Den konservativa kryddan

Det har tydligen blivit populärt att vara kristen och konservativ, åtminstone i vissa kretsar. Det talas om dygder, som om det vore en kristen uppfinning. Redan de gamla grekerna lyfte fram specifika värden som människan skulle sträva efter. Rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet var antikens viktigaste dygder, vilka därefter kompletterades med de kristnas tro, hopp och kärlek.

Utan att bli alltför sarkastisk kan man fråga sig vad de kristna egentligen tillförde? Tron syftar mest till att stärka den egna religionen, och hoppet får de fattiga att stå ut. Och kärlek är en svår sak, eftersom människan inte är förmögen att älska allt och alla. Begreppet kärlek är starkt, och begränsas till ett fåtal nära och kära. Kanske är det emellertid kärleken till Gud som anses viktigast? De kristna dygderna är en del av religionen, det primära är att stärka kristenheten, inte att bygga starka självständiga individer.

Med jämna mellanrum blossar debatten om liberalism och konservatism upp, och huruvida dessa åskådningar stärker eller stjälper varandra. Vi konstaterar snabbt att den konservativa ideologin är inte lika utmejslad som t ex liberalismen eller socialismen. Den bygger primärt på antagandet att det finns viktiga värden att bevara – och där håller väl de flesta med – men i praktiken handlar det om att bevara kyrkan, staten, nationen, könsrollerna och familjegemenskapen.

Och här slår många bakut. Det finns inget egenvärde i att bevara vissa specifika religioner, när människor i stor utsträckning inte är religiösa, eller hänfaller åt privat religion av typen: jag tror på något odefinierbart men går inte i kyrkan.

Hundratusentals namnlösa gudar vilar i stoftet under våra fötter; vem vet vad våra förfäder dyrkade eller hur? Att lyfta fram en eller ett fåtal av dessa gudar – och påstå att de är de enda och sanna – vore ett mentalt övergrepp. Vem är jag att tala om för dig vad du ska tro på?

Det finns inte heller någon mening i att bevara vissa specifika statliga institutioner bara för sakens skull, eller nationella strukturer, som inte är av godo. Globalisering, utlandsresor, invandring och utvandring har skapat en stor grupp kosmopoliter, som inte ser nationsgränser eller folkgrupper som gudagivna. Den moderna människan rör sig otvunget mellan olika länder och regioner, och har svårt att slå sig för bröstet enbart pga av sin nationalitet, eller nationella förutsättningar.

Vi lever i ett samhälle där det vi åstadkommer är viktigare än släkt och anor. Typiska exempel på detta är t.ex Ingvar Kamprad, Daniel Westling, Bill Gates, Steve Jobs, Zlatan Ibrahimovic och många många fler. Adel, kungahus och gamla pengar kittlar i och för sig – men vi lovordar hellre framgångsrika män och kvinnor som skapat, byggt och förbättrat livet på jorden.

Mot detta vänder sig den traditionella konservatismen, där var och en ska hålla sig till sitt familj, yrke, folkgrupp, stam eller nation. Individen är blott en liten del av något större, vi måste offra oss för nationens, statens eller folkgruppens bästa. Individuell strävan betraktas ofta som girighet eller högmod.

Inom konservatismen finns också en misstro mot företagande och innovationer (som delas av socialisterna). Det är fult att sälja, köpslå, och sälja skräp – helst ska man leva på gamla pengar eller inneha ett gediget statligt ämbete. Man fruktar det nya, och värnar gamla värden. Liberalism och marknadsekonomi är egentligen bara ett nödvändigt ont för att samhällsapparaten ska fungera, och folk ska ha jobb att gå till.

Den moderna konservatismen har förvisso slipat bort många av dessa kantigheter, här koncentrerar man sig på värdekonservatism, där familjen står i centrum, samt dygderna och religionen. Det finns tillika en skepsis mot rusdrycker, aborter, feminism, skilsmässor, öppna förhållanden, pornografi, homosexualitet och annat som avviker från de traditionella värdena. Man förespråkar också en stark stat, starkt rättsväsende och försvar. Inom vissa grupper är man skeptisk till invandring av olika skäl.

Den som vill gifta bort liberalismen med konservatismen bör påminna sig varför vi en gång i tiden tog avstånd från konservatismen. Det var för att vi VILLE lämna familjen, och söka lyckan i storstaden eller i annat yrke, eller gemenskap. Familjen är givetvis en fantastisk inrättning, men beror givetvis på medlemmarna. Känner man sig kvävd och nedtrampad finns det kanske ingen anledning att fortsätta och stärka banden?

Vi ville leva ett friare liv utan kyrka, tvång och pekpinnar. Vi ville lämna byn, arbeta, starta företag och höja vår levnadsstandard. Vi ansåg att alla var lika mycket värda inför lagen, att alla skulle få rösta, och få säga sin mening, ha rätt till privatliv, bilda sällskap och sammanslutningar, utbilda sig – och bli sin egen lyckas smed.

Nåväl, jag är medveten om att de flesta moderna konservativa håller med mig i detta. Modern konservatism handlar framförallt om livstil, och det är givetvis fritt för alla och envar att leva som de vill, så länge de inte skadar sina medmänniskor.

Men släpa inte in konservatismen i parlamentet, låt de inte stifta lagar, och TVINGA dig att leva efter sina egna värderingar och religioner. Det är här, i den lagstiftande instansen, som skillnaden mellan konservatism och liberalism tydliggörs bäst.

Och om man blott vill använda konservatismen som en uppiffande krydda på en (i mångas ögon stel och svårsåld) liberalism – låt bli. Naturliga och färska råvaror smakar bäst utan tillsatser.

Läs även Norberg om konservatism.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, liberalism, konservatism, ideologi