var oslagbar och den självklara vinnaren. Politiken var blott byråkrati, som kunde skötas av pappersvändare. Vi glömde att varje generation måste bidra med något, och framförallt värna sin frihet.

Vi lät dem hållas. Och vi trodde att clownerna i parlamentet var ofarliga. Kanske räknade vi inte med att några andra skulle börja viska i narrarnas öron, att den löjliga byråkratiska klassen var öppen för smicker, löften, upprättelse och fina belöningar.

Bryggor till en annan tid 3
Zuckerberg demonsterar VR spelkonsol (Foto fr Facebook).

Kanske började vi bli lite fundersamma när vi en dag insåg att våra jetplan forfarande såg likadana ut som 1969, och att överljudsplanet Concorde som lanserades samma år inte övertrumfades innan det skrotades. Och att vi inte besöker månen längre, att våra elkraftverk fortfarande bygger på samma teknik som då.

Vi tröstar oss med att vi har datorer och internet, medan infrastrukturen omkring oss sakta krackelerar, och de vackra sekelskifteshusen blir allt färre, och statyerna från samma period rivs ner. Myten om ständig framgång håller inte, saker och ting börjar bli sämre.

Ur detta vemod kommer även lite hopp, då vi inser att den förlorade eran ligger så nära oss i tiden. Det var blott 100 år sedan vi byggde hus, fabriker och städer som var vackra, det var blott 5o år sedan våra största innovationer lanserades. Men kanske är det kulturella avståndet större? När vi ser en port från sekelskiftets Wien så framstår den nästan som overklig, som taget ur en saga, något som vi inte längre förmår att själsligen uppbringa.