Den gamla kulturen

Förr om åren var man kulturell om man gillade Beethoven, ballet och läste Baudelaire. Idag är kulturutbudet enormt och mångfacetterat, mycket finns tillgängligt via internet, och det är lätt att tillgå för det stora flertalet.

Kanske Beethovens musik är uttjatad, man har ju hört det mesta tusentals gånger? Och baletten känns förlegad, mest oroar man sig över flickornas tår, hur kan de strutta runt sådär utan att skada fötterna? Och vad gäller Baudelaires vackra dystopier, så kanske man är mer intresserad av samtidens intrikata problem, än vad som hände i Paris för 150 år sedan?

Kulturell bildning idag är ingen given formel, några kanske läser Stephen King, Paulo Coelho eller Kurt Vonnegut, andra tittar på tv-serier som House of Cards och filmer som The Grand Budapest Hotel. Somliga gillar avantgardistisk dans, lyssnar på electronica, besöker utställningar med pilsneretiketter från 1950-talet. Gillar arkitektur från fascismens Italien, tittar på möbelmässor från Finland, ser på antika dramer i ruinstaden Kourion, läser gamla tummade seriemagasin om Linda & Valentin, Legion of Superheroes, och lyssnar på Rammstein, Beachboys, Ghost, Bob Dylan & Joni Mitchell etc etc etc.

Det finns liksom ingen riktig ordning längre.

Mycket av det jag nämner kan vara avancerat, lågt, populärt, alldagligt, enkelt eller svårsmält. Det spelar ingen roll. De flesta gamla operor har en ytterst banal handling, och den klassiska musiken följer ofta ett enkelt givet tema i en mängd olika variationer. Och de klassiska författarna, som använder ack så vackra ord och fraser, men de förmår inte alltid att locka oss, ty de pratar om frågeställningar och problem som inte längre finns. Baudelaire klagar över rivningarna i Paris under 1800-talet, men de nya husen och avenyerna som byggdes upplever vi som gamla och anrika idag. Det är vårt gamla fina Paris. Hans misströstan befinner sig i en annan dimension.

Några få författare klarar sig, de som lyckas finna det allmänmänskliga, eller urskilja historiska ting som fortfarande är relevanta. Men det mesta försvinner. Alla de gudar våra förfäder dyrkade sedan tidernas begynnelse, alla historier, myter och sagor de berättade; allt är borta, några få fragment består, pusselbitar i arkeologernas museiförråd. Berättelserna om Gilgamesh, Odysseus, Huai och Yudhisthira är några av dem.

Den som vill uppfattas som kulturell idag, bortom poserandet och den skrynklade pannan, bör framförallt ha ordning på de stora penseldragen innan man ger sig på de mindre, som försvinner ut i tusentals oföljbara nyanser.