Degenerering, eller blott en återgång till ett historiskt normalläge?

Degenerering, eller blott en återgång till ett historiskt normalläge? 1Många ser konflikten i östra Ukraina som en regelrätt rysk ockupation, och ignorerar de etniskt ryska regionernas eventuella rätt till självstyre eller utbrytning. Ukraina betraktas som ett normalt demokratiskt västland, medan ryssarna är de odemokratiska angriparna, som nyttjar den ryska minoriteten som hävstång för sina imperialistiska ambitioner.

Om man av olika anledningar är övertygad om denna version, då blir det lätt att välja sida, och det kräver ingen större tankeverksamhet. Är man däremot tveksam så finns det förstås fler spår i den här konflikten.

Låt oss betrakta begreppet secession (utbrytning). Har regioner, eller delar av regioner, verkligen rätt att lämna en statsbildning? Antingen för att bli självständiga, eller för att uppgå i en annan nation? Och hur bör det i så fall gå till? Jag har varit inne på detta tidigare.

Man bör ha i åtanke att många befintliga nationer skapats genom secession. Fenomenet kan inte avfärdas helt. Somliga (särskilt inom libertarianska kretsar) menar att det finns en slags ideologisk formel, att alla regioner alltid har rätt till utbrytning oavsett skäl. Andra menar att det är mer komplicerat än så.

Förenta staternas avknoppning från det Brittiska imperiet är tillika en intressant nationstillblivelse, som både inbegrep krig, välvilja och tur. Hade projektet inte fått stöd hos delar av det styrande skiktet i Storbritannien så skulle vi nog inte haft ett USA idag. Särintressen, interna stridigheter samt ekonomiska överväganden kan vara nog så viktiga i en nations födelse. Andra framgångsrika secessionsländer är Norge, Finland, Tjeckien, Slovakien, Ukraina osv.

Och även om många skruvar på sig och försöker gömma sig bakom det ideologiska skynket så är rätten till secession svår att att ifrågasätta. Och det blir också svårt att avfärda de etniska ryssarnas rättigheter i Ukraina. De har givetvis rätt till sitt språk, kultur, skolor och utbildning, precis som de skilda språkgrupperna i exempelvis Schweiz och Belgien.

Men oavsett de etniska ryssarnas eventuella lidanden – har Ryssland rätt att lägga sig i konflikten? Har de rätt att starta ett krig, som kanske kan urarta till ett tredje världskrig? Vad vill egentligen Putin och ryssarna?

Det enklaste svaret på frågan är att de gör samma sak som USA fast inom sin egen intressesfär. Ryssarna ser sig själva som en självklar världspolis, och Ukraina är deras Korea, Vietnam, Irak eller Libyen. Det finns egentligen inte så mycket att snacka om, krig är en slags förlängning av politiken. När orden tar slut så tar gevären vid. Stormakter kan ta sig dessa rättigheter, och det gäller både USA, Ryssland, Kina etc. Blundar vi för USA:s meningslösa krig, då bör vi blunda för de andra stormakternas krig.

Kanske är det inte svårare än så?

Fast Ryssland är ju Ryssland. Vi är rädda för ryssarna, de är odemokratiska och krigiska. Vi tillhör inte deras lag, och det spelar egentligen ingen roll vad Putin säger eller tycker. Vi kommer inte att spela med dem. Så är det bara. Och även om ryssarna någon gång skulle ha rätt så behöver vi inte erkänna det. Det finns vattentäta skott mellan våra nationer och kulturer. Så är det bara.

Nåja, folk med lite livligare intellekt kan förmodligen fatta tycke för både Ryssland och dess folk, öden och historia. Kanske är de slaviska folkens bidrag till världshistorien till och med underskattat? De koloniserade ju hela norra Asien fram till Stilla havet, sköt den förste satelliten i omloppsbana runt jorden, och skickade den förste mannen ut i rymden. Det kan man inte ta ifrån dem.

Vi västerlänningar slår oss gärna för bröstet för demokrati och frihet, men vi väljer dementa galningar till presidenter, tvingar medborgarna till rumsarrest och att ta experimentvaccin. Vi kallar våra oligarker för entreprenörer. Och när vi kommer på dem med att försöka muta politiker och tjänstemän så tycker vi att det är en skandal, men vi vet att det händer hela tiden.

Våra samhällen har kommit att likna varandra allt mer. Väst och öst möts kring övervakning och kontroll. Och kanske är det här skon klämmer? Vi har ju egentligen inte det moraliska övertaget längre. Inte särskilt mycket i alla fall. Två postdemokratiska system som ligger i luven på varandra. Ryssarna pekar på hur vi behandlar dissidenter som Assange eller Snowden. Medan vi pekar på ryska liberala aktivister som hamnat i onåd.

Är det så här det kommer att bli? Framtidens melodi? Två tjuvsamhällen som har svårt att hålla sams. Med en lögnaktig elit som lever i sus och dus. Där medborgarna antingen spelar med eller blir censurerade och ignorerade.

Degenerering, eller blott en återgång till ett historiskt normalläge?

Få nya artiklar direkt i mailen!