Den moderna människan och DYGDERNA


Jag har inte funderat på dygderna sedan grundkursen i klassisk arkeologi, tills alldeles nyligen, då en journalist fräckt drar fram ordet ur en gammal dammig skrivbordslåda och formligen spottar det i ansiktet på mig. Libertarianer ser inte dygdernas betydelse. Kanske är det så att de flesta (post)moderna människor inte ser dygdernas betydelse, åtminstone namngivna, stipulerade utmejslade dygder.

Vi talar sällan om dygder numera, vi tror oss istället ha kulturellt ärvda rättesnören, som en grund för våra handlingar och bedömning av andras. Alla uppskattar någon som är schysst, rättvis, generös och humoristisk – men vi sätter sällan konkreta etiketter på dessa egenskaper. Vi vet vad som är bra och dåligt. Även om vi inte alltid lever som vi lär.

Under gångna tider fungerade dygderna som reella moraliska rättesnören, utan att dåtidens människor i egentlig mening var mer dygdiga än dagens, snarare mindre. Hur kunde rättrådiga och visa människor tillåta slaveri, tvång, nöd och orättvisor ända fram till mitten/slutet av 1800-talet? Kanske blev vi mer dygdiga när dygderna började blekna?

Under antiken lyfte man fram fyra särskilt viktiga dygder: rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet. Dessa var moraliska karaktärsdrag som människan borde sträva efter. Aristoteles verkade särskilt intresserad av måttfullheten, och menade att man mellan två ytterligheter alltid skulle välja något i mitten, en slags grekisk variant av lagom. Under medeltiden lade man till tre dygder: tro, hopp och kärlek – ibland figurerar även kyskhet och fromhet.

Den moderna människan förkastade snabbt tro, kyskhet och fromhet. Tron och fromheten försvann med religionen, kyskheten har väl aldrig vunnit någon större terräng, annars hade vår art dött ut. Hoppet, som anses vara det sista som lämnar oss, försvann förmodligen med världskrigen, kärnvapnen och klimatförändringarna. Vi lever i nuet och blickar sällan framåt. Den egna drivkraften och framåtandan har möjligen ersatt denna dygd.

Kärlek och de antika dygderna rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet lever emellertid kvar i vårt kollektiva undermedvetna. Vi uppskattar människor som besitter dessa egenskaper, även om måttfullheten har fått sig en törn under åren så gillar vi inte folk som missbrukar vare sig spel, hamburgare eller droger.

Rättrådigheten skulle jag vilja lyfta fram som en kardinaldygdernas mastodont. Vem skulle inte vilja ha en chef, fru eller vän som är rättrådig? Det är en vacker men svår egenskap, och vi tenderar ofta att ta genvägar – allt för att nå vara utstakade mål, där vassa armbågar, förtal och ignorans ibland blir följeslagare på resan. Att vara rättrådig, när ingen annan är det? Vem vill missa tåget?

Tapperhet är en egenskap som måhända tappat sin betydelse i och med att krig, dueller, handgemäng och andra fysiska utmaningar blir allt sällsyntare. Vardagen bjuder inte på så många tillfällen för tapperhet. Vi förvandlas därför alltför ofta till fega, kalkylerande undflyende mähän, som undviker svåra situationer, och inte vågar stå för våra åsikter ifall publiken eller tillfället inte är det rätta.

Visheten, vad finns att säga om denna egenskap? Allt och intet, vi strävar alla efter någon slags kunskap eller förståelse. Vishet karaktäriseras måhända av en ansenlig kunskapsmassa parad med en stor portion självreflektion och människokännedom. Vi anvundas ibland denna egenskap, men åtrår den sällan; kanske är visheten för mycket för våra mediestressade sönderhackade sinnen?

Kärleken? Ja, denna egenskap har väl blivit ett signum för vår moderna tid; kärleken mellan man och kvinna, framför allt den erotiska kärleken. Förmodligen var det kärleken till Gud som avsågs av medeltidens dygdemakare. När numera kärleken mellan man och man, och kvinna och kvinna blir alltmer accepterat kanske denna dygd förlorat sitt ursprungliga syfte, åtminstone i den konservativa dygdekalendern.

Likväl är det en egenskap vi älskar att älska, alla vill bli älskade, alla vill ha kärlek. Det enda kritiska jag kan säga är vi måhända inte visar kärleken så ofta. Vi sparar den till nära och kära, de som gjort sig förtjänta av den; vi låter inte ett milligram sippra ut i onödan. Hur skulle det se ut, om vi kastade dessa dyrbara pärlor till svinen?

Dygderna har blivit personliga – även om de delas av de flesta – så är de inte karvade i sten utmed tempelaltaret, fastslagna för evig tid för evig beskådan.

– —

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, dygder, dygd, konservatism, liberalism


Subscribe
Notify of
guest

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 Comments
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Joakim Andersson
12 years ago

Bara det att nästan ingen skriver om dygder längre är kanske ett bevis för ordets – men inte betydelsernas – neutraliserande.

Kanske har vi nya dygder, än de antika numer: se på platsannonser t ex, kärriärlystnad, hunger, driftighet, kreativitet. Juyst det där med ’hunger’ och ’driftighet’ är ungefär lika undflyende begrepp som begreppet ’dygd’ i sig.

Mycket intressant postning. Jag ska återkomma till Kaffekoppen, det är tydligt det 🙂

Avancemang
Avancemang
12 years ago

Tack!

Robin Hood
Robin Hood
12 years ago

En uppsats om det fria samhällets dygder som jag uppskattar finns här:
http://hem.passagen.se/nicb/dygd.htm

Avancemang
Avancemang
12 years ago

Intressant, du har koll på det mesta du!