Daghemsguide i välfärdens Sverige

Min dotter är 16 månader gammal, hon har stått i dagiskö i nästan hela sitt liv. Och i dag var det dags, vi hade fått ett erbjudande om en plats på ett daghem alldeles i närheten av vårt hem.

Jag och min fru hade besökt att antal förskolor, och därefter sammanställt en önskelista, men vi hade givetvis inte fått plats på dagisen vi gillade. Dottern skulle till ett dagis som inte ens fanns med på listan. ”Vi kan ju alltid titta, ge det en chans”, tänkte vi.

Nåväl, vi packar ner dottern i barnvagnen och kilar bort till huset där dagiset är beläget. Vi kommer in, en kvinna möter upp och visar oss runt; 70-tals inredning, ordentligt slitet, ganska kallt, ganska tyst, var är barnen? Jaha, de har sångstund. Gården är en frusen lerpöl, och just detta dagis skryter om alla sina uteaktiviteter. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Som lök på laxen får vi reda på att dagiset av någon anledning inte är så populärt bland förskolelärarna, vilket resulterat i hög personalomsättning, följt av rad vikarier under de senaste åren. Inte ens vikarier har varit lätta att få tag på, och bra vikarier verkar omöjligt att finna. Mannen som var vikarie den här dagen såg minst sagt risig ut, kunde förmodligen misstas för en uteliggare. ”Han var den sista på vår vikarielista”, fick vi höra. Och vad gäller den fasta personalen så var knappt hälften utbildade förskolelärare.

Om vi tackar nej är det inte säkert att vi får en dagisplats i närheten av vår stadsdel. Min fru och jag får börja om från början. Vad gör man? Alla andra proffsföräldrar verkar ha total koll på Stockholms förskolevärld, de är pålästa om montesori, babyrytmik, tvåspråkighetspedagogik etc etc – själva överlät vi hela ansvaret åt slumpen (kommunen, staten, systemet…).

För ca 20-30 år sedan tror jag att de flesta föräldrar lämnade över sina barn i samhällets vård, utan att ifrågasätta alltför mycket. Jag antar att de flesta daghemmen var nybyggda, och personalen ung och entusiastisk. Det ansågs som höjden av utveckling att slippa passa barnen, och få möjlighet att börja jobba igen. Föräldrapenning blir man inte rik på, varken då eller nu.

Dagens föräldrar har andra krav. Vi lämnar inte bort våra barn till vem som helst, vi litar inte på vem som helst. Och varför ska vårt barn leka med trasiga leksaker i en lerhög, när andras leker i en vacker park? Varför ska våra barn få en sämre start i livet än andras. Alla föräldrar vill ge sina barn det bästa möjliga.

Det som återstår är privata daghem, föräldrakooperativ eller dagmamma. Ännu mer letande, ännu fler köer, stort engagemang i kooperativet (städning, matlagning, planering etc) och förmodligen dyrare.

Vårt dagisäventyr får symbolisera det socialdemokratiska välfärdssytemets sista degenererade fas. För vem vill ha ett välfärdsystem som snarare signalerar förfall?

Jag är ingen socialdemokrat, men har ändå blivit itutad att vi får valuta för våra höga skatter, att det någonstans bakom alla ridåer av retorik ändå finns en gnutta sanning.

Glöm det. Betala hög skatt, betala sedan extra, och engagera dig dessutom på halvtid. Skjut gärna över ett välfyllt brunt kuvert under bordet också, när du ändå håller på, sen kanske det blir bra dagis, kortare vårdkö eller bättre höftledsoperationer… Och när vi kommit dithän, då är allt raserat, av de som byggde upp det.

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

1 Comment
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Håkan
Håkan
14 years ago

Kämpa och gå även till ställen det är ”fullt” på. På stadsdelen sitter det personer och har kölistor. Gå dit där det är fullt prata med personal och föreståndare… Säg att ni kan hoppa in näs som… Vips händer det ibland att den där kön liksom inte var där rätt var det var och en plats dyker upp. Men det som vi tror att vi har nämligen val av förskola, skola etc åt våra barn är en shimär tyvärr.