Byggstenarna till nuet

Byggstenarna till nuet 1

För den som besökt Rom, Athen eller Pompeji framstår det som självklart att den västerländska kulturen är byggd på hednisk Grekisk-Romersk grund. Från grekernas kolonisering av östra Medelhavet ca 700 f.Kr till västra Romarrikets fall ca 410 e.Kr. Därefter följde den kristna epoken, och i den första fasen så raserade man nästan hela det ståtliga bygget. Och det tog närmare 1000 år innan kristendomen blev mogen nog att förvalta och framförallt utveckla vårt ståtliga arv.

Den som säger att kristendomen byggde vår västerländska kultur har aldrig sett en romersk akvedukt, hon känner inte till antikytheramekanismen eller att grekerna räknade ut jordens omkrets med hjälp av en brunn, en pinne och ett snöre. Hon har inte heller sett Praxiteles statyer, läst Homeros, Platon eller Aristoteles, begrundat den doriska kolonnordningen eller sett fundamentet till en romersk insula.

Vi bör absolut bli imponerade av kristenheten och de gotiska katedralerna, fartygen som korsade Atlanten, universiteten som byggdes och bronskanonerna som gjorde oss västerlänningar överlägsna. Men det tog 1000 år innan vi kom dit. Och många av de här kunskaperna fanns redan tidigare, men de glömdes och gömdes under långa tider.

Vi hade inte varit något utan grekerna och romarna, eller deras föregångare utmed Nilen, Eufrat och Tigris. Kristendomen hade knappast kunnat bygga vår civilisation från scratch. De kristna ärvde en fantastisk värld, och de var nära att söndra den, istället för att bevara och utveckla.

Kristendomen är problematisk. Många konservativa ser den som vår räddning gentemot upplösning, söndring och främmande invaderande trossatser. Men vår religion har en del märkliga medfödda svagheter, som underminerar och skadar vår civilisation. Kristendomen är i grund och botten sagan om en helare. En profet som sprider visdomsord, men vars grundläggande mission är att bota de fattiga och utstötta. Det är inte en krigarkung eller en vis allvetande fader, nej, utan en man som hjälper de trasiga och saktmodiga. Vi fick Asklepios, och inte Zeus, Apollon eller ens Hefaistos.

Först när vi återupptäckte antikens visdomar under renässansen började vår civilisation vitaliseras igen. Vi vågade att ifrågasätta prästerskapet och konungar av Guds nåde, och istället kräva att ett råd av fria och kloka män styrde samhället. Och varför skulle yrken ärvas av far till son? Varför fick man inte handla fritt med varandra och över Europas många småstatsgränser? Vad gav vissa privilegier och skattefrihet över generationer? För att deras förfäder vann ett slag för 100 år sedan?

Anledningen till att vi idag befinner oss i en urartad självmordsbenägen civilisation beror delvis på vårt kristna arv, vår överdrivna vurm för rättvisa och svaghet som förföljer oss trots att bibeln pryder allt färre bokhyllor. Och delvis vår progressiva kultur där hierarkier ständigt och numera mekaniskt ska rivas, ty vi tror att något gott kommer ur detta varje gång. Det har ju fungerat förr, även om det numera var längesedan vi lyckades klämma sista droppen ur denna omvälvande lek. För att vår kultur ska bli vital och levande igen, så har vi till en början dessa två konkreta mentala utmaningar framför oss.

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
skepparn
skepparn
21 days ago

Och alla de civilisationer du nämner byggde på slavar…
Den perfekta staten har nog aldrig funnits!