De radikalkonservativas återkomst

I Sverige har det sedan länge knappast varit rumsrent att kalla sig konservativ. För svensken i gemen andas begreppet en aning brunskjorta, hembygdsromatik och trögrörlighet. Det passar inte i det progressiva Sverige, där man antingen hyllar storheter som Olof Palme eller Carl Bildt. På olika sätt satte dessa statsmän Sverige på världskartan, budskapen skilde sig åt, men förmodligen kunde de enas om att Sverige är ett modernt land som vill ligga i framkant.

Att framtiden är viktigare än det förflutna vittnar vår splittrade arkitektur om, redan på 1800-talet byggdes flera av våra kyrkor och katedraler om, av den kritiserade Helgo Zettervall, för att bättre passa den nya tidsandan. De flesta av våra stadskärnor är rivna och sönderrenoverade under 50- och 60-talen. Historieundervisningen i skolorna var länge satt på undantag, likaså studier i latin och antikens kultur. Få länder har misshandlat sitt förflutna på dylikt sätt.

I och med  1990-talets ökande intresse för historia, med inspiration från Peter Englund, Herman Lindqvist m fl, har ordningen i viss mån återställts. Även i den politiska debattvärlden finns det etablerade konservativa röster, som t.ex Roland Poirier Martinsson, Göran Skytte, och även Dick Erixon kan ibland räknas dit.

Dagens konservativa kan delas upp i två huvudgrupperingar, de som främst vurmar för nationen, traditioner etc och de som lyfter fram etik, moral, dygder etc. De sistnämnda är socialt accepterade eftersom budskapet bygger på en kristen värdegrund, hit kan man räkna kristdemokrater, konservativa moderater etc. Nationalisterna är inte lika rumsrena, ty det anses vara ett drivhus för rasism och främlingsfientlighet. Möjligen kan sverigedemokraterna räknas till denna skara, även om de är ett populistiskt parti som vänder kappan efter vinden, och lämnar öppningar åt både höger och vänster.

Det finns dessutom en tredje variant, de radikalkonservativa. Här är fienden det ”liberala samhället”, som anses försvaga och effeminera den västerländska mannen. En alltför lång tid av fred, demokrati, modernism och feminism bryter ner våra naturliga instinkter och gör människan apatisk. Krig, konflikt, manlig gemenskap anses utgöra ett mer naturligt tillstånd.

Här finns delvis en intellektuell ambition, man vurmar för historia, filosofi, nationalromantik, arv och ursprung. Rasism och främlingsfientlighet är inte lika centralt, då krig och konflikter ändå kommer att visa vem som är starkast. Man odlar tillika en undergångsromantik där världen, som vi känner den, går under och de starka tar plats på scenen. Bloggen Oskorei, Anarkoromantikern, Gudomlig komedi visar spår av dylikt resonemang, samt samlingsbloggen Motpol.

Det har också blivit populärt att driva med genren, som t.ex Wereds vådligheter visar prov på, möjligen även Die Neue Sparta.

Finns det något att lära från de radikalkonservativa, eller är de blott en bunt omogna rollspelande ynglingar som man helst bör ignorera, eller möjligen narras med?

Jag ser visserligen spår av intressanta reflektioner; människans överanpassning till det moderna 9-5-samhället passar verkligen inte alla alla. Och att män har muskler och testosteron är ingen nyhet. Vurmen för historia är tillika naturlig, vi har alltid sökt vårt ursprung, ivriga att lära oss mer om svunna tider.

Frågan är om detta är politik? Kan samhället organiseras kring dylika tankar och företeelser? För mig framstår mycket av de radikalkonservativas idéer som ett val av livsstil. Om dina muskler värker och ditt hjärta bultar efter äventyr – börja idrotta, kampsporta, klättra i berg, segla, duellera eller ta värvning. Det moderna samhället bjuder faktiskt på en rad möjligheter för den äventyrslystne, där den franska främlingslegionen är ett paradexempel. I generationer har unga män sökt sig till Marseilles värvningskontor på jakt efter spänning, äventyr, våld och gemenskap. Möjligen är det så att orden ibland är större än viljan och modet hos de radikalkonservativa? Kanske räcker det med att blogga?

Tillika inbillar jag mig att det finns många kvinnor som föredrar manliga män, framför det effeminerade västerländska idealet; radikalfeminismen hittar sällan utanför våra universitetsstäder. Och att leva sitt liv i ett historiskt sammanhang, i en levande historisk miljö, handlar förmodligen mer om oss själva än omgivningen. Vi kan göra det valet, det finns egentligen inget som hindrar oss.

Frågan är om det räcker för de radikalkonservativa? Nej, de vill förmodligen att ALLA ska delta i deras teater. De vill förändra världen, de vill pracka på sitt budskap på både dig och mig. Vi ska helst dela deras smak, deras värderingar, deras syn på världen. Deras livsstil är överlägsen, och den ska spridas. Och då förvandlas livsstilsvalet plötsligt till politik, ty det handlar om att organisera samhället efter deras ramar.

Möjligen är vi (de ack så föraktade liberala västerlänningarna) trötta på krig och elände. Det var inte länge sedan större delar av Europa låg i ruiner, folk gick hungriga, klädda i trasor, sjuka och frös; miljoner och åter miljoner lik kantade vägarna, män, kvinnor och barn. Systematiska folkmord på judar, armenier, ryssar, kineser, kambodjaner, bosnier vittnar om att den mänskliga blodtörsten egentligen inte har några gränser. Och att vår grymhet och att vårt hat ibland kan övervinna vårt rationella intellekt. Till vilken nytta, kan man fråga sig? För att förverkliga en idé? För att få utlopp för sin frustration och vrede? För att någon ska få leka krig? För det är vad ytterst handlar om, en meningslös improduktiv lek, med våra liv som insats.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, konservatism, radikalkonservatism, nationalism, nationalromatik

Dela gärna artikeln
Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Kurt Wered
10 years ago

Jag har visserligen inte mycket till övers för de pseudokonservativa gossar som du kallar ”radikalkonservativa” och jag tycker att du beskriver dem på ett ganska träffande sätt. Jag tycker dock att det är mycket tråkigt att – än en gång – se ”Wereds vådligheter” avfärdad som skämt och parodi. För den som tagit sig tid att verkligen läsa vad jag skrivit, och inte nöjer sig med de andrahandsuppgifter och det tarvliga skvaller som sprids på diverse obskyra bloggar, torde det stå fullkomligt klart att min verksamhet har ett mycket allvarligt syfte. Att så få gör sig omaket att läsa innantill… Read more »

Robert
Robert
10 years ago

Kurt Wered,
Tack för din kommentar. Lycka till med föreläsningarna. Hoppas att kravallerna inte urartar den här gången.