Demokrati och majoritetstyranni

Debatten om vad det offentliga får göra och inte göra är närmast obefintlig i Sverige. Ändå förstår alla problematiken i följande exempel.

Är det rätt att 90% av befolkningen genom demokratiska omröstningar beslutar att konfiskera den resterande befolkningens egendomar?

Beslutet tas i god demokratisk ordning, parlamentsledamöterna är överens, allt går rätt till. Och den mindre delen av befolkningen som uppgår till 10% får helt enkelt acceptera att deras egendomar ges bort till andra.

Nej, givetvis bör det finnas mekanismer som begränsar vad staten får ägna sig åt. Detta är många överens om, men inte alla. Vänstern är ofta kritisk till begreppet författningsdomstol. Detta är en institution som reglerar de folkvaldas beslut mot grundlagen. Idag har vi inte någon författningsdomstol i Sverige, emedan det finns i många andra länder, USA, Tyskland, t o m på Cypern. Författningsdomstolen skyddar medborgarna/civilsamhällets intressen mot staten.

Kanske är det därför vi har ett totalt skattetryck på över 50%? Slår vi hop löneskatt, sociala avgifter, moms, punktskatter så blir avgiften till det offentliga mer än hälften av din lön. Ingreppet i den personliga ekonomin och äganderätten är väldigt stor.

Är majoritetstyranni demokrati?

Nej, egentligen inte. Den ursprungliga tanken om folkstyre handlade inte om att den ena halvan av befolkningen skulle få fria tyglar att göra vad den behagade med den andra halvan. En stark grundlag och författningsdomstol skulle begränsa lagstiftarna. Och lagstiftarna skulle ägna sig åt offentliga och allmänna ting, inte tränga in i folks privatliv. I USA fanns det länge ingen inkomstskatt, ty det medborgaren tjänade tillföll rätteligen henne och ingen annan.

Problemet är att dylika begränsningar av majoritetstyrannin tenderar att erodera. Politiker tycker att begränsande lagar ofta är ett hinder. De vill snabbt förverkliga sina idéer och visioner, och därför ligger det i deras intresse att avskaffa begränsningar och hinder. De har också möjlighet att över tid ändra grundlagar, författningar och den politiska kulturen.

Finns det inget sätt att hindra den här utvecklingen?

Genom att skapa en stark grundlag redan från början så minskar risken för majoritetstyranni. Men det finns inget politiskt system som står fritt från erodering. Vi kan förmodligen inte bygga något Utopia. Det är upp till medborgarna att förkovra sig i grundlagen, och när de ser varningstecken så bör de reagera. De bör engagera sig och informera omgivningen, samt rösta på representanter som vill behålla den fria och rättvisa ordningen.

Om vi låter demokratin slå över till majoritetstyranni så kommer vi att uppleva samma förtryck som i en diktatur, monarki eller kommunistisk regim. Med den skillnaden att det är din granne som förtrycker dig, och inte en envåldshärskare.

  1. En monopolkapitalist är inte samma sak som en kapitalist, eftersom en kapitalist kan vara hederlig och balanserad, men det kan inte en monopolkapitalist som eftersträvar monopol, vilket slår ut grundtanken med kapitalismen.

    Så oavsett om man sätter skatten rakt över till 10%, eller har progressiv beskattning, som gör samhället så pass jämlikt att klassvandring blir fullt realistisk, så kommer aldrig skattenivån att uppfattas som rättvis av alla. Det bästa med demokratin är att ca 98% av alla som röstar är relativt mentalt friska (d.v.s. inte psykopater), vilket gör att vi kan förvänta oss en balans som ligger någotsånär på en acceptabel nivå.

    Problemet tycks i dag enbart vara det att monopolkapitalet äger ca 95% av alla tidningar och placerar sig i skatteparadis, vilket ofta gör det svårt för människor att värja sig mot monopolkapitalisternas argument genom presstituerade medier, samt att monopolkapitalet placerar sina pengar och huvudkontor där skatten är minimal i syfte att vinstmaximera. Vem som helst, socialist eller kapitalist, inser att denna moraliskt kriminella uppbyggnad inte kommer hålla i längden.

    1. En kapitalist kan aldrig uppnå monopol, det finns alltid andra aktörer som förr eller senare hinner ikapp, det är blott staten som kan skapa monopol, eller garantera monopol. Tändstickskungen Krügers företagsimperium är kanske det bästa exemplet, där han lovade att investera i ett land, om han garanterades monopol av landets politiker. En slags svågerkapitalism.

      Låga skattenivåer kanske inte uppfattas som rättvist av alla, men det handlar inte om rättvisa, utan om att minimera statens konfiskering av medborgarnas pengar. Och att flytta sina pengar lagligt till andra länder där skatten är lägre handlar nog mest om sunt förnuft. Skattekonkurrens länder emellan är ett tecken på frihet och sund politik.

  2. Hej.

    Man kan spetsa till det ytterligare för att verkligen driva hem poängen om att partivälde inte är demokratiskt.

    Det är inga 90%, eller 51% för den delen, som röstar för stöld av övrigas egendom eller stöld av allas egendom över en viss nivå; det är mindre än en promille som beslutar det. Vi röstar blott på partier, och tillåts endast rösta på partier. Dessutom är endast partier som delar övriga partiers mest grundläggande idé tillåtna att delta, nämligen den att folket skall styras av partier.

    Det är en Gordisk knut som inte löses inom ramarna för sig själv – där skall till ett alexanderhugg i form av regelrätt uppror, statskupp och en ny styrelseform. Schweiz är ingen dum förebild här, för att ta ett konkret exempel och för att vara kortfattad.

    På tal om kommunism kontra kapitalism: bägge möter varandra i slutändan då bägge leder till samma samhälle sett från medborgarens vinkel. Kommunism vet vi hur det går till när den genomförs; total kapitalism leder till allt större aktörer som kontrollerar allt mer av produktions/konsumtionskedjan – vid total kontroll elimineras alla alternativ för den enskilde och i korporativ symbios med staten bestäms lagar som i praktiken förhindrar och förbjuder konkurrens och fri handel. Nu är detta inget vi sett helt och hållet i kapitalistiska system ännu då de balanseras av nationalstaten och den påverkan partier kan ha, men rent idémässigt leder både kapitalism och kommunism till samma slut: en totalitär stat utan frihet för individen.

    Visst, liberaler av olika slag brukar gnöla om att det inte är äkta kapitalism. Låter bekant, tror det var det socialister sade om Hitlers Tyskland, kommunister om Stalins sovjetunion och dagens vänster om Venezuela. Ingen idé är god in extremis, för en idé måste likt en hund dresseras, tränas och behandlas med den respekt en trofast vän och tjänare för vars välbefinnande man tagit på sig ansvaret för förtjänar.

    God Jul,
    Rikard, fd lärare

    1. Håller med dig i en del av det du skriver. Men är “kapitalism” egentligen en ideologi bland alla andra ideologier? Eller är det en frånvaro av ideologi?

      Jag säljer äpplen till dig, och du säljer kålrötter till mig, vi äger våra respektive företag, allt funkar bra mellan dig och mig. Det handlar om frivilliga avtal oss emellan. Då kommer någon och säger: – Men vänta lite nu, ni kan ju inte sälja äpplen och kålrötter hursomhelst! Och så börjas det…

      Jag tror man ska lämna folk ifred, så långt det går. Jag vet inte om det är en ideologi, eller bara gammalt bondförnuft?

      Önskar dig också god jul!