Den BLÅRÖDA röran


Varken den borgerliga alliansen eller de rödgröna säger sig vilja samarbeta med Sverigedemokraterna vid en valutgång där det nya partiet blir vågmästare. Och med tanke på SD:s invandrarskeptiska budskap så bör vi ej förvånas. Vänstern förespråkar ett mångkulturellt samhälle baserat på flyktingmottagning, medan flera borgerliga partier mer lutar åt fri arbetskraftsinvandring. Här passar SD knappast in.

Samtidigt som de etablerade partierna nekar framtida samarbete med uppstickarpartiet så närmar sig blocken varandra, ty vad ska vi ha istället? Framförallt tvingas moderater och socialdemokrater till ett samarbete, landet måste ju styras och lagar måste stiftas. Och historieskrivarna kommer att bli mildare i sin dom än vid ett samarbete med SD. I dagens politiska klimat går det inte att samarbeta med SD, det vore politiskt självmord.

Att forna fiender tvingas till vänskap är inget nytt, det hände under det förra och förrförra seklet, då konservativa och liberaler – fordom bittra fiender – inledde en ohelig allians mot den nya fienden socialismen. Och nu tvingas socialdemokrater, socialliberaler och liberalkonservativa till samarbete mot populistisk nationalism och nykonservatism.

Bärande idéer i både den gammelkonservativa, nationalistiska och socialistiska realpolitiken är misstro mot marknaden, protektionism och misstro mot invandrare. Här slår många bakut, men notera att det var LO och arbetarrörelsen som som bröt med 60- och 70-talets framgångsrika arbetskraftsinvandring och ersatte den med dagens selektiva flyktingpolitik, som mest går ut på att sitta i förläggning, och bli bidragsförsörjd under många år, och därefter eventuellt få inträde i folkhemmet. En modell som varken är populär, human eller effektiv. Och flyktingfientligheten i dagens borgerliga falang är utspädd, pga av den liberala ideologins intåg med öppen marknad, fri rörlighet etc.

De liberala röster som velat återinföra fri arbetskraftsinvandring – där arbetsmarknad och konjunktur reglerar antalet invandrare – har emellertid inte fått så stort gehör. Framförallt för att LO sitter som en stor propp i det politiska grenröret, och blockerar allt från LAS-frågor till just migrationsdebatten. Inga politiska partier vågar ta strid med LO, varken de borgerliga eller rödgröna.

Konsekvensen är framväxten av partier som t ex Sverigedemokraterna, vika vinner stort i socialdemokratiska distrikt, där arbetslöshet och segregation spär på missnöjet. Sverigedemokraterna är en frukt av arbetarrörelsens misstag och rigida hållning i migrations- och arbetsmarknadsfrågor.

Att resultatet eventuellt blir ett oheligt samarbete mellan borgare och socialdemokrater var det ingen som trodde, eller ville, men så kan det gå när låsningar förvandlas till rättesnören. Att LO dessutom tappar medlemmar i expressfart talar sitt tydliga språk, fackligt medlemskap är ingen kostnadsfråga i dagsläget, det är helt enkelt fotfolket som röstar med fötterna.

Notera tydligt att jag inte är antifacklig, men när ett stort fackförbund blockerar utveckling och välstånd i ett land under decennier, samt skapar stora svårigheter för demokratiskt valda partier att genomföra reformpolitik – då bör man börja fundera. LO är dessutom en storägare i det svenska näringslivet, en betydande ekonomisk maktfaktor, med representanter i flera stora bolagsstyrelser.

Kanske är det framförallt ett bakslag för de som predikat socialism under många år, se vad som händer när arbetarklassens representanter företräder folket; de visade sig inte vara varken klokare eller mer humana är näringslivets kapitalister eller entreprenörer. Och vad gäller begreppet girighet, så tenderar de som oupphörligt törstar efter makt att framstå som mer motbjudande än de som törstar efter pengar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, socialdemokraterna, moderaterna, LO, migration


Följ oss
Och få ett meddelande varje gång vi publicerar ett nytt blogginlägg.