Den avskydda medelklassen

När man läser bloggar, debattartiklar stöter man ofta på begrepp som medelklassig eller andra ordkombinationer innehållande ordet medelklass, ofta i nedlåtande eller ännu hellre förlöjligande syfte.

Att ha en arbetarklassbakgrund har länge ansetts fint, framförallt i socialistiska kretsar; det visar på ett enkelt och rent ursprung, och att man har förverkligat sig själv på egen hand. Att vara överklass är också attraktivt, vi sneglar alla med avundsjuka blickar på boaserade bibliotek, salonger och engelskt möblemang med den rätta patinan.

Men att vara medelklass, det är bara vulgärt. Man är som alla andra, kör omkring i en silvergrå Opel eller Toyota, pillar på sin iPhone, jobbar på något kontor, och betalar snällt räntan på lånen till radhuset eller bostadsrätten. Medelklassen är intresserad av inredning, italiensk matlagning eller vad som för tillfället står på den mediala trendlistan. Under den kalla årstiden stressar man runt och jagar julklappar, eller åker på vintersemester till Thailand med alla andra Medelsvenssons. Man är ytlig, kommersialiserad, förknippar sig själv med de produkter man köper, och självpåtaget omedveten om de viktiga frågorna i samhället.

Beskrivningen säger nog mer om beskrivaren än om den aktuella medelklassen. Jag antar att de flesta som lever dylika medelklassliv är ganska så nöjda med detta.  Det var trots allt inte länge sedan vi bodde i dragiga vedeldade hus, fotogenlampan tillförd mer stank än ljus, barnen var loppiga, tänderna dåliga, maten fullkomligt usel och plånboken tom. Under ett drygt sekel har vi lämnat fattigdomen och misären bakom oss. Utbildning, industrialism, företagande, populärkultur och semesterresor har berikat våra liv, höjt vårt medvetande och vår levnadsstandard, gett oss bättre liv.

Nu ser man ner på alla dessa klassresenärer och deras barn. Paradoxalt nog är det ofta representanter från medelklassen som utgör medelklassens värsta kritiker. De vill inte gå i sina föräldrars fotspår, de känner sig trängda, rädda, vill inte vara som alla andra. De vill sticka ut från den gråa fårskocken, därför kritiserar de indirekt sitt eget livsval, trots att de sällan förmår att göra något åt saken.

Idéerna sitter ofta bara på ytan, man vill så mycket, men förmår så lite. Den verkligt driftige och självförverkligande ödslar sällan tid på att gnälla och kverulera, nej, hon har flyttat till New York för länge sedan, blivit konstnär, reklammakare, journalist, företagare eller vad hon nu drömde om.

Kvar i stugan sitter de mentala gampöjkarna, trots alla sina brister känner de sig våldsamt överlägsna grannarna. Med ironiska kommentarer rättar de vänner, bekanta och bekantas bekanta, ty det är ganska många som inte når upp till översittarnas nivå. Känn dig själv, stod det inristat på Apollontemplet i Delfi, en påminnelse från antikens sju vise. Men det är ingenting för våra egenkära självhatare, de lever av att häckla sin egen sort, och kommer att fortsätta med det.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, kultur, medelklass, medelklassen, översittare, gnäll