De rika, de goda och de fula – klasskampens nya ansikten

De rika, de goda och de fula - klasskampens nya ansikten 1Den nya klasskampen står mellan rika globalister, deras godhjärtade följare och den stora fula massan.

Givetvis är det en förenkling, men det finns mycket som pekar på en ny uppdelning mellan olika klasser av människor, som inte enbart består av skillnader i inkomst, utan även i attityd och kultur. När Hillary Clinton kallar Trumps väljare för deplorables så ser vi ett utslag av den här nya uppdelningen. Att ens överväga att förnedra väljarna är inte särskilt begåvat av en presidentkandidat, men självsäkerheten och uppblåstheten är stor hos den nya härskarklassen. På samma sätt som Brexitanhängarna i Storbritannien också öppet förnedrades och kallats lantisar, rasister, obegåvade och liknande – av de som med en total självklarhet trodde sig veta bättre.

Det är ingen naturlag att EU är en bra idé, mycket visar snarare på det motsatta, med undermålig finans-, valuta- och ekonomisk politik, ogenomtänkt migrationspolitik, gränspolitik, jordbrukspolitik, stöd- och lånepolitik osv. Och Hillary Clinton skulle knappast ha blivit en bättre president är Trump. Mycket talar för det rakt motsatta även här med ett stort bagage av skandaler, från Whitewater, krigshetsandet i Benghazi till Clinton foundations, som tog emot utländska donationer medan Clinton var utrikesminister under Obama.

Dessa globalister kallas ibland för manager-eliten, noblessen, eller rätt och slätt vår västerländska version av de ryska oligarkerna. De representerar ofta en slags företagssocialism, där man gärna privatiserar vinster men låter staten och skattebetalarna ta förlusterna. Oligarkernas samförstånd och samarbete med politikerna är omfattande. Man nyttjar subventioner, lättnader och genvägar, som svårligen kan användas av gemene man. Politikerna får ofta sin belöning efter de lämnat sin post, när de drar på föreläsningsturnéer så kan de håva in sexsiffriga belopp genom att blott visa upp sig och dra några väl inövade fraser. De bruna kuverten hittar alltid fram, fast på allt mer sofistikerade sätt. Vi accepterar tyst belöningssystemet, få reagerar över att Barack Obama köper en gård i Marthas Vineyard för overkliga 110 miljoner kr. En enorm summa även för en avgången president.

Dessa globalister har givetvis följare, klienter, eller en slags svans. Och det är dessa jag vill beskriva närmare, ty de liknar gemene man mer, och vi har lättare att känna igen oss i dem.

Klienterna har ofta lämnat sin hembygd för att studera i någon större stad. De beskriver sin födelseort i förnedrande ordalag och tycker att dess invånare är efterblivna och märkliga. Svansarna skaffar sig en högskoleexamen. Utbildningen och karriären bildar deras identitet. De bor långt ifrån föräldrar och släkt, och har inte så bra kontakt med dem. De betraktar ofta barn som en börda, medan många andra ser barn som gåva. Klienterna är rotlösa, flyktliga, och ogillar hemlandets eller regionens seder och bruk. De har närmast avsagt sig sitt biologiska och geografiska arv. De umgås med vänner som delar deras åsikter. Klienterna betraktar sig själva som medvetna, upplysta och toleranta.

De föredrar internationella kulturella influenser. Städer som New York och London lockar. De uppskattar multikulturella platser, bruset, känslan och farten. De hinner sällan tänka efter, och även om de påstår sig sympatisera med vänstern eller högern, så representerar de ofta olika schatteringar av vänsterliberalism. När de talar sig varma för vissa gruppers rättigheter, så handlar det sällan om rättvisa i egentlig bemärkelse, utan snarare om att särbehandla och kvotera.

Vissa av dem är framgångsrika och jobbar inom det privata näringslivet, men lika många arbetar inom offentlig sektor, som handläggare, utredare, mellanchefer osv, och alltför många tjänar mindre än polaren som stannade kvar i hemorten och blev snickare. De är inte särskilt produktiva, trots högskoleutbildning och medveten attityd; de tillför inte samhället mer än att handlägga (ofta onödiga) regleringar eller administrera politiskt drivna projekt, och liknande konstruerade jobb. Ofta direkt eller indirekt avlönade med skattemedel.

Nationalism ses inte som ett sammanhållande kitt, utan som något fult, skamligt och farligt. Religion betraktas som fria fantasier, frikopplat från kultur, etik, historia och sammanhang. Fast de har stort överseende med andra länders tro och seder. Kanske tror man att även dessa människor kommer att bli ateister en vacker dag, bara man ger dem lite tid? Det är en slags naturlig utveckling. Överhuvudtaget tänker man i motsatsförhållanden, ont och gott, svart och vitt, bra och dåligt. Gråskalorna urskiljs sällan.

De är inte en elit sett utifrån materiella tillgångar, ofta bor de dessutom litet och trångt, och deras liv är kringskuret i storstadsdjungeln där de blott nyttjar vissa stigar och avhåller sig från de mörkare delarna. Konsumtion är tillika en klassmarkör i de här kretsarna, det kan handla om närodlade och ekologiska råvaror, eller rättvisemärkta produkter. Eller ren lyxkonsumtion ibland med exotiska delikatesser, charkuterier, ostar,  eller uppiffad nordisk husmanskost på stamhaket. Många ratar bilar, men om man skaffar en så blir det alltför ofta en Audi istället för en BMW eller Mercedes. Brackighet, nyrikhet och skryt ses med oblida ögon. Hemmen inreds efter de senaste antitrenderna och mycket energi läggs på att hitta ”rätt” saker och markera sin status på ett korrekt sätt.

För att kunna leva i den lyckliga bubblan så krävs det breda skygglappar. Många ignorerar exempelvis invandringens bieffekter, kulturella konflikter, osäkerheten på gatorna, skjutningar, bombningar, sexualbrott. Det enorma skattetrycket anses inte vara något större problem, eller vårdköer, försämrad skola. Sverige är ett bra land, och det mesta blir bättre. Och man lägger ner mycket tid på att bekräfta varandra och upprepa diverse sanningar, gång på gång. Och man trycker ner alla som motsätter sig den här bilden. Det är nästan en manisk sysselsättning, att hyfsa och rätta, att sätta folk på plats. Klienterna har ett brinnande hat mot de vulgära lantisarna som begåvats med förmågan att våga tänka utanför ramarna. Kanske vore det under vissa omständigheter bättre att pausa demokratin för att stoppa deras dårskap? Klienterna är övertygade om att de har rätt, oavsett om världen rasar kring dem. Fanatismen är närvarande och stark. De har själva blivit vad de en gång bekämpade. Men nu är det försent att ändra sig.

Intressant? Dela artikeln!

Gillar du Avancemang så kanske du gillar den här boken?

För dig som uppskattar science fiction, rymdopera och en och annan filosofisk fundering.

79 kr för e-boken. Mer info, eller köp, klicka här.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  1. En gedigen analys!

    På Radio bubbla talade man en gång om ungefär denna klass, och sade att de konsumerar allt: varor, tjänster, förhållanden, länder …

    Lind talar om elitens behov av ständing ”kreativitet”, förnyelse. Att bryta ned allt som finns och skapa något nytt. Entropi.

    Jag vet inte vad klienterna motsvarar historiskt? Hovet runt stora kungar?

  • Ondskans hantlangare 2Ondskans hantlangare
    Kultur- och utbildningsväsendet har länge befolkats av vänstermänniskor, som tagit på sig rollen ...
  • Politikens gränser, och dårarna i båten 3Politikens gränser, och dårarna i båten
    Hur kan ett litet enväldigt furstendöme som Liechtenstein vara friare och framgångsrikare än fina ...
  • Två liberaler 4Två liberaler
    Länge har frihetligt sinnade personer kämpat med begreppet liberalism. Ett ord vars betydelse ...
  • Storföretag kräver censur 5Storföretag kräver censur
    Ett antal stora företag med Unilever och Coca Cola i spetsen kräver censur av sociala medier som ...
  • Det asociala slukhålet 6Det asociala slukhålet
    Jag satt och bläddrade i Instagram igår. Det flödade förbi en massa bilder, en tallrik med röda ...