Den arabiska järnridån faller

Sprid!

Det som nu händer i arabstaterna, med revolter och folkligt missnöje, kan kanske jämföras med östblockets sammanbrott i slutet av 80-talet. Det sovjetiska kommunistexperimentet var fullständigt förödande, miljoner människor mördades, deporterades och många flydde till väst. Näringsliv, produktion och innovation kom aldrig upp på västvärldens nivåer. Det var egentligen bara en tidsfråga innan allt skulle braka samman.

Nu händer något liknande i den islamska världen. Efter årtionden av despotism och mystisk Kadaffi-socialism har libyerna tröttnat, liksom egyptier och andra grannfolk. Handeln och näringslivet är på många håll kraftigt skadat av misslyckad politik, korruption och nepotism. Arbetslösheten är hög, och inte ens folk som har utbildat sig i väst förmår skapa sig en dräglig tillvaro.

Vad var det då som utlöste diktatorernas skakiga resa i arabvärlden? Är det Obamas mjuka samtalston, det ekonomiska misslyckandet, fattigdomen, intoleransen, Bush hårdföra politik eller yttrandefriheten på internet? Kanske får vi lämna över detta till framtidens historieskrivare. I dagsläget är det svårt att se skogen för alla träd.

Kanske får vi också rannsaka oss själva, västerländska politiker har länge i tysthet accepterat alla dessa despoter, för att området ska förbli stabilt. Men diktaturer är aldrig stabila, det borde vi förstått för länge sedan, och låtit bli att klappa Mubarak, Kadaffi & Co på ryggen.

Frågan är vad som kommer efter revolterna? Kommer nya diktatorer att ta över? Eller kommer hela regionen att bli ett islamistiskt inferno med sharialagar och medeltidsambitioner?

Min förhoppning, och gissning, är att araberna är trötta på tyranner. De vill ha demokrati, och en gynnsam samhällsutveckling som vi i väst. Förmodligen kommer det att sitta islamistiska partier i deras parlament, men det får vi leva med. Vi har ju kommunister och ultranationalister i våra folkförsamlingar, men har ändå kunnat bedriva demokratisk politik under många år.

Islamismen är ju i grunden ett inhemskt problem. Det handlar om konservativa element som inte gillar att Medelmustafa tar sig ett järn på lördagskvällen, att han lägger sig till med västerländska värderingar, att han moderniseras och sekulariseras.

Mot detta reagerar islamisterna. Hatet mot västvärlden är sekundärt, vi är ju redan förtappade, problemet är att vi influerar arabvärlden. Vi är det dåliga exemplet, Den stora Satan. Ett ord som i sin ursprungliga betydelse betyder fiende eller anklagare. Och det är sant, demokratiska länder bör alltid vara tyranners fiender.

Läs mer i SvD, DN, AB, Exp.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, arabvärlden, Libyen, Egypten, islam