De stora avslöjandenas tid!


Den här veckan ska vi ge oss in i Kvällspressens förtrollade värld. Det handlar, som vi alla vet, om att skapa de kraftfullaste löpsedlarna. Bäst funkar det när en ung kvinna, gärna en tonåring, försvinner i skogarna. Då kan man fylla hela veckan med uppföljande nyheter, med  gråtande föräldrar, misstänkta, fyndplatsen, vännerna, nya misstänkta etc etc.

Näst bäst är när någon politiker bryter mot kvällspressens oskrivna lagar, t ex åker på fest till Mallorca istället för att vara närvande vid kyrkovalet i Sverige, anlitar svart arbetskraft, vägrar betala tv-licens, bygger överdimensionerad herrgård etc etc. Andra viktiga inslag är melodifestivalens förvecklingar, eller idol-deltagarnas våndor. Och funkar inte det tar man till ”hela listan” med t ex fiffiga avdrag inför deklarationen, eller ”10 snabba sätt att göra din dator snabbare”.

Många av oss blånekar, vi läser inte det där, vi är inte intresserade av det där, det är bara skit. VEM läser sånt där? Häromdagen när jag väntade på en kompis i en restaurang tog jag upp min iPhone och började att surfa runt, det går ofta ganska långsamt, och det är lite petigt, även om det numera funkar.

Bredvid mig fanns ett ex av dagens Expressen. Jag stängde ner iPhonen, och började att bläddra i tidningen istället. Och det slog mig hur överlägsen tabloiden var gentemot telefonens lilla skärm och pilliga interface. Tidningen är stor, den är praktisk, man behöver inte vänta på att nästa nyhet ska ladda, och bakom alla de spåniga rubrikerna finns faktiskt en hel del intressant läsning. Även kvällstidningar har ju kultursidor, debattartiklar, och de har alltid anammat ett tydligare och uppkäftigare språk, inte helt olikt bloggarnas.

Man slits mellan hat och kärlek, och det är tydligt att nöjesjournalisterna, kriminalreportrarna och löpsedelmakarna  lever åtskilda från de övriga nyhetsmakarna. Mycket snask kantar kantar helt vanliga, ibland intressanta artiklar. Förmodligen är detta schizofrena tillstånd kvällspressens både för och nackdel.

Till syvene och sist handlar det om trovärdighet, och faran med att läsaren inte längre tror på innehållet. Vi har alla hört meningen: -Äh, jag vet inte om det är sant, det stod i en kvällstidning. Då blir det bara skvaller och underhållning, och varför inte klämma in en bikini-brud på sidan tre, som i Storbritannien? Så långt har det ännu inte gått i Sverige.

De traditionella medierna lever farligt, gratis nyheter på nätet stjäl alltmer uppmärksamhet, och för den som vill läsa fullödigt skvaller så är nätet tillika helt oslagbart. Kvällspressen tenderar – mitt i sin högröstade skräninghet – att hamna på en lagomnivå. De vågar inte ta i de verkligt heta potatisarna, de vågar inte röra om i maktens grytor; för kanske är det så politikernas obetalda tv-licenser är struntsaker jämfört med deras verkliga misstag?

Samtidigt funderar många mediebolag runt om i världen på huruvida de ska ta betalt på nätet. Då är det kanske dags att uppfinna en produkt, ett erbjudande, som folk vill betala för? Eller helt enkelt anpassa kostymen efter rådande villkor. Det sitter tusentals journalister och skriver dagarna i ända på tidningarnas redaktioner, medan artiklarna blir alltmer urvattnade och oskarpa. Var finns det unika erbjudandet?

För den tidning som VERKLIGEN vill vända på stenarna inom t ex EU-byråkratin, , demokratiprocesserna, klimatdebatten, integritetsfrågorna, förmynderi, orättvisor, trubbiga lagar – finns en oändlig marknad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, media, kvällspressen, kvällstidningar, skvaller, löpsedlar


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments